”Detta är berättelsen om Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son.” Så börjar det första evangeliet i Nya Testamentet. Jesus Kristus och hans livsgärning står i centrum för de fyra evangelisternas verk. Huvudsyftet som de alla har formulerar Johannes: ”för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn”, Joh. 20:31.
De som skrev hade ett stort material om Jesus till sitt förfogande och fick göra ett urval. Urvalet styrdes av vilka sidor hos Jesus de ville lyfta fram och vilken målgrupp de riktade sig till. Varje evangelium ger så sin unika bild av Jesus och tillsammans kompletterar de varandra.
Ungefär en tredjedel av Matteusevangeliet är sådant som endast Matteus berättar, det andra har paralleller i övriga evangelier. Vi har Matteus att tacka för berättelsen om de vise männen, liknelsen om skatten i åkern och missionsbefallningen och mycket annat.
FÖRFATTAREN OCH ADRESSATERNA
Evangeliet självt är tyst om vem som författat eller sammanställt boken. Det är den tidiga kyrkan som knyter det till Matteus, tullmannen som Jesus kallade till apostel.
Författaren är mycket förtrogen med judendomen, han förutsätter att också hans läsare är det. Det är det mest judiska av evangelierna och samtidigt betonas det universella perspektivet starkt. Jesus ses som uppfyllelsen av alla Guds löften till Israel.
GT OCH NT KNYTS SAMMAN
På ett mästerligt sätt summeras hela förhistorien i den inledande släkttavlan, där Jesus sätts in i sitt sammanhang. Boken står först i Nya Testamentet därför att den knyter ihop det Gamla och det Nya förbundet. En serie högtidliga så kallade ”reflektionscitat” går som en röd tråd genom boken med början i 2:5: ”Detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten.” Med Jesus uppfylls Guds löften. Det Gud gjort tidigare med sitt folk, det gör han nu efter samma mönster, men på ett fullkomligt och slutgiltigt sätt, i Jesus. ”Jag säger er: Här ser ni det som är större än templet”, 12:6.
JESUS – DEN UTLOVADE KUNGEN
Gud hade lovat Israel en kung av Davids släkt. Det löftet levde i högsta grad i de messianska förväntningarna. Redan i inledningskapitlet visas att Jesus, genom sin adoptivfar Josef, tillhör kungalinjen i Davids släkt. Han blir hyllad av Österns vise, som frågade: ”Var är judarnas nyfödde kung?” 2:2. På hans kors sätts ett anslag: ”Detta är Jesus, judarnas kung”, 27:37. I slutscenen på berget i Galileen säger Jesus själv:
”Jag har fått all makt i himlen och på jorden”, 28:18. Sannerligen en märklig väg till världsomfattande makt!
Kristi säregna rike står i centrum i detta evangelium. De många liknelserna målar i starka färger ut dess hemligheter och egenart.
Två viktiga brytpunkter inleds med orden ”från den tiden”. Genom dessa indelas boken i tre delar. En förberedande del, som från 4:17 följs av Jesu offentliga framträdande och verksamhet, som leder fram till Petrus bekännelse: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Från och med 16:21 riktas Jesu steg målmedvetet mot korsdöden och uppståndelsen i Jerusalem. En sådan Messias är han. På den vägen når han sin kungamakt och uppfyller Guds löften till sitt folk.
GUDSFOLKETS STORE LÄRARE OCH PROFET
Jesus framställs också som den nye Mose. Han räddas likt Mose från kungens vrede. Egypten och öknen är framträdande platser, särskilt i början av hans liv. Han talar till sitt folk på berget, och tio mäktiga under finns samlade i kapitel 8–9. Han förvandlas på förklaringens berg, likt Mose, vars ansikte strålade efter mötet med Gud på berget.
Evangeliet vill alltså visa att Jesus är gudsfolkets store lärare och profet. Han bär Guds undervisning på sina läppar och i sitt hjärta och han förverkligar den i sitt liv. Han kommer inte för att ”upphäva utan för att fullborda” lagen och profeterna, 5:17. Han undervisar med en auktoritet som slår folket med häpnad. ”Jag säger er” – han talar helt enkelt så som endast Gud kan och får tala, 7:28f.
