Från konventikelplakat till kvinnliga präster

År 1858 avskaffades konventikelplakatet som hade införts 1726. Det hade tillkommit för att förhindra icke-auktoriserade andliga sammankomster, ”konventiklar”, i hemmen.
Hundra år senare, 1958, efter en aggressiv kampanj i massmedia och diskreta men ganska hotfulla påtryckningar från staten, beslutade Svenska Kyrkan genom sitt kyrkomöte att införa kvinnliga präster. Mellan dessa båda beslut ligger det bara ett sekel – men det känns som två olika världar!
Vad hände egentligen under denna period, från mitten av 1800-talet fram till mitten på 1900-talet? Varför hände det? Och inte minst: på vilket sätt har utvecklingen då påverkat vår situation i dag? Det skall vi försöka belysa i denna artikel.

När 1800-talet gick in fanns det naturligtvis mycket av sund andlighet på många ställen i Sverige. Vid denna tid verkade präster som Henric Schartau (1757‒1825) i Lund och Lars Linderot (1761‒1811) i Tölö i norra Halland, en känd väckelsepredikant, som numera främst är ihågkommen för psalmen ”Ingen hinner fram till den eviga ron”.

Samtidigt måste man konstatera att läget på många sätt var allvarligt. Den dominerande teologiska riktningen vid denna tid, neologin (”den nya läran”), hade härjat inom prästerskapet och influerat åtskilliga biskopar. Den var en modererad form av upplysningsfilosofi som ledde till en ytlig och rationaliserande förkunnelse.

Men med tiden förlorade neologin mark och i stora delar av Sverige började helt andra andliga vindar att blåsa, nämligen

 

VÄCKELSENS VINDAR

I åtskilliga landskap, särskilt i delar av Götaland samt längst i norr, uppstod ett antal olika väckelser. På åtskilliga punkter var de ganska olika – t.ex. i sin syn på lekmannaverksamhet och på församlingen – men för de allra flesta gällde att de var mycket bibelcentrerade.

I södra Sverige och utmed västkusten uppstod väckelser som påverkat många generationer av kristna och lett till en hög kyrksamhet. Märkligt nog blev Schartaus betydelse störst i Göteborgs stift; fortfarande, nästan 175 år efter hans död, är många församlingar präglade av traditionen från honom, särskilt i Bohuslän. Peter Lorenz Sellergren, den alkoholiserade prästen och vältalaren som efter sin omvändelse återfått sin tjänst 1814, var fram till sin död 1843 den ledande väckelse predikanten i Småland och blev känd som ”kyrkofadern i kaplanstugan”.

Präster som Schartau, Sellergren och J.O. Hoof (präst i Svenljunga, död 1839) betydde mycket för att förankra väckelserna i södra Sverige i de lokala församlingarna.

En annan karaktär fick den nyevangeliska väckelsen med C.O. Rosenius (1816‒1868) som främste ledare. Han verkade som fri förkunnare i Stockholm från 1840 till sin död; han avslutade aldrig de teologiska studier som han avbrutit i ungdomen, och han blev aldrig prästvigd. Som predikant och författare var han synnerligen uppburen. Hans skrifter lär ha getts ut i större upplagor än Strindbergs, och han var en av de ledande männen bakom bildandet av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) 1856.

Somliga, t.ex. prof. Aleksander Radler, anser att Rosenius var en av de mest betydande teologer som verkat i Sverige – men det är betecknande att Aftonbladet drev hetskampanjer mot honom och låg bakom att hans förman, metodisten George Scott, tvingades lämna landet 1842! Rosenius själv fick aldrig någon befattning inom Svenska Kyrkan; formellt sett var han ”bara” predikant vid Engelska kapellet / Betlehemskyrkan.

Genom såväl sin teologi som sitt exempel kom Rosenius alltså att bana väg för lekmannaförkunnelsen. EFS utvecklades till att bli en kyrko-vänlig men självständig, lågkyrklig organisation.

