Hon satt kvar en stund efter lektionen. Hon hade fått en hel del att fundera på. De hade haft besök av en kristen man, som hade försökt förklara vad kristen tro innebär. Lektionen skulle utgöra avslutning på avsnittet om kristendom i religionskunskapen. Som vanligt hade det gått trögt för henne med läxorna. Religionskunskap är väl inget man satsar så mycket på… Men på något sätt hade det känts som om kristendomen trots allt inte var något avslutat kapitel för henne. Tvärtom hade det väckts något inom henne som kändes som om det behövde följas upp.
Livet hade inte varit lätt för Jill. Hon hade växt upp i ett missbrukarhem. Pappan hade aldrig haft något riktigt jobb utan gått i åtgärder för missbrukare så länge hon kunde minnas. Söp gjorde han så ofta han fick tag i något alkoholhaltigt och inte ville han sluta. Det var ständigt gräl om pengar. Ibland blev mamman så trött på detta att hon tog något jobb inom hemtjänsten för att få ihop lite mer än vad socialbidraget gav, men när vikariatet var slut blev det oftast så att hon också satt hemma och drack.
Jill skämdes för sina föräldrar och tänkte att så skulle hon i alla fall inte ha det när hon blev vuxen. Hon kämpade för att hålla någorlunda ordning där hemma och tog ett stort ansvar så länge hon orkade. Svårast var det när någon kamrat ville följa med henne hem. Hon ville ju så gärna ha kamrater men inte kunde hon avslöja hur hon hade det hemma, för då skulle säkert ingen vilja vara med henne mer.
Tyvärr var hon inte ensam om att ha ett trassligt hem och när hon började högstadiet kom hon i kontakt med flera i hennes ålder som hade det på liknande sätt och sökte sig till varandra. Eftersom ingen hemma saknade henne blev det mycket tid på fritidsgården och i byn. Trots att hon hatade allt vad sprit och alkohol heter, började hon snart att dricka. Kamraterna bjöd och hon ville ju inte mista dem, så därför drack hon. Först så lite som möjligt men snart mera för att få tillfälle att glömma och, som hon trodde, för att bli accepterad. Så småningom blev missbruket ett mönster i gänget. Varje helg och så ofta tillfälle gavs. Man drack vad man kom över – hembränt, öl eller vin och man prövade också andra droger ibland. Skolan blev det inte mycket ordning med. Hon orkade inte läsa och därför blev resultaten dåliga. I stället för att gå till lektionerna och få bannor valde hon att skolka. Ibland verkade det som om lärarna var glada om hon inte kom, för då slapp de ju se Jill och hur dåligt hon mådde. Hon blev skickad till kuratorn men för henne avslöjade Jill ingenting.
Efter högstadiet kom uppföljningen, men inte heller där blev det någon ordning. En oönskad graviditet komplicerade ytterligare Jills liv. Att få abort var inget problem, men i hennes inre var allt kaos. Efter flera år med olika praktikantplatser varvade med ingenting, träffade hon Micke. Han var ett par år äldre än Jill och en lite udda kille.
Micke hade växt upp ensam med sin mamma. Han var snäll och blyg. Jill kände att hon funnit en vän, som hon kunde lita på och som hade förmåga att lyssna. Micke hade problem med dyslexi och därför hade skolan inte heller för honom varit så rolig. Ofta hade han betraktats som dum och obildbar. Mer och mer fäste de sig vid varandra och efter ett par månader flyttade Jill hem till Micke. Men vilken framtid hade dessa två unga, trasiga människor?
Jesus ser på dig med en kärlek som är större än allt annat.
Han vill se ditt ansikte och höra din röst.
Så småningom hade ett beslut växt fram hos dem båda att försöka ta itu med sin bristande skolgång. Micke hade börjat en specialkurs för dyslektiker och nu satt alltså Jill i en klass som läste in gymnasiekompetens. Vad var det nu läraren hade påstått? ”Kristendomen är till för svaga, rädda och misslyckade människor.” Jesus hade visst sagt vid något tillfälle att han kommit till jorden för att söka upp och rädda det som var förlorat.
Misslyckad, rädd, förlorad – beteckningar, som stämde in just på henne.
Skulle kristendomen kunna vara något för henne? Kunde verkligen Gud vilja ha med henne att göra? Något drev henne till en kort bön: ”Gode Gud, ta hand om mig!”
Av en händelse fick Jill i tidningen syn på en annons, där kyrkan erbjöd konfirmationsundervisning för vuxna. Kanske var det ett tillfälle att få veta mer om kristen tro. Hon anmälde sig utan förväntningar om någon större förändring av sitt liv, men det kunde ju å andra sidan inte bli så mycket värre…
Första lektionen handlade om Guds bud och helighet. Det var det hon alltid trott, att kristendomen bara är en massa bud och regler, som man måste hålla, men hon ville ändå försöka. Det lyckades inte så bra och Jill kom snart underfund med att hon var sämre än hon hade trott – ja, förlorad.
Dessutom fick hon veta att hon inte kunde konfirmeras, eftersom hon inte var döpt. Skulle hon fortsätta? Hon blev hemma från flera lektioner. Men så ringde diakonen från kyrkan och frågade hur hon mådde och undrade om hon inte tänkte fortsätta. ”Du måste komma nästa gång för då ska vi tala om dopet”, sa hon. Jill lovade att komma och höll sitt löfte, vilket hon aldrig skulle komma att ångra. ”Det är aldrig för sent att låta döpa sig.
I dopet blir du Guds barn. Gud älskar sin barn och hör deras böner. Han bevisar sin kärlek till sina barn genom att han låtit sin Son, Jesus, dö i deras ställe.” Det började tändas ett hopp hos Jill. Hon ville ha en far som hon kunde lita på. Hon ville också vara ett Guds barn. Hon ville bli döpt.
Det blev en intensiv tid för Jill. Hon läste in de lektioner som hon missat och mycket mer. Hon ville veta. Dagen före konfirmationen döptes Jill. En enkel ceremoni med några få närvarande. På konfirmationsdagen fick hon bekräfta sitt dop. Det var en lycklig Jill som söndagen därpå fick bekänna sin kristna tro för församlingen, när hon fick läsa texterna i högmässan. Kristendomen var verkligen för de misslyckade, rädda och förlorade – den var för henne. Hon kände sig lycklig, trygg och älskad.
Arne Engström skolpastor & predikant, Åstorp