En natt i början av november vaknade jag med en aldrig tidigare erfaren hjärtklappning. Hjärtats slag var så annorlunda mot de vanliga att jag trodde att mitt liv var slut. Hjärtat bultade och bultade och pulsen var hög. Nu är mitt liv förbi, tänkte jag. Och jag anbefallde mig i Guds hand och bad Gud att ta emot mig för Jesu skull, om livstråden skulle klippas av. Den natten blev inte min sista natt på jorden utan jag lever ännu i skrivande stund, även om jag fortfarande är delvis sjukskriven. Men hur ommöblerade blev inte prioriteringarna i hast! Det som förut varit så viktigt hamnade långt bak i kön, och försäkringen om att jag får vara Guds barn blev plötsligt så mycket mera värdefull än den varit.
Jag upplever det inte som om jag varit på väg bort från Gud eller upphört att läsa Guds ord, men genom sjukdomen blev jag på ett högst påtagligt sätt medveten om att livet kan ta slut när som helst, även om läkare försäkrade, att det inte fanns någon anledning till oro. Jag vet väl att varenda människa ska dö en dag. Jag vet väl att ingenting är så viktigt som att vara beredd på döden eller Jesu ankomst, d.v.s. att ha sin sak klar med himmelens Gud. Men när det känns i kroppen som om livet är slut, då får frågan om jag är beredd verkligen en helt annan aktualitet.
Livet passerar revy. Så mycket som fattas till ett inför Gud fullkomligt liv! Mest av allt skäms jag över att ibland kallas för missionär – jag, som inte är någon missionär. Och om Gud nu skulle handla med mig så som jag efter all brist förtjänar, vad skulle det då bli? Än en gång sagt, det var mycket som med ens blev helt och hållet oviktigt.
Med Guds nåd kan en tid av sjukdom och motgång få vara en välsignad tid.
När man blir satt på undantag, får man så gott om tid att läsa. BV:s Julkalender, Sändebudet, Till Liv, Trosblick och Lutherläsaren kom lägligt. Här vill jag bara citera några rader, anförda i en av dessa publikationer, ur Gustaf Thörns Brev i andliga ämnen: ”Tron vill blott ha svar på sin fråga: Gud, får jag din nåd? – Ja, min nåd är dig nog; ty min kraft fullkomnas i svaghet. – Amen, allt är väl, allt är väl, sjunger nu tron. Men otron vill höra föredraget till slut. Tron däremot, så snart den erhållit svar på sin stora fråga, genast fick den att syssla med sin lilla, snälla syster Kärlek för att skicka henne ut bland folket för att tala om hur god Gud är. Och se, detta måste ske genast, även om det väcker misshag bland många.
Men ack, tron är glömsk och återkommer snart med sin fråga: Gud får jag din nåd? Svar: Nådig och barmhärtig är Herren, tålig och av stor mildhet.
–Men synden då? Svar: Han handlar inte med oss efter våra synder och vedergäller oss inte efter våra missgärningar.
–O ja, men synden låder vid mig! Svar: Så långt som öster är från väster så långt låter han våra överträdelser vara ifrån oss.”
Så är det med mig! Mitt i sjukdomen och nu efteråt när jag börjar tillfriskna. Men också: Så får jag i all brist ha det! I Gamla Testamentet läser vi om hur kung Hiskia genom profeten Jesaja fick reda på att hans liv var slut. Men han fick också löfte om att få leva ännu en tid. Reflektionerna kring dessa förhållanden summerade han med orden: ”Se, till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig. I din kärlek räddade du min själ.” En lovsång över det bittra han fått genomleva!
Så kan en tid av sjukdom och motgång få vara en välsignad tid. Jag jämför mig inte med kung Hiskia, för jag är inte vare sig kung eller har haft besök av någon profet, men jag kan ändå säga, att jag påtagligt har fått erfara både vad det betyder att behöva fråga: Gud, får jag din nåd? och att få svaret: ”Barmhärtig och nådig är Herren, långmodig och stor i mildhet. (– – –) Han handlar inte med oss efter våra synder, och vedergäller oss inte efter våra missgärningar.”
Må vi ta vara på nådens tid och bruka det nådens ord om vad Gud har gjort för den ogudaktige som vi så rikligt har omkring oss. Ännu erbjuds oss syndernas förlåtelse för Jesu skull och så får vi med frimodighet se framåt.
Ingemar Helgesson