ERITREA
Musikläraren Barnabas Mebrahtu skriver i en julhälsning från Asmara, daterad den 13 november: ”Tiden går fort! Jag tänker på julen 1997. Säkert har man börjat julförberedelserna hemma i Skandinavien.
Det skall julhandlas, julkonserterna skall förberedas, man börjar undra om snön skall komma till jul, o.s.v. Jag måste erkänna att allt detta längtar jag efter, men för min del blir det en helt annorlunda jul detta år. Ingen snö och ingen julhandel. Man har inte alls börjat tänka på julen här ännu, eftersom den firas först den 7 januari. Men en sak finns det som är gemensamt för oss alla, både här i Eritrea och i Sverige: vi får fira Jesu födelsedag. Vi blir påminda om att Jesus sändes från Gud till jorden för att han skulle växa upp här och till sist dö för oss och rena oss från alla våra synder med sitt blod. Och ännu i dag klappar Jesus på ditt och mitt hjärta, för att han vill födas och ta sin boning i oss. Låt oss då tänka på Jesus varje dag och låta honom bo i våra hjärtan. Låt oss inte bli alltför upptagna av alla julförberedelser och julklappar, utan först av allt tänka på Jesus, vår Frälsare. Själv har jag en hel del förberedelser just nu, eftersom jag skall gifta mig med Almaz Mengesteab den 15 december i vår kyrka här i Asmara.
Almaz är ursprungligen från Eritrea. Hon föddes i Sudan och flyttade sedan till Tyskland, där hon bott i 15 år. För tre år sedan flyttade hon till Eritrea. Almaz är medlem i den lutherska kyrkan här i Asmara. Bed för oss!”
Jesus, kom in, Jesus, kom in,
kom in i mitt hjärta, Jesus,
kom in i dag, kom in bliv kvar,
kom in i mitt hjärta, Jesus.
ETIOPIEN
I brev från Addis Abeba av den 10 november kommer varma hälsningar från våra utsända, Hanna-Karin och Workneh Hechamo: ”Du gläder mig, Herre, med dina gärningar, jag vill jubla över dina händers verk.” En liten hälsning vill vi sända till er, kära missionsvänner, och tacka för den omsorg ni på olika sätt visat oss under det gångna året och inte minst för era förböner! Gud har redan hört dem och besvarat dem! Vid avskedet från Sverige var det en vän som sa: ”Tack för att ni vill resa”, men inom mig genljöd det ”Tack, gode Gud, att vi får resa”! Först kunde jag inte fatta att vi verkligen var i Addis Abeba, men jag behövde inte tvivla på det när jag låg vaken på natten och hörde prästernas mässande från ”Johannes” (den ortodoxa kyrkan i närheten) eller moskéns böneutropare en stund senare. Mer positivt var det att efter frukosten höra de gamla välkända sångerna ljuda från klassrummen ”Jesus älskar mig, jag vet” eller ”Till det härliga land ovan skyn” – morgonbön i skolan! Vi har fått vara med om prästvigning i Addis Abeba, konfirmation och dop i den nya församlingen i Zwai samt besök i Asella och Qersa. Det dröjde inte länge förrän Workneh kom med i projektkommittén och han har redan börjat engagera sig i planerna för nybygge i Zwai samt i olika större eller mindre praktiska åtaganden här i Addis. Gästmottagningen har fallit på min lott och i samband med prästvigningen fick vi glädjen att ta hand om familjen Göransson. Samtidigt passade vi på att ha missionärsråd nu när alla etiopienmissionärer var samlade. Såväl under de dagarna som senare är det många koppar kaffe och té som serverats här i huset. Korrespondens med hemmaledningen går numera smidigt medelst fax, men även vanlig brevskrivning hör till mina uppgifter, liksom att bli informerad om varjehanda. Per-Ebbe och Kristina Ingverts arbetstillstånd har blivit förnyade, och vi hjälper till att stöta på om våra egna liksom om Jan-Åke och Christina Johanssons, vilket kyrkans ledning ser ganska optimistiskt på.
Sysselsättningar har alltså inte saknats och det är vår bön att våra vardagsuppgifter skall få bli medel i tjänsten för Guds rike.
