– Mamma, vid årsskiftet är du tjugotusentvåhundratvå dagar gammal, sa en av mina pojkar en dag i julas. Visste du det? Jag skakade på huvudet och log åt hans siffror. Så började jag tänka. Tjugotusentvåhundratvå dagar … Kunde det verkligen vara möjligt? Tanken svindlade. Jag blundade och försökte se dem framför mig, alla livets dagar. Som ett långt, långt band med pärlor i olika färger…
Många, många av mina ”pärlor” har med barn att göra. Det är därför de glänser så vackert! Jag minns härliga dagar, när jag själv var barn. Det var underbart att ha många syskon att leka med på sommarängen och i skidbacken, på hölasset och inomhus under mörka vinterkvällar. Tänk att få sova i samma rum som syskonen, att få lyssna tillsammans, när far läste för oss om kvällarna, att få ta hand om småsyskonen och leka med dem…
Säkert fanns det sorgliga dagar också, men de har försvunnit ur minnet. Det är de glänsande pärlorna som är kvar. Framtidsdrömmen att bli ”fröken” gick i uppfyllelse, och jag fick ta emot min första skolklass i en liten byskola ute på landet. Jag kan fortfarande se barnens ”stjärneögon” framför mig. De små litade på fröken i allt. Tänk att få möta sådan tillgivenhet från barn! Vilken härlig känsla och vilket stort ansvar! Barnen gav glans åt dagarna.
Men ännu större än att vara ”fröken” är att vara mamma! Tänk så mycket glädje jag upplevt tillsammans med mina barn! Jag kan aldrig nog mycket tacka Gud för de gåvor han gett mig, och för att jag haft den stora förmånen att få vara hemma med dem. Nu är det barnbarnen som kryper upp i mitt knä och slår armarna om halsen på mig. Jag njuter. Barn har fortfarande en stor, stor plats i mitt hjärta.
Genom mitt arbete med Luthersk Barntidning i många år har jag fått vänner bland barn på olika håll. Det har varit en stor upplevelse att få kontakt med barn på det sättet och känna deras tacksamhet. Barnen har hjälpt mig att behålla ”barnasinnet” levande. Inte att undra på att livets ”pärlband” glänser i så många vackra färger! Jag är ödmjukt tacksam till Gud för alla de barn som gett mig glädje.
Eftersom barnen har en så stor plats i mitt hjärta, lider jag av att höra om barn, som far illa. Vår tid är så fylld av splittrade hem, av stress och brådska, av materialism. Barnen kommer i kläm. Visst öser vi över dem massor av saker, men det dyrbaraste vi kan ge dem är tid och kärlek.
Att få växa upp i ett kristet hem är en stor, stor förmån. Men alla smittas vi lätt av samtidens tänkesätt och tidens stress. Tänk om vi lite mer tänkte på att barnen är en Guds gåva, det dyrbaraste vi fått! Skulle vi då inte ge dem det mesta av vår tid? En stund varje dag med sång och läsning av Guds ord är något som ger intryck för livet. Kanske kan söndagskvällen bli lite extra högtidlig genom lite längre läsning ur någon bok eller kanske ur söndagsskoltidningen? En ung mamma berättade nyligen för mig att när hon var barn, samlades alltid familjen på söndagskvällen för att tillsammans läsa Luthersk Barntidning, som de fått i söndagsskolan. Det var en efterlängtad stund av alla i familjen, och något som hon mindes med glädje. Jag blir förstås glad när jag hör sådant!
Små barn har ett fantastiskt minne. Därför är det så viktigt att berätta för dem om Jesus redan när de är små. Jag har fått många brev som berättar om hur unga kristna familjer vill ge vidare till sina barn av det de själva har upplevt.
När Herren Jesus får bo i ett hem, blir det ett välsignat hem.
Jag har den senaste tiden läst en andaktsbok av Joni Eareckson. Hon blev totalförlamad genom en olycka redan i ungdomen. I sin bok plockar hon ord från Bibeln till varning, tröst, uppmuntran och glädje. Om hon i sin svåra situation är tacksam över att hon hittar ”ädelstenar i vägdammet”, hur mycket mer har då inte jag att vara tacksam över? Titeln på Jonis bok påminner mig varje dag om något viktigt. När Gud får vara med i vardagen, blir det trots allt som kan hända ”skimrande vardag”.
Inga-Lisa Persson