Det var alldeles tydligt för dem att det religiösa etablissemanget ogillade vad de gjorde. Vid åtminstone ett par tillfällen hade översteprästen och hans svurna strängt förbjudit dem att undervisa och vittna. Men apostlarna lydde dem inte – trots att de anade att utgången kunde bli dödlig. De var hellre trogna sitt uppdrag. Uppgiften från deras Herre – Var mina vittnen och förkunna allt för folket – kunde de inte svika. I förhöret inför Stora rådet försvarade de sig: ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg. 5:29). Det är en princip att hålla högt också för dagens lärjungar.
Guds kallelse och uppdrag till apostlarna var: tala! Människors bud var det motsatta: tig! Principen var och är enkel – lyd Gud! Men ofta är den svår att praktisera. Vi fruktar inte Gud endast, utan också människor. Och det gör det hela svårt.
Oro över vad andra ska tycka styr ofta vårt sätt att handla och vara. Människofruktan är en avgörande faktor för vårt handlande också när det gäller vår tro.
MÄNNISKOFRUKTAN
Rädsla inför vad människor ska tycka känner alla av. Tycker de att mina nya kläder är snygga? Vad ska de anse om mitt nyklippta hår? Uppskattade de min predikan? Osv.
Oro över vad andra ska tycka styr ofta vårt sätt att handla och vara. Människofruktan är en avgörande faktor för vårt handlande också när det gäller vår tro. Inte så sällan blir det en konflikt mellan å ena sidan hur vi skulle vilja handla som konsekventa och rakryggade kristna och å den andra vad människor kräver och förväntar sig. Hur ska jag förhålla mig när Guds ord säger ett och vänner eller arbetskamrater något annat? När opinion och samtid pekar i en riktning men samvetet i en annan?
GUDSFRUKTAN
”Vi skall frukta och älska Gud, så att…” läser vi i Lilla katekesens förklaringar till budorden. Och den som har mött Herren både fruktar och älskar honom. Begreppet gudsfruktan rymmer båda dessa: fruktan och kärlek.
I GT och NT har gudsfruktan sitt ursprung både i en erfarenhet av Guds brinnande vrede över synden och i hans oväntade, varma kärlek till syndare. Gudsfruktan präglas av vördnad och bävan inför Herren men också av förtröstan, ödmjuk kärlek och tacksamhet till Herren. Det är frågan om barnaskapets gudsfruktan – inte slavens rädsla för sin herre, utan barnets fruktan för och kärlek till sin gode och rättvise far (Rom. 8:15, 1 Joh. 4:18).
Den människa som har Gud till sin Far bör sträva efter att gudsfruktan alltmer ska styra hennes sätt att vara och handla. Vi förmanas att öva oss och växa till i gudsfruktan (1 Tim. 4:7). Gudsfruktan ska tillta och människofruktan avta, så att vi i handling visar att vi älskar Gud mer än vi längtar efter människors ära.
Gudsfruktan ska tillta och människofruktan avta, så att vi i handling visar att vi älskar Gud mer än vi längtar efter människors ära.
STORA FÖREBILDER
Bibeln bär fram många förebilder på god gudsfruktan. Människor som trots allt – ”trotsigt” – följde Gud. Tänk på Noa, som byggde arken mot allt mänskligt förnuft – men det var ju Gud som hade befallt honom att göra det. Tänk på Abraham, som var beredd att offra sin son, Elia, som i förtröstan på Herren vågade stå ensam mot 450 Baalsprofeter, Jeremia, som talade det som Gud hade sagt trots att människorna inte ville lyssna.
I apokryferna möter oss sju bröder, som vägrade att äta det svinkött som kungen försökte tvinga dem till. De kunde inte gå emot sin Guds bud i Mose lag. En efter en avrättades de på kungens begäran på värsta sätt inför varandra för att förmås att bara äta en liten bit svinkött. Men de stod fast. Och modern uppmuntrade dem att akta troheten mot Herren mer än livet. ”Vi lyder inte konungens påbud – lagens bud lyder vi, den lag som våra fäder fick genom Mose” (2 Mack. 7).
EN STOR NÅD
Tyvärr är det inte alltid vi känner igen oss i dessa trons hjältar. Ibland orkar vi stå upp. Andra gånger misslyckas vi. Vår nya pånyttfödda vilja vill rätt, men vår gamla människa spelar oss ett spratt (Rom. 7:14ff). En kristen har alltid kvar sin syndiga natur att kämpa mot. Därför är vi, som Rosenius säger, svaga. Som troende begår vi visserligen inte uppsåtliga synder – att medvetet göra mot Guds vilja är ett farligt missbruk av Guds nåd som leder till andlig död. Men vår svaghet ger utslag i svaghetssynder, som att vi ibland fruktar människor mer än Gud.
Bibeln målar ett tröstande exempel för oss i Petrus. I ena stunden är han så stark i sin tro och gudsfruktan: ”Herre, mitt liv vill jag ge för dig” och ”Om jag än måste dö för dig så skall jag aldrig förneka dig.” Det är ord som vår nya vilja som kristna stämmer in i. Men bara några rader längre fram i evangelierna är kontrasten påtaglig: ”Jag känner honom inte…” Sådana motsättningar kan det finnas hos en kristen! Så svårt är det ibland. Med Paulus ord: ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.” Vi vill, men orkar inte. Modet sviker.
