När Paulus predikade evangeliet för dem som bodde i Korint, koncentrerade han sig till ”det allra viktigaste”, sammanfattat i orden: ”att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1 Kor. 15:3–4). Budskapet är av oerhört stor vikt. Aposteln knyter korintiernas frälsning till förkunnelsen om Jesu död och uppståndelse. ”Genom vilket ni blir frälsta”, skriver han om evangeliet i 1 Kor. 15. Lägg märke till att han särskilt betonar Jesu uppståndelse. ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst” (Rom. 10:9).
Aposteln predikar ”Jesus Kristus och honom korsfäst”. Det är kontentan av det som han kallar ”mitt evangelium”. Men han är också medveten om att den predikan är fåfäng om Kristus inte har uppstått! ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder” (1 Kor. 15:14, 17). Han skriver också att Jesus ”genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda” (Rom. 1:4).
KRISTUS LEVER!
Sorgligt nog är det så att ”Kristus och hans gärning för oss människor spelar en mycket undanskymd roll i nutidssvenskens medvetande” (KoF, nr 14/00). Enligt en undersökning av Eva Hamberg, professor i religionssociologi, tror 41 procent av svenskarna att ingen fortsättning följer efter döden. Sann tro på den uppståndne Frälsaren är snart nog sällsynt i vårt land.
I den lekmannatradition denna tidning representerar lägger vi stor vikt vid Långfredagens evangelium, medan Kristi uppståndelse tyvärr inte alltid betonas lika starkt. Vi får emellertid inte glömma det som utgjorde kärnpunkten i apostlarnas förkunnelse. De skulle i första hand vittna om uppståndelsen (Apg. 1:22), och det gjorde de också: ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla” (Apg. 4:33). Då liksom nu har uppståndelsens budskap enorm slagkraft, och där det får en undanskymd plats eller utelämnas är inte längre någon sann kristen förkunnelse.
FÖRSTLINGEN AV DE INSOMNADE
”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade” (1 Kor. 15:20). Det som skedde med Jesus skall ske med oss i uppståndelsen. Förstlingsskörden hämtas från samma åker som den andra skörden. Det är ingen väsensskillnad mellan dem, endast tidsskillnad. Kristus är ”den förstfödde från de döda” (Kol. 1:18). Det är ingen skillnad i fråga om födseln för det första barnet och för dem som föds senare. Med avseende på uppståndelsen skriver Paulus:” Han skall förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet” (Fil. 3:21, 1 Kor. 15:22–23).
Jesu grav var tom på påskdagens morgon. ”De fann att stenen var bortrullad från graven och gick in men fann inte Herren Jesu kropp”, står det om kvinnorna (Luk. 24:2). Ängeln sade till dem: ”Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste. Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt. Kom och se platsen där han låg!” (Matt. 28:5.) Det vilar helig tystnad över själva uppståndelsens under, men vittnesbörden om att Jesus lämnat Josefs nya grav är många och ytterst trovärdiga. Petrus ”gick in i graven och såg linnebindlarna ligga där och duken som hade täckt huvudet”. Kroppen fanns där inte. Johannes ”såg och trodde” (Joh. 20:6–8).
ENLIGT SKRIFTERNA
I den kristna förkunnelsen måste det ovillkorligen framhållas vad Jesus och apostlarna starkt betonar, nämligen att uppståndelsen skedde enligt Skrifterna. ”De skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå”, säger Jesus (Matt. 17:23). Han upprepar det flera gånger, och hans ord nådde t.o.m. fienderna, som sade: ”Vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå” (Matt. 27:63).
Första gången den förklarade och uppståndne Frälsaren kommer till lärjungarna, hänvisar han till Skrifternas vittnesbörd. Han står plötsligt mitt ibland dem innanför de stängda dörrarna och säger: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda” (Luk. 24). Då hade han redan för Emmausvandrarna förklarat Skrifterna. ”Han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna” (Luk. 24:27).
Lägg märke till att den uppståndne använder samma språk som förr. Lärjungarna ser, hör och förstår honom. Jesu uppståndelsekropp är så fysiskt konkret att han äter och dricker tillsammans med dem och erbjuder Thomas att känna på sårmärkena efter korsfästelsen. ”Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har” (Luk. 24:39). Men samtidigt kunde han med sin förklarade kropp komma in genom en stängd dörr, och det står att han försvann ur Emmausvandrarnas åsyn, när de kände igen honom.
SYNDERNAS FÖRLÅTELSE GENOM JESU NAMN
Jesus ”visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike”, skriver Lukas (Apg. 1).
Sedan de tolv hade undfått Anden enligt Jesu löfte, predikar de om uppståndelsen med utgångspunkt från Gamla testamentets skrifter. Petrus förkunnelse på första pingstdagen har oerhörd slagkraft. ”Honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda.” Så hänvisar han till David, som ”i förväg såg Kristi uppståndelse” (Ps. 16). ”Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det” (Apg. 2).
Hos hedningen Kornelius predikar Petrus och säger: ”Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för allt folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack tillsammans med honom sedan han uppstått från de döda” (Apg. 10:40– 41). Så fortsätter aposteln med något väsentligt: ”Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.”
Kristi uppståndelse är Guds amen till det fullbordade försoningsverket, ty ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19). ”Rättfärdigheten kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25).
JESUS LEVER I EVIGHETERNAS EVIGHETER
Paulus fick också möta den uppståndne Frälsaren. I Andens förvissning kunde han tillräkna sig att Jesus ”dött för våra synder, enligt Skrifterna”. Det som Martin Luther fann och som står formulerat i Katekesen hade ägt rum med hedningarnas apostel: ”Rättfärdiggörelsen består däri, att Gud för Kristi skull förlåter människan alla hennes synder och upptar henne till sitt nådebarn.” Under sin tid som farisé stod han utanför nåden, men nu står han i den. ”Då vi nu alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet”, skriver han (Rom. 5:1–2).
Lägg märke till att han stadigvarande ”står i nåden”; han hoppar inte ut och in. Kristi försoning tillräknas honom beständigt. Han är alltid ”skuldlös” genom Kristus (Kol. 1). Han har det för egen del så som han skriver om korintierna: ”Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande” (1 Kor. 6:11).
Kristus lever, underbara ord! Johannes får på ön Patmos se och lyssna till den uppståndne och himlafarne. Herren säger till sin häpne lärjunge och apostel: ”Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet” (Upp. 1:17–18).
Genom Herren Jesus har vi nåd och syndernas förlåtelse. Vi står i nåden varje stund, och den är oberoende av våra böner och fromhetsövningar. ”Den rättfärdiggjorda människan står för Gud som om hon aldrig syndat”, skriver Melanchton, och det är sanning, en ljuvlig sanning, som frigör oss från lagens trug och tvång. ”För den rättfärdige är ingen lag satt” (1 Tim.). Gud kan inte döma den som är rättfärdig; därför finns det ”ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (Rom. 8:1).
Kom ihåg Andens ord: ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder […] Men nu har Kristus uppstått.” Då är vi inte längre i våra synder…
Lennart Axelsson, predikant, Bjärnum