Hur förhåller sig Gamla testamentet till det Nya? Är det förra något slags förstadium till det senare? Gör Nya testamentet det Gamla inaktuellt eller finns det något som binder samman Bibelns båda delar till en helhet? I detta nummer inleds en artikelserie av prosten Gustav Börjesson om sammanhanget i Bibeln.
Hur förhåller sig Gamla testamentet till det Nya? Är det förra något slags förstadium till det senare? Gör Nya testamentet det Gamla inaktuellt eller finns det något som binder samman Bibelns båda delar till en helhet? I detta nummer inleds en artikelserie av prosten Gustav Börjesson om sammanhanget i Bibeln.
Bibeln har två delar, men de båda delarna är inte lika stora. När konfirmander ska börja använda Bibeln upptäcker de snart detta. De väntar sig att Nya testamentet ska börja mitt i boken. De blir mycket förvånade när de får klart för sig att Gamla testamentet är så omfattande, och att Nya testamentet bara upptar en tredjedel av Bibeln.
Men också vi som inte längre är nybörjare, också vi funderar ibland på detta med Bibelns två delar. Konkret handlar det nästan alltid om en osäkerhet inför Gamla testamentet! Vi kanske suckar inom oss över detta, och skulle gärna vilja komma därhän att vi blev mer hemma med Bibeln. Men hur?
NYA TESTAMENTET FÖRST
Låt oss först vara överens om att det är med rätta vi börjar med Nya testamentet och att det är med all rätt vi för det mesta rör oss där. Gud vill ju att vi ska se Jesus och tro på honom! Därför har han inte blott sänt sin Son utan också drivit evangelisterna och apostlarna att ställa fram Jesus för våra ögon så tydligt och klart att vi kan tro på honom och få evigt liv (Joh. 20:30).
TRÅDARNA VI BEHÖVER SE
Alltså: Låt oss fortsätta att leva i Nya testamentet. Men det vi behöver se bättre, det är hur det som står där om Jesus är fastknutet vid trådar från det som Gud har gjort förut, sådant som står i Gamla testamentet.
Dessa trådar – eller låt oss säga förebilder – finns där överallt, i evangelierna och breven, ja, i alla böckerna. Ett par exempel: När Jesus ska göra klart för Nikodemus att vi människor bara kan bli räddade på ett sätt – genom att tro på Jesus – då säger han: ”Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv” (Joh.3:14 f). – När aposteln Petrus talar om det nya livet i Kristus beskriver han det som en förnyelse av gudstjänsten i templet i Jerusalem: ”Låt er fogas in som levande stenar i ett andligt tempel, så att ni blir ett heligt prästerskap, som skall bära fram andliga offer, vilka Gud tar emot för Jesu Kristi skull” (1 Pet. 2:5). Här har vi två tydliga ”trådar” eller ”förebilder”: Kopparormen och templet.
ETT STORT SAMMANHANG – I KRISTUS
Det är tydligt att det finns ett sammanhang i Bibeln. När Guds Son kommer är det inte en ”start från noll” utan tvärtom – det är en fullbordan av något som pågått länge. Därför: När vi rör oss i Nya testamentet är vi inne i ett stort sammanhang. Och det beror på Jesus Kristus. Han är med från början. Därför kan vi finna så många förebilder till honom i Gamla testamentet. Kristus är med i de många trådarna. I honom löper de samman. Han är med i det som står berättat i Gamla testamentet. Ja, han är till före tidens början. Han är densamme i går, i dag och i evighet (Heb. 13:8).
ETT VIKTIGT SAMTAL
På ett dramatiskt sätt kommer detta fram i ett samtal som Jesus hade med en grupp fariséer i Jerusalem. Vi har det återgivet i Joh. 8. Vi ställer upp det i replikform. Dramatiken börjar när Jesus talar om sin makt att ge liv efter döden (v. 51 ff).
Jesus: Sannerligen säger jag er: den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.
Judarna: Abraham dog och profeterna likaså, men du säger att den som bevarar ditt ord aldrig någonsin skall möta döden… Vem tror du att du är?
Jesus: Er fader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och gladde sig.
Judarna: Du är inte femtio år, och ändå har du sett Abraham.
Jesus: Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.
Här säger Jesus två överraskande saker om sig själv: Han är till före Abraham – han är Guds Son – av evighet. Han är med i Gamla förbundet. Han har varit tillsammans med Abraham.
EN HISTORIA
I Bibeln framställs detta sammanhang ofta som en lång räcka av det som har hänt med Guds folk. Så t. ex. i Ps. 105, 106 och 107, och ännu mer utförligt i Nehemjas bok, kap. 9. När vi kommer in i Nya testamentet märker vi hur linjen dras fram till Jesus. Historien återges ibland utförligt, som i Stefanus´ försvarstal (Apg. 7), ibland mer kortfattat som i Paulus´ predikan enligt Apg. 13:16 ff.
Bibeln rymmer alltså en historia. Den är historien om vad Gud har gjort och gör för att rädda och frälsa oss. Det är frälsningshistoria. Vi kan om vi vill teckna den som en lång linje från skapelsen till Yttersta dagen.
EN PLAN
Men Bibeln kan också beskriva det stora sammanhanget på ett annat sätt. Då betonas att Gud redan före tidens början tänkt ut en stor plan. Särskilt aposteln Paulus återkommer ofta till detta. Han talar om ”Guds hemlighetsfulla vishet som var fördold men som redan före tidens början var bestämd att leda oss till härlighet” (1 Kor. 2:7). I Ef. heter det:
”Han uppenbarade för oss sitt hemliga rådslut, sin goda vilja, det han i förväg hade tänkt ut, den plan som skulle uppfyllas i tidernas fullbordan: att han skulle sammanfatta allt i Kristus, allt som finns i himmelen och på jorden” (1:9 f).
När aposteln här talar om Guds ”plan” använder han ordet ”ekonomi” (oikonomia). Därmed fattar vi bättre hur mycket som ligger i Guds ”plan”. Vi vet ju hur det är när en kommun t. ex. beslutar uppföra en ny byggnad. Ett sådant beslut kan inte fattas utan att det finns en plan. Och planen innefattar både åtgärder och kostnader, ritningar och resurser. När det hela väl kommer igång bygger man enligt planen, samtidigt som de anvisade medlen undan för undan tas i bruk. På ett liknande sätt har Gud undan för undan genomfört sin frälsningsplan.
Men att priset för vår räddning skulle bli så högt att ende Sonen måste dö på ett kors, det kunde ingen förstå förrän det skedde (1 Kor. 2:8).
Denna Guds frälsningsplan har en engelsk biskop för länge sedan framställt i en teckning. Den utgår från detta att i de första elva kapitlen i Bibeln är alla folk med. Men när vi kommer fram till 1 Mos. 12 utväljer Gud Abraham. Han blir stamfader för det folk, Israel, i vilket Gud vill utföra sin stora plan. När folket bryter mot Guds vilja blir det bortfört i fångenskap. Men profeterna talar om en kvarleva som omvänder sig, en rest, en stubbe (Jes. 6:12 f och 10:20 ff). I denna kvarleva, från denna stubbe, från Isais avhuggna stam skjuter ett skott upp (Jes. 11:1). Guds Son föds i Davids släkt. Jesus träder in i folkets ställe, ja, i alla människors ställe. Han dör och uppstår. Han utväljer de tolv, som ett tecken på att Gudsfolket upprättas i honom, och nu också i kyrkan, genom evangeliet, vidgas ut till alla folk.
Det är lätt att se att figuren har formen av ett timglas. Däri ligger själva poängen. Såsom sanden i timglaset rinner ner genom den smala halsen så är det i Jesus allt blir uppfyllt och fullbordat. Men bilden säger också: Genom Jesus kan vi ta till oss det som förut – enligt Guds plan – har skett och är skrivet.
Det som står i Gamla testamentet hjälper oss att förstå vad det betyder som Jesus har gjort med sin död och uppståndelse. Det var detta Jesus visade de två lärjungarna på vägen till Emmaus: ”Med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna” (Luk. 24:25‒27).
I ett par följande nummer ska vi ta fram några sådana förebilder i Gamla testamentet, och se hur de som trådar löper fram till Jesus och det som han har gjort för oss.
Gustav Börjesson, prost i Sätila