Det fanns också andra väckelserörelser som redan från början, eller så småningom, blev ”kyrko-ovänliga”. Inte minst gäller detta de baptistiska väckelserörelser som utifrån ett kyrkokritiskt perspektiv bröt med Svenska Kyrkan. De första baptistiska dopen (troendedop) förrättades i Halland 1848 och ledde till att några personer sattes i häkte ett antal dagar.

Den utveckling som skedde i Sverige runt 1850 med inomkyrkliga och frikyrkliga väckelser, samtidigt som en politisk och ideologisk radikalism växte fram i städerna, understödd av tidningar som Aftonbladet, innebar att statskyrkosystemet började knaka i fogarna. Avskaffandet av konventikelplakatet 1858 hängde alltså samman med att enhetskyrkotanken började bli orimlig att upprätthålla, inte minst politiskt.

 

MISSIONSGLÖD

En konsekvens av de stora väckelserna var att missionsengagemanget ökade markant. Inom de ”församlingsförankrade” väckelserna låg betoningen främst på att nå alla människor i närområdet med Guds ord; därför lades stor vikt vid katekesundervisning, konfirmationsundervisning o.dyl. Schartau betraktas faktiskt som en pionjär inom religionspedagogiken inom Sverige! Runt sekelskiftet började man i gammalkyrkliga sammanhang att intressera sig också för den yttre missionen.

Men i de flesta fall hade de olika väckelserörelserna redan från början ett dubbelt engagemang – evangelisation i Sverige och mission utomlands. EFS var en av pionjärorganisationerna genom att uppta mission i Afrika 1866, och flera av dagens frikyrkor har sina rötter i olika lokala missionsföreningar som bildades under 1800-talet och som sedan organiserade sig på det nationella planet. Detta gäller t ex Svenska Missionsförbundet (bildat 1878 efter en utbrytning från EFS), Örebromissionen (bildat 1891; har numera gått upp i Nybygget), Svenska Alliansmissionen (bildat 1919 men med rötter tillbaka till 1853).

 

DET UTGÅENDE 1800-TALET – SEKULARISERING OCH SPLITTRING

Om utvecklingen under mitten av 1800-talet ur många aspekter såg ljus ut för den svenska kristenheten, var bilden mot slutet av århundradet åtskilligt mörkare.

Kristendomen började bli utsatt för en serie attacker och ”fritänkeriet” (personer som inte erkände någon läroauktoritet; i praktiken ofta: ateister) började att breda ut sig. Ibland innebar det ointresse för kyrka och religion, men oftare handlade det om dold eller öppen kritik mot kyrka och kristenhet, inte minst av den kristna trosläran.

Författare som Viktor Rydberg ifrågasatte åtskilliga av de grundläggande kristna dogmerna, ofta med utgångspunkt från dåtidens liberala tyska teologi. Andra författare, som August Strindberg, liksom diverse filosofier och ideologier, t.ex. arbetarrörelsen, attackerade såväl kristendomen som de kristna. Det är ganska talande att två av de ledande sekelskiftesförfattarna blev åtalade för sina skrifter, Gustaf Fröding för sedlighetsbrott och Strindberg för hädelse. (Men låt oss inte heller glömma bort att när Strindberg dog 1912 var det som bekännande kristen, något som litteraturvetarna i Sverige inte gärna lyfter fram!)

Men alla attackerna mot kristendomen kom inte utifrån – man måste också konstatera att kristenheten i Sverige vid denna tid kännetecknades både av en inre svaghet och av en exceptionell splittring.

När den liberala exegetiken stormade fram i början på seklet var Svenska Kyrkan ganska hjälplös; inte minst många professorer som sedan blev biskopar hade tagit starka intryck av den (män som Nathan Söderblom, Einar Billing, Tor Andrae, Torsten Bohlin).

Likaså kan man konstatera att ingen annan luthersk kyrka i Norden drabbats av så många splittringar som den svenska. Varför det blivit så är svårt att förklara; förmodligen är förklaringarna många. Denna inre splittring ledde till att frikyrkligheten länge var stark i Sverige, även om den under senare delen av 1900-talet har blivit försvagad.