Petrus svek sin Gud. Han sade det lämpliga i stället för det sanna. Han föredrog det lätta i stället för att göra det rätta. Men ändå räknar Petrus sig som ett Guds barn. Vid Tiberias sjö, efter Jesu död och uppståndelse och med detta som grund, blir han förlåten och upprättad. Hans identitet som lärjunge, hans grund för barnaskapet, kunde efter detta aldrig ligga i hur han lyckats leva ut sin gudsfruktan. Vår identitet som kristna kan aldrig vara upphängd på hur vi lyckas med att hålla gudsfruktan högre än människofruktan. Den måste vara grundad i nåden genom Kristus. Nåden är stor och räcker – därför kan vi frimodigt fortsätta att räkna oss som kristna, liksom Petrus. Som kristna behöver vi inte bara öva oss i gudsfruktan utan också i att förtrösta på en nådig Gud, på Kristus. Detta sista är grunden.
ATT FRUKTA GUD ÄR OBEKVÄMT
Att vara kristen är att vara glad och lycklig över Guds gåva genom Jesus. Men det är också att vara beredd att lida för sin tro på denna gåva. Den sidan av lärjungaskapet prioriterar vi gärna bort. Den talar vi inte så mycket om.
Till efterföljelsen hör att bära ett kors, ett lidande. Och en lärjunge som inte lider för sin tro i någon mening har orsak till rannsakan. Kanske vi hellre gör orätt än lider orätt? Har vi av fruktan för människor blivit en spegel av världen i stället för en spegel av Kristus, ett salt? Men att vara kristen är att vara en dåre i världens ögon, en dåre för Kristi skull (1 Kor. 4:9–13) som möter motstånd: ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas… Men håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om… du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis…” (2 Tim. 3:13ff).
Lidandet kan vara tungt att bära. Men i ett längre perspektiv väger lidandena lätt och leder till välsignelser, som vi inte ska avhända oss. ”Ty vår nöd som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet som väger tungt och varar i evighet” 2 Kor. 4:17.
Vi tror att sanningen är uppenbarad på ett särskilt sätt i Jesus och genom Skriften. Detta går på tvärs mot vad man tänker i allmänhet – och ibland också inom kyrkorna. Det är provokativt att hävda att det som vår tid räknar som upplyst inte behöver vara rätt, att sanningen inte självklart finns i demokratiskt fattade beslut. Att då av gudsfruktan vilja följa uppenbarelsen och hålla sig till insedd sanning blir förstås också provokativt. Omgivningen kommer inte alltid att hålla med och förstå. Men ändå är vi bundna till sanningen i uppenbarelsen. Den kan vi inte ändra på, även om vi skulle vilja. Och det hjälper inte att tro på och hålla sig till något annat än det som är sant, även om livet ofta skulle bli bekvämare så. För sanningens skull får vi vara beredda på lidande och bekymmer. Att följa sanningen är provokativt och obekvämt.
Att frukta Gud innebär en total hållning i livet där vi värderar det högst som Gud värderar högst. Gudsfruktan är en allmän hållning, som ständigt ställs på sin spets i konkreta situationer
GUDSFRUKTAN ÄR KONKRET
Att frukta Gud innebär en total hållning i livet där vi värderar det högst som Gud värderar högst. Gudsfruktan är en allmän hållning, som ständigt ställs på sin spets i konkreta situationer. Vi behöver därför fråga oss var de konkreta, svaga och svåra konfliktpunkterna finns i våra liv, och i dem be Gud om kraft och mod att stå för sanningen. När får troheten mot Gud sig en knäpp om jag bara följer strömmen? Var skiljer sig Guds vilja mot min omgivnings förväntan? Det kan röra sig om vitt skilda saker. Olika trohetsprov är aktuella för olika situationer i livet och för olika människor.
Som prästkandidat och nu som präst möter jag som vanliga punkter på dagordningen frågor som rör utlevd homosexualitet och kvinnliga präster. Att vara ”mannen mot strömmen” leder förvisso snart till motstånd och bekymmer. För din del står kanske andra saker oftare på dagordningen. Det kan röra sig om mycket, som att avstå från att flytta ihop före äktenskapet, att inte prioritera arbetet mer än den familj Gud har gett dig, att inte hänga på snacket bakom en annans rygg, att inte stödja svart verksamhet, att inte så snart se flisorna i andras ögon, osv. Vi har alla våra punkter där vi behöver se klart och be om mod att handla rätt och sant. Sådant är svårt att se själv. Ibland handlar det om att bryta upp från invanda mönster. Ett tips är att regelbundet ha kontakt med själavårdare där samtal om detta kan vara en återkommande punkt.
VÅGA VARA FROM
Att ta gudsfruktan på allvar och att vara beredd att ta dess konsekvenser är viktigt. För många kristna är detta inte längre någon levande frågeställning. Nåden har kanske blivit för självklar för många. Det räcker med att vara lagom kristen. Talet om efterföljelsens radikalitet, krav och ok bryr vi oss inte så mycket om. ”Allt står väl till – åtminstone tillräckligt väl. Och nåden är ju stor.” Men då har man inte förstått nåden i dess sammanhang: omvändelsen. Går det att vara lagom kristen?
Övning och tillväxt i gudsfruktan behöver en renässans. Gud vill det. Vi skulle var och en må gott av det. Och vår samtids människors skulle få tydligare vittnesbörd om den ende Gud som finns till.
”Herren, vår Gud, är en och Herren, din Gud, skall du tillbe och endast honom skall du tjäna!” 5 Mos. 6. Våga brinna för Jesus. Våga vara from!
Fredrik Carlsson präst, Gotland