KENYA
Under tiden 11‒24 oktober besökte Ingemar Helgesson och undertecknad Kenya. Det är med stor glädje och tacksamhet som vi konstaterar att våra missionärer troget arbetar vidare i sina respektive arbetsuppgifter: Gunhild Andersson i litteraturarbetet, Karin Gunnarsson i undervisning för blivande diakonissor, Kerstin Nilsson i gymnasieundervisning på Itierio, Paula Söderlind i församlingsarbete bland kuriafolket och Gunnel Gustavsson i arbete med projekt, kassa och bokföring. Vi fick dessutom tillfälle att besöka vår missionärspensionär Anna-Brita Albertson, som är bosatt strax intill Itierio-stationen och som befinner sig väl i sin trevliga bostad.
En intressant upplevelse var det att besöka staden Nakuru och inte minst att få besiktiga Nakuru-projektet. I mötet med ledningen för Panganiskolan (som har c:a 1 200 grundskoleelever) och de församlingsansvariga fick vi en god inblick i vad som gjorts och vad som ännu återstår såväl i skolprojektet som på kyrkcentret. På skolan har inte mindre än sju rejäla och ändamålsenliga klassrum iordningställts, framför allt genom medel som beviljats av Svenska Missionsrådet (SIDA-bidrag). Kyrka och församlingscentrum är på god väg att förverkligas. Från Svenska Missionsrådet har biståndsmedel på 500 000:– beviljats och våra gåvor av insamlade medel uppgår f. n. till drygt 430 000:‒. Sommaruppropets resultat uppgick till 193 000:– vilket tacksamt erkännes! Ännu återstår arbetet med installation av fönster, dörrar, vatten och avlopp, etc. Missionens anslag kommer inte att räcka för färdigställande av hela projektet, men vid vårt möte med den lokala ledningen uppmuntrade och utmanade vi dem till ökade egeninsatser. Dessa kommer troligtvis att fortgå i etapper under en kortare eller längre tid. Det lokala ansvaret är mycket viktigt. Under 1998 kommer projektet förhoppningsvis att kunna invigas.
Glädjande nog används redan nu ett av klassrummen vid söndagsgudstjänsterna. En stor möjlighet och utmaning utgör verksamheten på den intilliggande Pangani-skolan. Det är ett viktigt missionsfält! Vår förhoppning och bön är att många av barnen och deras familjer kommer att integreras i församlingsarbetet.
Två sammanträffanden ägde rum med ledningen för den Evangelisk- Lutherska Kyrkan i Kenya (ELCK). En ingående diskussion fördes om kyrkans konstitution, ekonomi, redovisning, förhållanden vid det teolgiska seminariet (MLTC) och om projektverksamheten. Med sorg måste vi konstatera att den sittande ledningen i ELCK, enligt vårt omdöme, inte fullgör sina åtaganden på ett för kyrkan och de understödjande missionsorganisationerna tillfredsställande sätt. Det visar sig också genom att missnöjet ute i församlingar och i distrikt är stort. På flera platser blir missionsarbetet lidande. Det grundläggande problemet är att ELCK i princip är utan giltig konstitution. Den äldre, antagna och giltiga konstitutionen är lagd åt sidan, medan en ny och reviderad konstitution ännu inte trätt i legal funktion. Den sittande ledningen styr och härskar tämligen godtyckligt, numera med episkopal status, men behärskar definitivt inte situationen i ELCK. Läget förorsakar ständiga konflikter, både internt i kyrkan och i relationerna till missionsorganisationerna. Den långdragna turbulensen på det teologiska seminariet har heller inte nått någon slutgiltig lösning. En tidigare suspenderad elev har av kyrkoledning och av ELCK:s styrelse återtgetts sin status, vilket föranlett vår missionsrepresentant att å missionens vägnar framföra en bestämd reservation. Vi beklagar att ELCK inte, på Bibelns och bekännelsens grund, tillämpar kyrkotukt, vilket definitivt är behövligt och nödvändigt. Det gäller inte minst med tanke på blivande pastorskandidater. Vår rapport om läget i ELCK har förelagts MBV:s styrelses sammanträde den 22‒23 november 1997. Vi får anledning att återkomma med besked om styrelsens beslut angående våra relationer till ELCK i kommande nummer.
Samtidigt som vi förmedlar dessa på många sätt dystra rapporter, kan vi instämma i aposteln Paulus´ ord, han som själv satt i fängelse i Rom och måste ha känt sig mycket handlingsförlamad i sitt missionsuppdrag: ”En del predikar visserligen Kristus för att de är avundsjuka och söker strid, men en del gör det i god avsikt, av kärlek, eftersom de vet att jag är satt till att försvara evangelium. De andra söker strid och predikar Kristus av orena motiv och tror att det kan göra min fångenskap tyngre. Än sen? Kristus blir ändå på ett eller annat sätt predikad, för syns skull eller uppriktigt, och det är jag glad över”, Fil.1:15‒18. Mitt i all administrativ oordning ljuder ändå proklamationen och vittnesbördet om Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne Frälsaren. Det fick vi uppleva och det är något som våra missionärer också vittnar om när de kommer ut i ELCK:s arbete, i församlingarna, bland de kristna.
