Läran om Guds försyn har sin grund i tron på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Den behöver aktualiseras i vår tid.
Läran om Guds försyn har sin grund i tron på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Den behöver aktualiseras i vår tid.
År 1621 firades det första Luther-jubiléet i Sverige. I såväl Gustav II Adolfs edikt som i tal och predikningar utmålades i mörk bakgrundston det andliga och politiska förfallet före reformationen, varpå Gustav Vasas befrielsegärning framställdes med färgsprakande penseldrag. I boken Luther i Sverige nämner Carl Axel Aurelius att t.ex. professorn Olof Laurelius i sin oration prisade kungen, ”fredsstiftaren och frälsaren herr Gustav Eriksson”, som det redskap genom vilket Gud befriat Sveriges folk från Antikrist och från tyrannen Christian II. Martin Luther nämns mera i förbigående, också han såsom ett Guds redskap.
Betoningen på Gustav Vasas roll förefaller oss främmande men har sin grund i den starka ställning som tron på Guds försyn hade under stormaktstiden. Att så var fallet förklaras i sin tur av att studiet av Martin Luthers Lilla Katekes fått ge dåtidens människor en livssyn, enligt vilken det var självklart att bakom historiens händelser står Herren Gud såsom den som uppehåller sin skapelse, har omsorg om den och i synnerhet om människan. Den Allsmäktige befrämjar det goda och sätter gränser för ondskan.
VAD ÄR GUDS FÖRSYN?
Ordet ”försyn” går tillbaka på verbet ”förutse”. Det kan också förbindas med ”förse”. Gud råder. Han har så fullständig kontroll, att det är ”i honom vi lever, rör oss och är till”. Så säger aposteln Paulus i sitt tal på Areopagen i Athen (Apg. 17). Därmed predikar han inte något slags panteism utan betonar i stället vårt totala beroende av den Gud som för athenarna var en okänd Gud.
Förklaringen till Första Trosartikeln är avsedd att ge oss en lättfattlig definition av begreppet Guds försyn: ”Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, givit mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, och att han ännu håller det vid makt, därtill försörjer mig rikligen och dagligen med kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, hustru och barn, åker, boskap, allt slags egendom, med allt vad jag behöver för att leva, samt beskärmar och bevarar mig för skada, farlighet och allt ont, och allt detta av sin blotta nåd och faderliga godhet utan någon min förtjänst och värdighet, för vilket allt jag är skyldig att tacka och lova, lyda och tjäna honom. Det är helt och hållet sant.”
Katekesutvecklingen lär oss att ”Gud har omsorg om allt skapat; särskilt vårdar han sig om människorna och i synnerhet om dem som förtröstar på honom”. Denna Guds omsorg kallas Guds försyn och den ”visar sig i att Gud håller vid makt allt vad han skapat och styr allt efter sin vishet”. Till Guds försyn hör också att ”Gud, som själv verkar allt gott och främjar det som sker efter hans vilja, förbjuder och straffar det onda och förhindrar (tidsbegränsar) det ofta, men då han ibland låter det ske, sätter han ett bestämt mål för det och styr det till ett gott slut”. Ur Josefs historia hämtas ett exempel. Josef kunde till slut säga till sina bröder, som försökt röja honom ur vägen: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo.” ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”, står det i Rom. 8:28.
HELA VÄRLDEN I GUDS HAND
När man talar om livssyn och jämför 1600-talet med vår tid är det befogat att använda uttrycket ”paradigmskifte”. Detta består i att människan – under teologers medverkan – ställts i centrum. Bibeln säger att ”jorden är Herrens och allt vad därpå är”. ”Mina är alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen. Jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant”, säger Herren Gud i Ps. 50: 10–11. Men numera talas det – typiskt nog – allmänt om ”vår jord”. Efter att ha förnekat och glömt Gud har den myndiga människan tagit på sig den omänskliga bördan att uppehålla skapelsen. Framtiden ligger i hennes svaga händer. Hon måste ensam vaka över luft och vatten och allt som hör till en någorlunda rättvis försörjning av dem som bor och bygger på jorden.
