”Och då hans frimodighet växte på Herrens vägar, skaffade han också bort offerhöjderna och Aserorna ur Juda” (2 Krön. 17:6).
Kung Josafat hade det inte lätt. Han ville nämligen vandra på Herrens vägar, vilket innebar att han vid varje steg fick finna sig gå mot strömmen. Och sådant sliter. Det vet varje min läsare som har provat.
Många har också tröttnat och gett efter för påtryckningar från medlemmar i församlingen/ föreningen, den egna familjen o.s.v.
Den lilla frimodighet som finns sköljs snart bort av den allt stridare strömmen. Och så börjar offerhöjderna växa upp lite här och där i den himmelske såningsmannens odling
–TV:ns, karriärens, levnadsstandardens och de många uppdragens offerhöjder med krav på allt större offer i form av mindre tid och lust för bibelläsning, bön och andlig gemenskap med Herren och hans vänner. Följden blir att det andliga livet försvagas och – i värsta fall – helt dör.
På så sätt bereder frestaren vägen för den gamla förföriska fruktbarhetsgudinnan Asera. Ty den kristna verksamheten måste ju bära frukt.
Men där det andliga livet inte är friskt uteblir frukten. Tynande eller slocknade vekar tänder inga nya.
Då blir frestelsen stor att försöka locka in människor i verksamheten med hjälp av för Guds rike främmande metoder. Snart nog visar det sig att man sedan blir tvungen att permanenta – och ytterligare utveckla – dessa för att behålla människorna. Aseran har blivit oumbärlig i verksamheten.
Att i det läget försöka börja vända utvecklingen fordrar en överjordisk kraft och frimodighet av såväl enskilda kristna som andliga ledare. Josafat hade den. Var fick han frimodigheten ifrån? Är det möjligt att få den även nu i den yttersta tiden? Ja, halleluja! Herren är densamme i dag som på Josafats tid. Och det var när Josafat gick på ”Herrens vägar” som hans frimodighet växte till den grad, att han vågade ta itu med både offerhöjderna och Aserorna. Där har vi nyckeln till Josafats frimodighet och andliga resning: Han gick på Herrens vägar.
Vi har nyligen firat påsk och fått följa Herren på hans väg till Getsemane och Golgata. På den vägen – och endast på den – ger Herren frimodighet än i dag. Frimodighet inför den Helige och Rene Guden, när Anden förhärligar din och min Försonare och Frälsare. Frimodighet och lust att ta korset på och följa Jesus i kamp mot synd och frestelser i alla skepnader.
Låt oss därför gå fram till Golgata och bekänna alla våra offerhöjder och Aseror och så – med den kraft och frimodighet som nåden ger – börja rensa ut eländet ur hjärta, hem och församling. ”Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet. Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden” (Hebr. 12:3‒4).
Jan Johansson
Om Asera: Det hebr. ordet betyder sällhet, lycka. Asera är dels namnet på en fruktbarhetsgudinna, som dyrkades i Främre Orienten. – kulten var särskilt utbredd i Kanaan – dels beteckningen på ett kultföremål, en trädstam eller påle åt gudinnan, möjligen en symbol för henne (livsträdet).