FEM STORA TAL
En egenhet, som också påminner om Mose undervisning, är de fem stora tal av Jesus som ger struktur åt evangeliet. Dessa tal är bergspredikan (kap. 5–7), apostlatalet (10), liknelsetalet (13), församlingstalet (18) och det eskatologiska talet (23–25). Dessa fem tal avslutas alla med en likartad formel. Talen varvas med berättande text och denna kännetecknas av stor koncentration; onödiga detaljer är bortskurna så att huvudpunkterna blir tydliga. En jämförelse med Markus avslöjar detta.
Tendensen att ordna och sätta i system gör detta evangelium särskilt väl ägnat till undervisning. Därför var det också det mest använda i den tidiga kyrkan.
FRÄLSARE OCH FÖREBILD
Jesus är läraren och hans lärjungar går i skola hos honom. Det finns ett ömt drag i hans sätt att tala om dem som ”dessa små”, 10:42. De har hans hjärta och samtidigt fostrar han dem med fast och bestämd hand. Det finns ett radikalt allvar i bergspredikan; Jesus vill något med sina lärjungar. De ska likna sin himmelske Far. Det handlar inte bara om att höra hans ord, utan också om att handla efter dem, 7:24. Det finns ett framträdande etiskt drag i detta ”helighetens evangelium”.
Lärjungen är Jesu efterföljare på tillitens och lydnadens väg. Det är en väg, en process, en tillväxt i förståelse och erfarenhet av vad Jesu närvaro betyder.
Jesus är själv den lysande förebilden, men han är samtidigt i första hand vad hans namn betyder – ”Herrens frälsning”: ”Du skall ge honom namnet Jesus, ty han ska frälsa sitt folk från deras synder”, 1:21. Han har kommit ”för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”, 20:28.
GLÄDJE OCH SMÄRTA
Det ligger en sådan glädje i att Guds världsplan, nedlagd i heliga Skrifter, nu uppfylls genom Jesus. Det är goda, glädjande nyheter. Det går dock ett stråk av smärta genom evangeliet. Många i det folk som förberetts för den utlovades ankomst saknar förmågan att se och vill inte ta emot honom. Han stämmer helt enkelt inte med den bild man gjort sig. Hans födelse väcker inte glädje och förväntan i Jerusalem utan förskräckelse. Det är ett illavarslande tecken. Detta motstånd mot Jesus som växer sig allt starkare, först bland de ledande i Israel, vars blindhet och hyckleri han kritiserar, leder så småningom fram till det tragiska faktum att den största delen av det utvalda folket förkastar honom. Jesus tvingas med sorg konstatera: ”Ni ville inte”, 23:37.
GUDS NYA FOLK – GEMENSKAPEN KRING JESUS
Jesus får också tillbedjan. Redan som späd tillbeds han av de vise männen. En ny gemenskap växer fram kring honom som är ”större än templet”. Gemenskapen kring Jesus är det sanna Israel, det nya gudsfolket, Kristi kyrka på jorden som växer i tro, kärlek och hopp. Den är öppen också mot alla hednafolken. Löftet till Abraham löd: ”I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.” ”Jesus Kristus, Abrahams son” är uppfyllelsen av detta löfte. Genom honom når gudsfolket sitt mål att omfatta alla folk på jorden.
Genom dop och undervisning ska Kristi kyrka fullgöra det stora uppdrag som hennes Herre och Kung gett henne efter sitt segerrika livsverk på jorden. Uppdraget innebär bön, arbete och offer. Det sker under löftets klart lysande stjärna, som tillika är evangeliets slutord: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut”, 28:20. Jesus Kristus är ”Immanuel, det betyder Gud med oss”, 2:23.
LIV I EFTERFÖLJELSE
Evangeliet kallar oss att ge upp vår egen makt, vårt eget rike och böja oss för Jesus, Guds utvalde kung, och ansluta oss till hans rike. Vi ställs i valet mellan ett liv i vårt eget trånga synfält och ett liv i hans mot alla människor och mot evigheten öppnade perspektiv. ”Omvänd er, ty himmelriket är nu här”, 4:17.
Lars-Åke Nilsson, präst, studierektor på Strandhems bibelskola