Måste kristna tala och skriva om homosexualitet?
Det vore enklast att svara nej på den frågan. Det vore skönt att slippa ta ställning, att tiga och hålla sig utanför debatten.
Men det finns ett avgörande skäl att inte tiga. Det är den massiva förförelse som alla, och framför allt de unga, utsätts för. Det samhällsklimat vi ser växa fram gör att tusentals ungdomar riskerar att dras in i ett destruktivt experimenterande med den sexuella identiteten. För många kommer det att leda till olycka och förstörda liv. Detta gäller även de kristna ungdomarna. De utsätts nu för en oerhört stark påverkan genom skolan, myndigheter och media – och nu i allt högre utsträckning genom populärkulturen. Propagandan siktar till att göra tanken omöjlig, att det skulle kunna vara fel att leva ut homosexualitet.
Budskapet är att det är hälsosamt och gott för unga att testa om de har homosexuella känslor.
Som motvikt behövs röster som berättar om Guds skapelsegivna plan för man och kvinna. I den planen ingår att barn ska få växa upp i kärleksfulla familjer tillsammans med mamma och pappa, och att de ska skyddas mot känslotrauma och sexuella närmanden. (– – –)
Etablissemanget vill tysta den kristna rösten i denna fråga. Inför nästa sekel förväntar man sig att det inte längre ska höras röster, som klart och tydligt säger att det enligt Guds skapelsordning är fel och onormalt att leva som homosexuell, att det är synd enligt Biblen. Det ska varken få sägas i kristna skolor eller i predikningar eller i kristna tidningar. Tystnad ska råda.
Vilka blir offren för denna tystnad? Det blir de unga, som med lite upplysning, hjälp, kärlek och uppmuntran skulle kunnat hantera sin identitetsbrottning, för att så småningom hitta en väg till ett harmoniskt och lyckligt liv i ett äktenskap eller som singel. Tystnaden från oss kristna hänvisar dem i stället till den vilsna relationsvärld som de lär känna genom tvsåpor, filmer och tidningar.
Vi säger inte att homosexuella ska diskrimineras. Vi säger inte att de ska trakasseras. Vi kräver inte lagstiftning mot homosexuell parbildning. Vi kräver inte att de homosexuella som tar avstånd från Bibelns sanningar, ska förändra sina liv. De är självklart fria att själva välja hur de vill leva, men de är inte fria att diktera vilka åsikter vi kristna ska ha. Det finns företrädare för de homosexuellas organisationer som uppträder provocerande, och politiker som i denna fråga visar skrämmande intolerans mot bibeltroende kristna, men dessa är inte representativa för de homosexuella. Som kristna betraktar vi inte homosexuella som vidriga människor. Tvärtom är de älskade av Gud och vi vill vara deras vänner.
Däremot säger vi att det är omöjligt att vara en levande kristen och samtidigt anse sig ha rätt att inför Gud leva som homosexuell. Och vi säger att vi som kristna måste vara beredda att ge tid och stöd till dem som brottas med denna fråga och vill ha hjälp att komma ut ur det homosexuella mönstret. Vi förringar inte den kamp och det lidande som dessa människor går igenom i sin brottning med sin sexuella läggning, allra minst när det handlar om människor som också vill vara kristna och leva i gemenskap med Gud. Tyvärr har frågan om homosexualitet blivit en mycket infekterad stridsfråga. Vi kristna har bidragit till att människor upplever sig utstötta och föraktade. Det vill vi undvika, men vi kan inte ändra på vad Bibeln säger i ämnet. (–––)
För den som bryr sig om vad Bibeln säger, står det fullständigt klart att homosexualiteten där förknippas med en militant destruktiv kraft som går i frontlinjen för kampen mot rättfärdighet och gudsfruktan. Det är detta som mer eller mindre tvingar oss kristna att tydligt ta ställning och tveklöst uttala att den homosexuella livsstilen är ett uttryck för orättfärdighet och uppror mot Gud. Att homosexualitetens inflytande växer i landet, bör uppfattas som en varning som förebådar svåra tider.
Krister Holmström i Trons värld nr 8/99 under rubriken ”Någon måste säga ifrån”.
Giftig kritik
”Vildsvin i Guds örtagård.” Så karaktäriserade en gång predikanten i ÖSM Alfred Engström (död 1937) bibelkritiken och dess företrädares verksamhet i kristenheten. I sak samma bedömning, om också med ett annat bildspråk gör f. hedersprofessorn i Marburg, Tyskland, Eta Linneman (född 1926).
(– – –) I en bok som kom ut i Norge under namnet ”Guds Ord och bibelkritiken” har hon presenterat en grundlig uppgörelse med den historisk- kritiska bibelforskningen, en uppgörelse som får en särskild tyngd genom hennes personliga erfarenhet och insikt i denna forskning. Hon inleder med ett vittnesbörd om den uppgift som hon nu ser som sin. ”Min uppgift är densamma som den lille gossens i ’Kejsarens nya kläder’. Han ropade, att kejsaren inte hade några kläder på sig. Jag vill säga detsamma om den historisk-kritiska teologin. Den ger sig ut för att vara den rätta vetenskapliga teologin. Men den är på det hela taget inte vetenskaplig.
(– – –) Vad jag har försökt göra kan jämföras med att sätta en rätt etikett på en giftflaska, så att inte någon, som ej vet vad den innehåller, dricker av den och tror, att han får i sig något gott och närande.”
Sven Gustafsson i Östra Smålands missionsblad 5/99