 

NÄR SEKLET GÅR IN: KRAFTLÖSHET OCH KONFLIKT

När 1900-talet gick in hade Svenska Kyrkan alltså blivit märkbart försvagad jämfört med bara 50 år tidigare. Konflikterna med arbetarrörelsen innebar att de flesta arbetare sällan satte sin fot i kyrkan; radikaliseringen vid universiteten hade lett till att en stor del av intelligentian vänt kyrkan ryggen; konflikterna med frikyrkligheten medförde att många församlingar i Mellansverige förlorat en stor del av sitt kyrkfolk.

Ett uttryck för detta läge är den katastrofala nattvardssituationen.1) I början på seklet var det inte ovanligt med församlingar där nattvardsfirandet nästan upphört, bortsett från de två ”obligatoriska” tillfällena (Skärtorsdagen resp. konfirmandernas första nattvardsgång).

På universiteten hade den liberala teologin tagit kommandot, vilket ledde till en successiv radikalisering av prästerskapet, åtminstone inom vissa stift. Frukterna av detta skördar vi i hög grad i dag! – När den liberala teologin började tränga in i väckelserörelserna väckte detta naturligtvis protester; en konsekvens av detta blev att Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner uppstod genom en brytning med EFS (1909/11).

Trots att Svenska Kyrkan var statskyrka började den alltså bli allt mer marginaliserad! Samtidigt fanns det, vilket man inte får glömma bort, stora områden i Sverige med en tydligt kristen prägel. I stora delar av Götaland var gammalkyrkligheten stark; den lågkyrkliga väckelsen präglade många bygder, inte minst i Västerbotten och Skåne; frikyrkligheten hade ett starkt inflytande i många landsändar, inte minst i Småland. Däremot blev situationen i Mälardalen allt mer kritisk.

 

TRENDRIKTIGA TEOLOGIER – OCH BIBELTROGNA MOTRÖRELSER!

Fr.o.m. mitten av 1900- talet har den kyrkliga utvecklingen uppvisat en splittrad bild.

Å ena sidan har en stor del av den kyrkliga apparaten, särskilt inom Svenska Kyrkan, ofta varit mycket trendkänslig och hakat på de rådande trenderna i samhället.

Å andra sidan har det samtidigt, både inom och utanför Svenska Kyrkan, uppkommit åtskilliga bibeltrogna eller bibelförankrade ”motrörelser”, eller snarare: rörelser som vill arbeta för kristen tro och biblisk förkunnelse.

När kyrkomötet 1958 beslöt att införa kvinnliga präster var det på sätt och viss kulmen i en utveckling där kyrkans ledning allt mer kapitulerat för en sekulariserad tidsanda. På ett ganska patetiskt sätt försökte man, genom att ansluta sig till rådande trender, att återvinna respekt och mer eller mindre köpa inflytande i samhällsutvecklingen. 2) Det var viktigare att vinna massmedias gunst och politikernas ära än att behålla kyrkans enhet och lärotradition!

Å andra sidan har den konservativa sidan av svensk kristenhet ur vissa aspekter flyttat fram sina positioner. Inom frikyrkligheten har den liberalaste falangen snarast försvagats. Två av de liberalaste frikyrkorna i Sverige, Baptistsamfundet resp. Svenska Missionsförbundet, har oavbrutet tappat medlemmar i flera årtionden. I stället har två nya frikyrkoriktningar, som har en mycket mer bibeltrogen profil, tillkommit under 1900-talet, nämligen pingströrelsen och trosrörelsen (Livets Ord).

Inom Svenska Kyrkan har i och för sig de liberala krafterna nu tagit total kontroll över kyrkoledningen (biskopskollegium, kyrkomöte o.s.v.). Samtidigt kan man konstatera att de församlingar som fungerar bäst och som samlar flest deltagare i sina gudstjänster nästan uteslutande har en konservativ prägel: församlingar med gammalkyrklig prägel (delar av Göteborgs, Växjö, Skara och Karlstads stift), lågkyrklig (delar av Lunds och Luleå stift), högkyrklig (särskilt vissa stadsförsamlingar) resp. laestadiansk (delar av Luleå stift).

