Ann-Mari Wiberg tar oss med på ännu en resa genom Kenya – denna gång går turen igenom centrala Kenya.
Ann-Mari Wiberg tar oss med på ännu en resa genom Kenya – denna gång går turen igenom centrala Kenya.
– där startar vi. En timmes terrängresa österut från staden Kilgoris, där Simeon Ole Nampais och hans släkt har bott. De har blivit kristna. Nu har de flyttat hit ut till de buskagepräglade vidderna. Här går elefantstråken. Det verkar öde. Manyattorna, gårdarna, ligger glest. De sista kilometrarna vandrar vi. En och annan lång, gänglig maasai-herde passerar med sin boskapshjord. Vi hittar vägen, när vi hör en klar, genomträngande sång. Här har ingen vit varit tidigare. Där, på kullen under trädets skugga, samlas många barn och några vuxna. Skaran utökas. Predikan samlar folket till att höra om Gud. Här är en nybildad församling i den Evangelisk-Lutherska kvrkan (ELCK). Maasai-folket har under senare år börjat öppna sig för evangelium. Finns det arbetare till Guds savann – till att gå in genom de öppna portarna för att evangelisera, för att undervisa, ”lärande dem”?
RIFT VALLEYS CENTRUM
När vi ska fortsätta resan norrut måste vi vika av rejält åt väster. Vi kör genom det bördiga, kuperade kisii-landet. Landskap och klimat utgör en naturlig gräns mellan folkstammarna. Vi följer vägen och kommer vid Sotik-Bomet in i kipsigisernas område. Här talar ELCK om pionjärarbete. Här finns folk som flyttat från andra tätbefolkade områden för att finna ny åkermark.
Viker man av ner i Rift Valley kommer man till en huvudort för maasaierna, Narok. Just här har ELCK fått mark för att bygga kyrka och skola. Men har ELCK resurser, personella och ekonomiska, för att sända arbetare till denna plats som ropar och välkomnar med öppna armar?
Vägens trafik blir alltmer livlig, intensiv, rent av vild, och man är tacksam när man helskinnad nått Nakuru. Staden är centrum i Rift Valley, den dal eller förkastningsspricka som sträcker sig genom östra delen av kontinenten. Rift Valley, kallas också provinsen, som är landets största vad gäller yta och befolkning. Nakuru är det urbaniserade området med ständig tillväxt. Folk från många stammar möts här. De lever ett liv som är annorlunda än barndomens traditionsmättade levnadssätt på landsbygden.
FÖRSAMLINGSBYGGE
För tjugo år sedan flyttade Pete och hans familj hit. Sitt hem öppnade han för gudstjänster. Det blev startpunkten för den lutherska församlingen.I början av 90-talet sattes ”Nakuru-projektet” i gång. Det var första gången Bibeltrogna Vänner satsade på ett storstadsarbete i Kenya. Skolan i ett fattigt område blomstrar nu. Församlingen är hoppfull. Visst finns det problem som bottnar i person- och stammotsättningar. Möten mellan olika kristna uttryckssätt finns också här. Det byggs. Stenarna huggs och slipas. De har olika kyrkcentret – George Ousa – är strängt upptagen. Han planlägger, köper in, organiserar.
Grunden har lagts. Väggarna når sin höjd. Den inre konstruktionen finslipas. En febril verksamhet pågår. Byggmästaren för det andliga huset – pastor Odipo – ber, möter människorna, undervisar i Guds ord. Visioner ventileras, prövas. Man ber och arbetar.
O, vilken iver det är att också några från Sverige skulle komma nu och bistå i församlingsbyggandet!
ROPEN
Söder om Nakuru finns flera ”congregations”, predikoplatser. De är små. Människor samlas under ett träd eller en pergola av eucalyptus.
– De hungrar efter Guds ord, säger pastor Odipo. Sydväst om Nakuru, i ett ostört skogsområde, finns största gruppen, dorobo-stammen. I förteckningen över landets onådda stammar står det frågetecken under procenttalet för antal kristna. Var finns deras Bibel?
–Här i dalen västerut, söderut, österut och norröver skulle evangelisationsteam kunna vara verksamma, utbrister pastor Odipo och medarbetarna i församlingen.
Tio, femton mil norrut är Rift Valleys majestätisk natur bebodd och uppodlad. Längre upp är det ett annorlunda land – torrt, öken- eller steppartat. Hettan ligger obeskrivligt på. Nomadstammar som turkana och samburu känner varje berg, varje dal av sitt land. De lever som i urminnes tid. Men känner de en levande Frälsare?
För drygt femton är sedan började ELCK och WMPL arbete på två platser bland samburu-folket. Några har kommit till tro. Men det har varit svårt att finna kontinuitet i arbetet.
SANDLANDSKAP
Vi reser dit upp. Norr om Mount Kenya passerar vi Isiolo. Det är en orientalisk stad. Den stora katolska kyrkan ligger på ena sidan av huvudgatan. Den högresta moskén på den andra. På folkets anletsdrag och klädsel ser vi att det är ett myller av stammar som bor här. Arabinfluerad musik strömmar ut lite varstans. Vid den norra stadsporten finns polisens checkpoint. Bilar och last kontrolleras. Man rapporterar om sin infart – för att också lyckligt och väl komma tillbaka. Nu är det sandvägar som följer. Ett moln av sandstoff följer Troopern.
Framför oss ett sandlandskap med berg och törniga akacieträd. De torra flodfårorna gräver sig flera meter ner i djupet.
Wamba är den största staden på ett stort område. En huvudgata. Affärshus och marknad. Ännu några mil, där vi klättrar fram utmed bergsväggar. Medtrafikanterna är dromedarer. Barn och kvinnor ser vi vid sipprande vattendrag. Männen, klädda i sina röda shukas och utrustade med spjut, håller sig tätt intill sitt kapital – kor och getter.
Vi kommer fram till Ngilai. Här finns en kyrka. För ett par år sedan döptes sextio personer. Men man har inte haft någon evangelist eller pastor på länge. Nu är det inte så många som kommer till gudstjänst, som trots allt kan hållas nu och då.
Så kan man fortsätta en dagsresa till norrut. Terrängen är svårframkomlig. Risken för banditer är stor. Spjuten byts ut mot gevär. Västerländsk materialism och åtrå efter ägodelar och andra kapitalvaror gör sig gällande på ett bryskt sätt. Handel med droger florerar. Samtidigt söker det kenyanska samhället förbättra levnadsvillkoren för dessa nomadfolk.
Den större orten i dessa norra delar är Marsabit. Där har ELCK och NLM en stor församling med åtskilliga utposter. Folkstammar som gabbra, rendille och borana har sin mötesplats här. Det är en strategisk plats att bygga Guds kyrka på – med möjlighet för internevangelisation. Men det är hårt. Islam har en stark ställning. Banditer drar fram. De norska missionärerna har råkat ut för ett par överfall – med livet i behåll. Behoven – att se Guds församling grundas och växa till, att se människor förvandlas – kallar!
Ann-Mari Wiberg, journalist