Det allmänna medvetandet om att historielöshet är ett gravt handikapp kan nog sägas ha ökat under de senaste decennierna. Det är möjligt att detta förhållande har ett samband med att den naiva framstegstron har tvingats anpassa sig efter verkligheten.
Kyrkor och samfund behöver traditionen för att kunna staka ut vägen framåt. Trohet mot den egna traditionen är ju dessutom en lovvärd sak, så länge den inte överdrivs på det sätt som blev den romersk-katolska kyrkans fördärv, i det att den började sätta sin tradition jämte Skriften och därmed i praktiken över den av Gud uppenbarade sanningen.
Tillit till den egna traditionen lockar emellertid lätt in kristna organisationer i en osund traditionalism, som t.ex. kräver att alla nutida problem ska lösas med hjälp av fädernas ställningstaganden i likartade situationer under förfluten tid. Det kan ge en förrädisk känsla av trygghet, om man genom att permanenta fädernas ledarskap och låta dem träffa avgöranden i nya valsituationer slipper att ta eget ansvar. Den alltför ofta förbisedda ”mänskliga faktorn” bidrar också till att vördade fäders fel och svagheter glöms bort, till dess att pieteten närmast helgonförklarat dem. Allt de en gång sade och gjorde bedöms som rätt och klokt och bör följaktligen vara normerande för all framtid.
Vi behöver kunskap om vår historia, och samtidigt kan en okritisk förtrogenhet med den egna traditionen verka förblindande och förlamande. Inför detta dilemma ligger det något tänkvärt i kung Beles ord till sonen Helge i Tegnérs Fritiofs saga:
Yvs ej av fädrens ära! Envar har dock blott sin;
kan du ej spänna bågen, är han ej din.
Vad vill du med det värde som är begravet?
Stark ström med egna vågor går genom havet.
Den som djärves göra våld på versmåttet må byta ut ”ära” mot ”bekännelsetrohet” och tänka efter!
Det finns olika typer av efterföljare. De finns epigoner som visar tendenser att förenkla och radikalisera den tradition de fått i arv. När Rehabeam efterträtt Salomo, som plågat folket med ett högt skattetryck, lät han meddela att några lättnader ingalunda vore att förvänta; tvärtom: ”Om min fader har belastat er med ett tungt ok, så skall jag göra ert ok ännu tyngre. Har min fader tuktat er med ris, så skall jag tukta er med skorpiongissel.” Detta sade Rehabeam vägledd av sina unga kamraters råd efter att ha avvisat ”de gamlas” tankar om saken. Detta ungdomligt radikala parti förorsakade rikets delning.
Vad kännetecknar då en god efterträdare? Vi har ett svar att hämta i 2 Kung. Elisa skulle ta upp Elias fallna mantel. Han begärde då inte fullmakt att vid framtida behov få använda alla Elias uttalanden; inte heller bad han om att få officiera vid en repris av händelserna på Karmel.
Han önskade något svårare: för att kunna fullgöra de uppdrag han såsom en Herrens profet skulle komma att ställas inför såg han sig behöva ett dubbelt mått av Elias ande, d.v.s. Guds Ande i stort mått. Detta beviljades honom, eftersom han blev i tillfälle att skåda vilken ”utgång” Elias ”umgängelse” fick.
Är det inte precis detta – att få och föra fädernas anda vidare – som förmaningsordet i Hebr. 13:7-8 talar om? ”Tänk på /Glöm inte/ era ledare, som har predikat Guds ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro. Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” Slutsatsen blir: Vill vi vara goda fäders goda efterföljare lyder receptet: Tillbaka till Skriften!