Rätt bruk av Jesu namn

En utlänning kommer fjärran ifrån till vårt land. Han vet knappast någonting om oss eller vårt land. Han får syn på alla våra sköna kyrkor och de många kyrkliga lokalerna och institutionerna och blir mycket förvånad över allt detta. Han undrar mycket över hur ett så litet folk kan äga så många sköna och dyrbara ting som pekar på stor andlig rikedom. Så börjar han lyssna till vårt sätt att tala med varandra och lägger då märke till ett ord som väldigt ofta återkommer i samtalen. Han känner därvid igen namnet ”Jesus” och blir ännu mera förundrad. Därför frågar han: Detta folk, med de många härliga kyrkorna, måste väl vara ett så genomkristet folk att namnet Jesus också formar och färgar deras dagliga tankar och tal?

Vad svarar vi? Stiger vi fram och förklarar saken så för denne utlänning: ”Du har alldeles rätt, min vän! Vi är precis så gudfruktiga och Jesus-älskande som du tror”? Tänk, om vi verkligen kunde svara så! Trots allt finns det dock i vårt land ”en stor skara, som ingen kan räkna” av sådana människor som använder Jesus-namnet som ett heligt namn, ett namn som de brukar med stor kärlek och vördnad. Men deras bruk av namnet inskränker sig till de tre orden i slutet av många böner: ”I Jesu namn”. De tre orden betyder mycket mer än så för dem som tror på Jesus Kristus som Guds evige Son och som sin Frälsare. Om vi vill förstå detta, låt oss då börja med det allra största.

Gud är oändligt stor. Han är evig, helig, rättfärdig, allsmäktig och allestädes närvarande. Han är hela världens Domare. När han är sådan, så hög och stor, hur skall då en stackars människa våga komma inför hans ansikte? Det är inte på något sätt självklart att vi får göra det! Därför är det helt obegripliga det, att Gud just för vår skull har blivit människa, dels för att komma oss nära, dels för att vi skulle kunna komma honom nära. Allt detta har skett genom Jesus Kristus, Guds evige Son, vår Frälsare. Därför är det precis så som orden utsäger, att vi kan få komma inför den helige Guden, i Jesu namn, alltså för Jesu skull.

Om vi nu med allvar brukar orden ”i Jesu namn”, då ligger det i dessa ord också en kort beskrivning av vad ”syndernas förlåtelse” är. ”Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” (Apg. 10:43.) Jesus sammanfattar själv Skrifternas vittnesbörd om Messias så: ”Syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn.” (Luk. 24:47.)

Hur går det då med de synder som vi varje dag har så sorgliga erfarenheter av? Det finns många, oändligt sköna ord av Jesus som visar att vi verkligen får bruka hans namn för just dessa synders skull. ”Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.” (Matt. 9:6) ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.” (Joh. 16:23.)

Hur skall vi närmare förstå innebörden av orden ”i Jesu namn”? Från vårt samliv med andra människor vet vi ju hur det brukar gå till med våra egna namn: många gånger räcker de inte alls till utan blir underkända. Då måste vi, om vi skall ha några utsikter alls, hänvisa till någon med ett bättre och starkare namn än vårt, en vän eller borgesman vars namn verkligen gäller. Här faller orden ”i Jesu namn” på plats. När vi i vår bön vänder oss till Gud, frestas vi kanske tänka att vårt ärende är alldeles för stort och svårt, ja, helt omöjligt att lägga fram.

”I Jesu namn” får vi mod att göra det. Vi kommer på hans löfte, och han borgar för oss. Å andra sidan gör samma ord, ”i Jesu namn”, det omöjligt för oss att be om ovärdiga och oheliga ting, eftersom dessa skulle strida mot hans renhet och kärlek. I sådana fall utgör också böneorden ”ske din vilja” en spärr mot vår oheliga vilja och önskan.

All undervisning om bönen ”i Jesu namn” måste också sättas in i hela det bibliska sammanhanget, om man inte skall fastna i villolärarnas garn. Det finns ju sådana som lär att vi kan och får be Gud om precis vad vi vill och att det då kommer att bli precis så som vi vill: ”Han måste helt enkelt ge oss det, eftersom han har bundit sig själv genom sina löften!” Varje kristen borde väl kunna inse att sådana läror kommer i strid med mycket av det Skriften verkligen lär. Det finns också sådana som ”för syns skull håller långa böner”, fast de ägnar sig åt att ”utsuga änkors hus” (Mark. 12:40). Det går också att ”be illa” på andra sätt, t. ex. för att i sina lustar förslösa vad man får (Jak. 4:3). Alla våra tankar och böner måste därför rätta sig efter den sunda bibliska läran. Men i alla former av bön, antingen det gäller begärbön, förbön, tacksägelse eller tillbedjan, får vi på oss själva tillämpa Jesusnamnet i tro:

Så kommer jag, min Gud, i Jesu namn rätt glader och säger i fast tro: Jag är ditt barn, min Fader. Jag beder, tror och vet att du min bön upptar. Du vill, du kan, du gör vad du mig lovat har.
(Sv. ps. 525:4.)

Josef Imberg

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan