Herren ger nåd och ära. Ps. 84:12.
Både nåd och ära är rena gåvor av Gud. Herren ger nåd och ära. Nåden är sålunda fullkomligt oberoende av all mänsklig förtjänst, förskyllan eller värdighet. Och när nåd sökes inför Gud, får eller bör heller inte något dylikt åberopas.
Nu vill emellertid människan så ytterst gärna åberopa något till sin förmån. Därför förekommer också i det jordiska processer i vida större antal än nådeansökningar. Man vill gärna föra rättegångar och härunder bevisa sin oskuld, om än saken är aldrig så sjuk. Först då processen misslyckats i alla instanser, tillgrips den sista utvägen: ansökan om nåd.
På samma sätt är förhållandet med avseende på de andliga tingen. Alla människors naturliga böjelse är att föra rättegång med sin Herre och Gud. Härvid gör de mängder av påståenden och yrkanden för att komma i så fördelaktig dager som möjligt. De framhåller, att den och den synden ej är av så svår beskaffenhet, de kommer med förmildrande omständigheter, de vädjar till sina goda gärningar, som skall uppväga till äventyrs förekommande brister, och sist men inte minst låter de förstå, att deras krafter är så pass ofördärvade, att de är i stånd att bli bättre i fortsättningen. Så pågår processen till dess den högsta domstolen – Guds domstol – får fälla utslaget. Och detta lyder på skyldig till allt, dödsdömd och förbannad. När nu detta sker – när talet om skuld och straff icke endast blir en artikel i lärosystemet utan känns igen av en förödmjukande och bitter erfarenhet – då är människan redo att verkligen begära ren och oförskylld nåd. Huruvida hon förut gällt för att vara det största dygdemönster eller den störste syndare betyder intet till saken. Vid nådatronen kommer varken det ena eller det andra med i räkningen.
Men detta faktum, att Herren Gud handlar i nåd mot de största uslingar, har sina fasta och eviga grunder: ”Han har utvalt oss i Kristus före världens grundläggning, att vi skulle vara heliga och ostraffliga inför honom, och i kärlek förut bestämt oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus, efter sin viljas välbehag, sin härliga nåd till pris, med vilken han har benådat oss i den älskade” Ef. 1:4‒6. Så handlade Gud med hela människosläktet, och således blev var och en benådad i vår Herre och Frälsare.
Och får vi blicken öppen för detta Kristi verk, så blir det oss till någon del klart, att ”Herren ger nåd och ära”.
Per Hulthén, 1917