VARSAMHETENS CREDO
Diktsamling av Lars Thunberg. Proprius.
Diktarens uppgift är att ge ord åt det vi anar men själva inte kan ge ord. En sådan diktare är Lars Thunberg. Hans nya diktsamling visar vilka möjligheter dikten – i denna mening – har.
Varsamhetens credo är en trosbekännelse till en livshållning. I denna livshållning ingår minnet som en avgörande aspekt. Minnet är nämligen det som upprättar den mänskliga identiteten. Det handlar både om det individuella minnet och det kollektiva, d.v.s. historien. Det avgörande är inte att minnet är präglat av det storslagna men att det är äkta. Det handlar om försvaret av den mänskliga värdigheten:
Vi heter inte vemsomhelst
Vi heter någon helt speciell.
Det som Lars Thunberg här fäster uppmärksamheten vid är det som utgör hela Västerlandets grundläggande kris, som ligger långt djupare än drogmissbruk, psykiska störningar och familjesönderfall. På djupet finns förlusten av identiteten. Den hör samman med förlusten av minnet och historien.
Men tillvarons djup är mer än så. Det finns något som går utöver det som kan sägas och utredas, och detta något är själva huvudsaken. Men också här gäller varsamhetens credo. Det är inte allom givet att spana ner i tillvarons grund. Lars Thunberg skriver:
Det finns en förtrogenhet hos några med allt det som ingen ser.
Det finns, säger han, en ström under alla floder, ett undre svall. Och det undre svallet är på ett hemlighetsfullt sätt förbundet med den kropp, ur vars sida det flöt vatten och blod. Detta mysterium hör samman med varje människas innersta hemlighet. Hon har en slags inre genetisk kod, som hon själv inte vet om, en styrprincip av långt större värde än de enskilda beslut hon själv fattar, och människans tragedi är att inte upptäcka det. I en porträttskiss skriver diktaren:
Han hette också det han inte hette men blev det aldrig varse.
Därför ber diktaren själv:
O källa, Du som har Ditt undersvall förlös mig nu och låt mig leva!
Lars Thunberg är en allvarsam diktare och just därför är hans diktning så hoppfull. Den rymmer smärta men aldrig uppgivenhet. Många av hans bilder har stark lyskraft. Han har en riskvillig ambition till språklig nybildning. Ibland blir det riktigt bra.
Christian Braw
EN MÄKTIG KATEDRAL – vägledning i själavård och vardagspsykologi av Gunnar Elstad, Församlingsförlaget. 218 sid.
Vi lever i en komplicerad tid. Det finns stora behov av samtal och själavård. Många människor går omkring med problem, också människor i våra församlingar. Några finner vägen till en själavårdare, andra kommer sig kanske inte för. Vi som har till uppgift att möta dessa behov känner ofta att vi inte räcker till. Även om vi efter hand får erfarenheter – eller kanske just därför – ser vi att vi behöver rusta oss på nytt.
Och nu kan det ske. Norrmannen Gunnar Elstad med mångårig erfarenhet från ett själavårdscenter för medarbetare, har skrivit en ”vägledning i själavård och vardagspsykologi”, som nu blivit översatt till svenska. Dess ursprungliga titel är Hjelp till Hjelp. Och det stämmer – här finns god hjälp för själavårdare, både präster och andra i kyrkan som har med människor att göra. Samtidigt är boken – det skall betonas – skriven så att den kan hjälpa envar att lära känna sig själv och bearbeta sina problem.
Det är ovanligt att finna en själavårdsbok som uppfyller så många förväntningar. Låt mig nämna några.
Den bygger på erfarenhet. Elstad presenterar inte teorier. Han vet vad han talar om. Det märks i varje avsnitt att han har prövat det han anbefaller. Och lärt sig också av sina misstag.
Den är allsidig. Den tar upp många slag av problem. Ett kapitel heter ”Utmaningar i familjen”. Ett annat ”Att leva med sin sexualitet”. De tre sista kapitlen ägnas åt ”Stress och utbrändhet” samt ”Depression och ångest”.
Den präglas av ett varsamt handlag. Själavård handlar först om att lyssna. Om att ”uppmuntra den hjälpsökande att sätta namn på problemen och få översikt över dem”. Sådant fordrar både självkännedom och ödmjukhet. ”Om inte själavårdaren är villig att erkänna sina egna synder, problem, konflikter och svagheter, kommer han eller hon sannolikt att präglas av det… själavårdaren kan exempelvis bli alltför upptagen av att se sina egna problem också hos dem han eller hon talar med.”