Läran om Guds försyn har i vår tid försvagats ända därhän att den i stort sett är försvunnen också ur kristen förkunnelse. Medan väckelserörelserna har koncentrerat sig på Andra Trosartikeln har de alltmer orimliga evolutionsteorierna stadigt vunnit terräng och kommit att prägla nutidsmänniskans livssyn. Djupt in i de kristna leden har ovanan spritt sig att söka ”naturliga”, icke metafysiska förklaringar till historiska skeenden och händelser i nutiden. När vetenskapliga förklaringar till det som sker inte räcker till, hänför man det oförklarliga till slumpens spel eller ödets lek. Går det bra för landet, tar politikerna åt sig äran för detta. Och när den enskilda människan varit framgångsrik eller kommit lyckligt ur en hotande belägenhet, säger hon sig ha haft tur…
Visst kan vi få tala om ”naturlagar”. Gud styr både med och utan bestämda medel. Ordningens Gud följer de ordningar han stiftat, dock utan att någonsin själv vara bunden av dem. Men vi bör förstå och erkänna att t.ex. morgonrodnadens yttersta orsak inte är någon obeveklig naturlag. Jesus säger att det är den himmelske Fadern som låter ”sin sol gå upp över både onda och goda” (Matt. 5:45). Om han ”befaller solen, så går hon inte upp” (Job. 9:7). En gång lät Gud på Josuas bön solen bli stående ”mitt på himmelen nästan en hel dag” och den ”skyndade inte att gå ned” (Jos. 10:12–13). Gud står inte under några naturlagar! ”Vår Gud är ju i himmelen. Han gör allt vad han vill” (Ps. 115:3).
UNDER DEN HÖGSTES BESKÄRM
”Var var du, när jag lade jordens grund?” Vi ”upplysta nutidsmänniskor” skulle må mycket väl av att ställas inför samma frågor som Herren Gud ur stormvinden riktade till Job. ”Knyter du samman Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band?” (Job 38–41.)
Medierna riktar ständigt vår uppmärksamhet på olyckor och katastrofer. Vem tänker på alla de olyckshändelser som undviks, t.ex. i den dagliga trafiken genom att någon Guds ängel lägger handen emellan när omdömeslösa, fartblinda bilister möter varandra efter att för länge sen ha överskridit gränsen för sin kompetens? Att ambulansen regelbundet kör till lasarettet ser vi, men vem lägger märke till alla dem som får lämna sjukhus och vårdinrättningar botade och friska? Och när vi ber Gud om hjälp i vardagliga bagateller och han påtagligt griper in – varför blir vi då så förvånade?
Den levande Guden är mycket aktiv, han som hör korpungarnas rop. Inte en sparv faller till marken honom förutan. Änglar finns och dessa Guds starka hjältar uträttar alltjämt Guds befallning, så snart de hör ljudet av den (Ps. 103:20). Om vi besinnade att Gud i sin allmakt är allestädes närvarande, utrannsakar och känner oss, förstår våra tankar fjärran ifrån och omsluter oss på alla sidor (Ps. 139 med överskriften ”Guds fullkomliga kunskap och omsorg”) – vem skulle då våga trotsa den Helige eller vandra som fiende till honom?
Å andra sidan – tänk vilken ofattbart stor förmån att för Jesu Kristi skull få vara barn åt den ende, sanne Guden och kalla honom Far! Att få vara förvissad om att han kan göra allt vad han vill, han som vet vad vi behöver och som har bevisat sin kärlek till oss därigenom, att hans egen Son har dött för oss, medan vi ännu var syndare (Rom. 5:8). Slå gärna upp och läs Matt. 6:25–34! Där redogör Herren Jesus för Guds barns villkor här på jorden. Tre gånger upprepar Jesus orden: ”Gör er inte bekymmer!”
Allt ju vilar i min Faders händer
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Lita på Guds försyn och ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (v 33).
Sam-Arne Nilsson