I den kristna församlingens trosbekännelser har man formulerat det som man ansett vara nödvändigt att bekänna och hålla fast vid, det som är huvudsaken. Vi har de tre gammalkyrkliga bekännelserna. Vi har den Augsburgska trosbekännelsen från ett annat ödesmättat skede i den kristna kyrkans historia.
I den kristna församlingens trosbekännelser har man formulerat det som man ansett vara nödvändigt att bekänna och hålla fast vid, det som är huvudsaken. Vi har de tre gammalkyrkliga bekännelserna. Vi har den Augsburgska trosbekännelsen från ett annat ödesmättat skede i den kristna kyrkans historia.
EN KLAR BEKÄNNELSE FÖRENAR OCH AVGRÄNSAR
Den kristna församlingen hamnar från tid till annan i situationer då det är nödvändigt att klart formulera vad man tror på. I den meningen är bekännelsen något levande och föränderligt. När någon av trossanningarna ifrågasätts av samhället eller av någon inom församlingen blir det nödvändigt att kraftigare än förr klargöra och betona vad Kristi kyrka tror på. I andra tider ifrågasätts inte en viss trosutsaga i den kristna tron och man behöver inte reda ut vad man menar med den bekännelsen. Då föreligger faran att man glömmer bort den sidan av tron.
Bekännelsen har en dubbel funktion. Dels har den till uppgift att hålla samman dem som har samma tro. Detta tror vi. Dels har den till uppgift att dra upp en skiljelinje gentemot dem som tror annorlunda. Gränsdragning är en delikat uppgift eftersom man inte får dra en gräns där inte Gud själv har satt någon gräns.
Själva läran och dogmatiken är klar och redig men när vi människor skall förverkliga den i denna syndens värld blir resultatet inte alltid så konsekvent och riktigt. Av det får man inte dra den felaktiga slutsatsen att vars och ens tolkning och förståelse är lika rik-
tig. När Gud sade: “Du skall inte stjäla” så menade han något bestämt med det. Judas säger att vi skall kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga. Då menar han att det är en bestämd tro som har överlämnats till församlingen och att man behöver kämpa aktivt för att den skall bevaras.
DET EVIGA EVANGELIET UTGÖR ETT HUVUDSTYCKE
När Paulus skriver till korintierna om de dödas uppståndelse baserar han hoppet om uppståndelse på vad som de med honom var exakt det som Skrifterna hade förutsagt skulle ske. Han säger att han har meddelat dem som en av de allra viktigaste punkterna att Kristus dog för våra synder, att han blev begravd och att han har uppstått (1 Kor.15:3–4). Detta är
evangeliets kärna, huvudsaken. Det är det här han nämner när han vill påminna dem om evangeliet. Det var detta som han hade predikat för dem. Det var det här som de hade tagit emot och som de stod kvar i och genom vilket de skulle bli frälsta.
I 1883 års översättning står det: ”Jag har i främsta rummet meddelat er…”, i 1917 års översättning: ”Jag meddelade er ju såsom ett huvudstycke…” NT-96 har återgett grundtexten med uttrycket “Jag meddelade er det allra viktigaste, att…” Detta är det tredelade huvudstycket att Kristus dog för våra synder, att han blev begravd och att han har uppstått. Det är med andra ord försoningen som är det viktiga.
Det är viktigt att betona att Jesus blev begravd, att han verkligen var död för att sedan uppstå från de döda.
Det var ingen teater han spelade. Jesus juridiskt förfarande, ett domstolsförvar i sanning död.
Jesus uppstod verkligen. Han övervann döden. I Kolosserbrevet (1:18) står det att Kristus ”är huvudet för församlingen, han som är begynnelsen, den förstfödde från de döda”. Jesus är den förstfödde från de döda. Han är den förste som har övervunnit döden. Han är den förste som levt på jorden och gått över till det eviga livet. I uppståndelsekapitlet i Korintierbrevet skriver Paulus att ”om inte Kristus har uppstått så är er tro förgäves; ni är då ännu kvar i era synder”. Några verser längre fram skriver han: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda såsom förstligen av de avsomnade.”
GUDS JURIDIK SKILJER SIG FRÅN VÅR
Försoningen som kulminerar i uppståndelsen förliknas i Bibeln vid en domstolssituation. Också andra bilder och liknelser används, som t. ex. befrielse ur fängelse eller ur fångenskap. Men bilden av en domstolssituation kommer själva saken närmast. Hela sammanhanget har karaktär av ett farande. Språket är hämtat från juridiken. Ord som lag, brott, straff, oskyldig (rättfärdig), skyldig, advokat (förespråkare) åklagare o.s.v. används.
I synnerhet i brevet till romarna före kommer det här juridiska språket och handlar bl.a. om lagens giltighet och uppgift.
Det mesta av detta hör med till den kunskap som alla människor har om Gud. Gud har uppenbarat sig för alla människor i skapelsen. Han har uppenbarat sig också i andra religioner till en viss grad. Alla människor vet att Gud finns. Det är bara dåren som påstår att det inte finns någon Gud. Det finns bevis på Guds existens. Hur har världen kommit till? Genom en väldig explosion? Eller genom Guds skaparkraft?
Denne Gud har en vilja. Han är inte viljelös och sin vilja har han uppenbarat för människorna i sin lag och i deras samveten. Lagen finns hos Gud och i hans uppenbarade ord. För att vi skall känna på oss vad som är rätt och fel måste lagen få påverka våra samveten. Och lagens verk är också skrivna i människans hjärta. Utan att ha Guds tio bud vet människan att man inte skall stjäla.
Vi vet att brott mot Guds vilja väcker hans vrede. Därför har människor i alla tider försökt blidka Gud. Ibland sker det genom offer av djur, ibland genom goda gärningar eller annan
fromhet. Också de människor som inte räknar med någon Gud föreställer sig att deras egen godhet och hygglighet är till fördel för dem. ”Jag går aldrig i kyrkan. Bibeln läser jag inte heller. Men inte är jag väl någon sämre människa för det?” brukar man få höra.
Gud måste blidkas. Rättvisa måste skipas. Synden (brottet) måste sonas. Rättvisa skipas endast på det sättet att någon straffas. Endast på det sättet får lagen göra det som den är ämnad till. Den föreskriver ett straff och uttalar domen. På denna punkt skiljer sig Guds juridik från vår. Vi kan förlåta och då betyder det att nåd går före rätt. Så inte Gud. Han kräver att rätt
går före nåd. I brevet till hebréerna sägs ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”. I och med att Kristus genom sin död fullbordat lagen kan nu förlåtelse ges. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.”
Enligt Guds lagstiftning finns endast ett brott: olydnad. Det finns också endast ett straff: dödsstraff. När Jesus dör på korset sonar han vår olydnad med sin lydnad. Han ”ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset” Fil. 2:8.
Boris Sandberg