Den är biblisk. ”Det viktigaste i det själavårdande samtalet får aldrig bli vad vi själva tänker, menar eller känner. Det viktigaste är vad Gud själv har sagt. Själavården måste bygga på Bibeln och ha biblisk substans.” Hur detta bäst skall komma till uttryck i samtalet är en fråga om omdöme. Det är visst inte alltid lämpligt att slå upp och läsa. Om det kommer brått på kan det stänga för vidare samtal.
Den är evangelisk. De två kapitel som har rubriken ”Är jag en kristen?” och ”Den dagliga kampen” bildar centrum i boken. Här får vi god hjälp att ställa fram det som i dag ofta kommer bort, att en kristen på en gång är syndare och rättfärdig: ”En kristen är iklädd Kristus. Det är dräkten som ger frälsningsvisshet och frimodighet, inte det som är inuti den. Där finns det fortfarande en praktiserande syndare. Att hjälpa människor till att vara glada och frimodiga tack vare frälsningens dräkt, samtidigt som de inte bortförklarar det de ser av synd hos sig själva är ett av själavårdens viktigaste mål.”
Samtidigt som Elstad betonar att ”vid olika tillfällen behöver vi olika råd. Ibland, när samvetet är bundet, behöver vi först och främst höra evangelium. När däremot vår gamla människa har tagit sig ’friheter’ , behöver vi en påminnelse om att den skall vara bunden. För att uttrycka det på ett annat sätt: Ibland behöver vi en vänlig klapp på axeln, andra gånger en spark i baken.”
Den är pedagogisk. Den ger konkreta exempel. Själavårdaren får lära sig att ställa ”goda frågor”. Det avsnitt som handlar om att komma till rätta med känslor inleds med några fingerade samtalsöppningar, som den här:
– Nu har jag varit tvungen att hålla mig hemma i mer än två månader.
– Är det någon som hälsar på dig?
– Nej, men det förväntar jag mig inte. Jag klarar mig själv.
Här är det tydligt att den som söker hjälp försöker lägga lock på sina känslor. Själavårdaren kan försöka göra honom medveten härom. Kanske med orden: ”Det du säger nu måste vara svårt för dig.”
Den tar upp de etiska frågorna. Också dessa avsnitt präglas av erfarenhet. Man känner atmosfären i ett samtal där själavårdaren lyssnar och förstår, och i detta ger det han eller hon har att ge – det som Guds ord säger, också när det går emot dagens trender.
Den lär oss hantera psykologin på ett avspänt sätt. ”Psykologin berättar inte hela sanningen om livet och om människan. Den ger oss bara en del värdefulla delsanningar.” Vidare: ”De många olika riktningarna och varierande synpunkterna påminner oss också om att de delsanningar vi använder oss av knappast är eviga sanningar… Gud är däremot densamme i går och i dag, ja, till evig tid… Med dessa reservationer skulle vi kunna använda psykologiska synsätt utan att riskera att komma på avvägar.”
För att sammanfatta: Det här är en bok att rekommendera till själavårdare. På samma gång är den skriven så att den ger den enskilde god hjälp till att bättre förstå sig själv.
Gustav Börjesson
Barnböcker som rekommenderas
Under en försvinnande kort tid är barn väldigt mottagliga för föräldrars högläsning i hemmet. Det är viktigt att ta vara på denna tid och att ha något bra att läsa för barnen. BV-Förlag har nyligen gett ut tre prisvärda barnböcker.
Huvudpersonen i Elaine och regnbågsträdgården är en bortskämd londonflicka, som får tillbringa en tid på landet hos en prästfamilj med en stor barnskara. Där får hon lära sig att veta hut; men hon lär sig ännu mer … Patricia St. John, missionär i Nordafrika, är känd för en rad läsvärda barnböcker.
Min egen favorit är nog lilla Roby i Robys osynliga paraply. En fängslande och gripande berättelse med bl.a. den lärdomen, att allt samverkar till det bästa för den som älskar Gud, oavsett vad som händer. Och i Robys tillvaro inträffar både det ena och det andra. Redan titeln, som syftar på Guds nåd och beskydd, antyder f.ö. med ordet ”osynlig” att Heidi Schilling skriver mot bakgrund av en sund luthersk teologi.
Från Danmark kommer Ta emot det eviga livet av Carsten Hjorth Pedersen. Den innehåller ”75 andakter för juniorer” – som även seniorer kan finna uppbyggelse i. Christina Swartling har tecknat enkla, fyndiga och ofta talande bilder till samtliga betraktelser.
Sam-Arne Nilsson