Abba! Det var en klar barnaröst. Jag hörde den i Gamla stan i Jerusalem.
Abba!
Det var en klar barnaröst. Jag hörde den i Gamla stan i Jerusalem.
– Abba! ropade pojken. Jag studsade till. Plötsligt blev det levande för mig vad det betyder att vi får kalla Gud ”Abba”. Den lille pojken stod på gatan med ansiktet vänt uppåt huset och ropade ”Abba”. Det var så han kallade sin far: ”Abba”.
Abba – vi känner igen det från Bibeln (hebreiskan har ju återupplivats i det heliga landet).
Vi vet att Jesus har tilltalat Fadern så i sin bön.
I Getsemane, när han bad att få slippa den svåra kalken, då sade Jesus: ”Abba, Fader…” (Mark. 14:36.)
Och nu har Jesus gett detta åt oss. Det är för litet att säga att han har lärt oss det. Han har gett det åt oss: Vi får vara Guds barn med honom, och därför också med honom kalla Gud ”Abba”. Det är bl.a. för detta vi har fått Anden – Guds Ande som vi fått genom Jesus. Anden ska uppmuntra oss och hjälpa oss att kalla Gud ”Abba”. Vi läser det i Paulus´ brev:
”Eftersom vi nu är barn, har Gud sänt sin Sons Ande i våra hjärtan som ropar: ’Abba Fader’. Alltså är du inte längre träl utan son.” (Gal.4: 6 ff.)
”Alla som drivs av Guds Ande, de är Guds barn. Ni fick ju inte en träldomens ande, så att ni åter skulle känna fruktan. Utan ni fick en barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: Abba, Fader! Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.” (Rom. 8: 15 f.)
Detta är något att våga, att kalla Gud ”Abba”.
Somliga av oss har kanske läst den gripande boken av Begum Sheikh. Hon vågade lämna islam. Hon levde i Pakistan, i dess muslimska miljö. I en personlig kris började hon läsa först Koranen och sedan Bibeln. Hon blev starkt gripen av det hon läste om Jesus, men samtidigt var hon full av frågor. Så blev hennes barnbarn, Mahmud, sjukt och hon fick övernatta med honom på sjukhuset. Läkaren – en kvinna som var kristen – märkte att Begum hade en bibel. De kom i samtal med varandra. Begum öppnade sig och berättade om sitt sökande och sin osäkerhet.
– Varför ber ni inte till den Gud som ni söker? undrade läkaren. Be honom visa er sin väg. Tala till honom som till en vän.
För Begum var detta otänkbart, som att tala med Himalajabergen! Men ännu mer chockerande var det när läkaren – sakta och stillsamt – fortsatte:
–Tala till honom som om det vore er far. Hemkommen kunde Begum inte släppa vad läkaren sagt. Det var hennes födelsedag, och hon tänkte på sin far, hur hon hade fått komma till honom med sina frågor. Plötsligt slog det henne:
– Antag att Gud var lik en far. Om min jordiske far lämnade allt för att lyssna till mig, skulle inte då min himmelske far…? Skälvande sjönk hon ned på knä bredvid sängen, såg uppåt i en ny förståelse av Gud och sade:
– Far, min Far! Hon sade det högt, det var trevande. Men då var det som om något bröt loss inom henne. Hon blev viss om att Gud hörde henne. Att han lyssnade som en god far på jorden lyssnar till sitt barn.
För Begum – som muslim – var det en revolution att tala till Gud så förtroligt. Men när hon vågade det, fick hon erfara att just sådan är Gud, och just så får vi tala med honom.
Men så är det väl inte för oss! Nej, vi vet att Gud är vår Fader. Och ändå handlar det också för oss om att våga komma så förtroligt, ”så som goda barn ber till sin käre fader” (Lilla katekesen).
Därför – tror jag – att Guds Ande vill öva oss att kalla Gud ”Abba, Fader”.
Vi får lov att liksom smaka på ordet ”Abba”. Säga det sakta, och så bli stilla. Säga det omigen, ”Abba”, så att det blir stort för oss, att vi – för Jesu skull – får vara Guds barn, och komma så förtroligt.
Vi får kalla Gud ”Abba”, när vi ber.
Gustav Börjesson