I en stad som Göteborg är tendensen nästan chockerande tydlig, även om massmedia ännu inte har upptäckt den: De liberala församlingarna, som är i förkrossande majoritet, har i många fall förlorat nästan hela sitt kyrkfolk, medan de teologiskt konservativa församlingarna samlar relativt stora skaror.

 

DET UTGÅENDE 1900-TALET: KONFLIKTEN GÅR VIDARE – KAPITULATION ELLER KÄMPAGLÖD?

Andligt sett befinner sig den svenska kristenheten i ett kritiskt läge. Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka hösten 1998, nästan på dagen 40 år efter kyrkomötets beslut att införa kvinnliga präster, är bara ett exempel på detta; Svenska Kyrkans Missions famlande efter sin identitet, där man håller på att ersätta mission med religionsdialog, ett annat.

Hur ser då kristenhetens utmaningar ut i dag? Skall vi som vill stå för en bibeltrogen kristendom ge upp och slå vantarna i bordet – eller skall vi kämpa vidare?

Ja, som kristna har vi aldrig fått i uppdrag att kapitulera för den onde och denna världens sätt att tänka! Vår kallelse är inte att vara en spegel av denna världen utan i stället att vara jordens salt och världens ljus.

• Missionsbefallningen gäller också för vår generation – det handlar om att nå ut med evangeliet till nya grupper av människor, både i Sverige och utomlands.

Vad handlar missionen om? Jo, bl.a. om att proklamera Jesu makt över himmel och jord och Jesu seger. Även om kyrkorna, och vi kristna, är hårt trängda i Sverige i dag gäller fortfarande den gamla sanningen: Jesus har segrat! Halleluja!

• Vi är också kallade till att hålla fast vid de gamla trossanningarna – men inte nödvändigtvis vid de gamla verksamhetsformerna. Budskapet om synd och nåd måste alltid vara detsamma, däremot kanske formerna måste växla.

Jesus uppfattades inte som konservativ av sin samtid – han korsfästes i stället för att han var för radikal. Inte heller Paulus uppfattades som konservativ; i stället blev han halshuggen för att han förkunnade det radikala evangeliet som kom i konflikt med den tidens kompromissande synkretism.

Vår uppgift som kristna är alltså inte i första hand att vara konservativa, att bevara och förvalta. Vår primära uppgift är att på Jesu uppdrag vinna nya människor för hans rike, att bryta ny mark, att vara radikala och kompromisslösa i vårt engagemang och missionerande!

I det sammanhanget finns det mycket som vi behöver göra upp med: försiktighet, feghet, människofruktan, stelbent konservatism o.s.v. Likaså finns det få saker som så hindrar Andens verk som oförlåten synd (t.ex. äktenskapsbrott) och andlig bundenhet (t.ex. medlemskap i hemliga ordnar). All sådan gammal surdeg behöver Gud rensa ut ur våra liv!

Vi behöver i stället rannsaka oss själva inför bibelord som 1 Joh. 5 och fråga: Vad innebär detta bibelställe för mig – för mitt andliga liv, mitt vittnande – för min församling och min andliga gemenskap?

”Ty allt som är fött av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?” 1 Joh. 5:4‒5.

Nederlagen – de är våra! Men segern – den är Guds! Låt oss gå ut och proklamera den! Låt oss också, i frimodighet, proklamera Jesu makt över himmel och jord (Matt. 28:18) och försoningen i Jesu namn och blod (Apg. 4:12, Hebr. 10:19)!

JESUS HAR SEGRAT! HALLELUJA!

Rune Imberg Studierektor, FFG, Göteborg

Fotnoter: 1. C H Martling har beskrivit denna utveckling t ex i häftet Kyrkosed och sekularisering (1961). 2. Se t.ex. Dag Sandahls avhandling Folk & kyrka (1987).