Kyrkohistorien vittnar dessutom om att nedgång och motgång i kyrka och samhälle samtidigt kan vara en början till något nytt – en reformation. Det finns redan tecken på att så kan vara fallet i ELCK. Låt oss fortsätta att tala med Herren om detta – att han griper in och ger väckelse och förnyelse i ELCK!
I slutet av vår Kenya-vistelse fick vi ett par dagar i Nairobi, där vi bl.a. sammanträffade med missionärer från Norsk Luthersk Misjonssamband (NLM) och World Mission Prayer League (WMPL). NLM bedriver ett omfattande arbete i ELCK, framför allt i Pokot, Marsabit och Mombasa med omnejd (jfr. Ann-Mari Wibergs reportage i nr. 4 och 8‒9 av Till Liv). WMPL har åtaganden i Samburu och i stadsmission i Nairobi. NLM har svårt att rekrytera tillräckligt med missionärer för sina områden, framför allt till Marsabit och arbetet vid kusten. De ser mycket positivt på att MBV, om möjligt, kunde bistå med missionärsinsatser i dessa områden, där muslimmissionen utgör stora utmaningar. Dessa behov sammanfaller, som vi vet, med MBV:s utarbetade och diskuterade dokumentet om strategi för missionsarbetet i Kenya. Låt oss i fortsatt förbön bära fram dessa utmaningar och möjligheter inför Herren! Han öppnar väg för sitt stora och angelägna missionsuppdrag!
PERU
I brev från Henrik Birgersson av den 12 november förmedlas information om att våra utsända i Chiclayo under den senaste månaden förföljts av sjukdom och motgångar. Emma drabbades av inflammation i livmodern, vilket så småningom nödvändiggjorde ett operativt ingrepp, där den ena äggledaren fick tas bort. Emma är, glädjande nog, på bättringsvägen. Hela familjen har dessutom haft influensa och ordinerats antibiotika. Henrik är den som drabbats värst och en lungspecialist konstaterade efter slemanalyser att han hade streptokocker.
De amerikanska missionärerna har också haft olika sjukdomar. Priscilla har opererats för blindtarmsinflammation och Paul har lidit av körtelfeber.
Detta har gjort att alla missionärerna varit mycket trötta och tidvis utslagna.
Henrik skriver: ”Vi har pratat lite om att sjukdomarna möjligen är djävulens sätt att hämma oss i arbetet. Och visst blir vi hämmade, men arbetet fortsätter! Kommer det ingen missionär till samlingarna i Las Lomas så har de ändå gudstjänst eller bibelstudium! De sjunger, ber och läser Bibeln även om inte vi är med. Det som varit starkt för oss är att Gud har varit med oss mitt i det onda och begränsat detsamma. Han har visat oss att han är den som har yttersta kontrollen, och med sjuka eller friska missionärer i Chiclayo fortsätter han sitt verk. Om vi nu tycker att vi blivit drabbade av sjukdomar på ett speciellt sätt den senaste månaden, så kan jag även nämna att hela Chiclayo drabbats av mycket sjukdom under september och oktober. Framför allt har halsfluss och influensa varit vanligt. Det som oroar mig lite är alla föroreningar och sopor i Chiclayo. Luften, som är full av fint damm/sand när det blåser varje eftermiddag, är säkert full av bakterier, virus och annan smuts. Inte undra på att man blir sjuk! Las Lomas räknas dessutom till det mest drabbade området i Chiclayo när det gäller diaréer. Det har verkligen varit en kampens tid för oss alla då vi lite till mans har känt det som om vi ville fly från alltihop. Ibland säger man att ’nu hjälper det bara att be’, men en dag sa jag till Emma: ’Och om inte det hjälper?’ Men, som sagt, det börjar kännas lite lättare igen och vi tror att vi skall kunna komma igång igen med arbetet. I allt detta vet vi ändå att Gud har satt oss här, och att det är här vi skall vara, om vi så får gjort något eller inte i människors ögon. Som en vaktpost vid en gränsstation som utan att göra mycket håller gränsen fri från inkräktare. Verket är Guds och det är han som skall göra det.”
Ingen av oss kan väl vara i tvivel om att våra utsända behöver vår fortsatta förbön.