”Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.” Så ropade seraferna i templet i samband med Jesajas kallelse. Kanske mer än någon annan bibelbok betonar profen Jesajas bok Guds helighet. Samtidigt kallas Jesaja ibland för den femte evangelisten, vilket beror på att han förkunnar löftet om frälsning med stor kraft.
PROFETEN JESAJA
Jesaja kallades till profet i ”det år då kung Ussia (=Assarja) dog”, vilket brukar dateras till år 740 f. Kr. Han kom troligtvis ur en präst- eller levitsläkt, eftersom templet hela tiden skymtar i bakgrunden. Av allt att döma befann sig Jesaja också i templet då han blev kallad. Vi vet inte hur gammal Jesaja var då han började sin verksamhet, och inte heller hur länge hans verksamhet varade. Den sista historiska händelse som nämns i boken är Sanheribs död (37:38), vilken inträffade år 681. Annars finns inga historiska referenspunkter senare än 701, då Sanherib belägrade Jerusalem.
Kung Ussias död markerar slutet på en lång och framgångsrik period i Juda rikes historia. Han och hans samtida i Israel, Jerobeam II, re gerade vardera i c:a 40 år och tillsammans kom de båda rikena under deras tid att omfatta i stort sett det gamla davidsriket. Denna period känntecknades också av materiell välfärd, något som vi förstår när vi läser i Amos bok.
Från och med mitten av 700-talet växer Assyrien och blir ett allvarligt hot mot de båda länderna, och därmed tar glansperioden slut. I denna situation blir Jesaja kallad att förkunna Guds ord till folket i Juda.
JESAJAS KALLELSE
I det sjätte kapitlet berättas om hur Jesaja blir kallad av Gud att vara profet. Detta kapitel är en miniatyr av boken i dess helhet. Redan från början är det klart att det är Gud som är den höge i förhållande till människan, Gud är också den helige.
Inför Guds helighet reagerar Jesaja på det sätt som är det enda naturliga för en människa. Guds helighet får Jesaja att förskräckas över sin synd. Jesaja uttrycker detta med orden om att han har ”orena läppar”. Munnen eller läpparna är ett uttryck för vad som kommer ur människans inre (jmf. Job 2:10, Sef. 3:9 och Matt. 15:11, 18).
Lösningen på Jesajas orenhet är att en av seraferna tar ett kol från altaret och vidrör profetens läppar. Kolet kommer från altaret, det altare på vilket prästerna frambar offer till försoning för folkets synder.Därför kunde Jesaja renas av kolet. Ja, det är p.g.a. av offret på altaret som Jesaja överlever sitt möte med Gud, för ”ingen kan se Gud och leva”.
Först efter försoningen för synderna kan Jesaja kallas att predika Guds ord till folket. Gud väljer att använda syndiga människor till detta, i dag liksom på Jesajas tid. Konfrontationen med Guds helighet och syndernas förlåtelse kommer före uppdraget; nåden går före tjänsten.
UPPDRAGET
Det är ett mycket märkligt uppdrag Jesaja får. Han ska predika, men ingen ska förstå och ingen ska se. Vi kan lätt förstå Jesajas reaktion: ”Hur länge, Herre?”
Människorna ska bli blinda och döva. Detta är ett genomgående tema i Jesajas bok och senare i Israels historia. Israels barn är blinda och döva. Motsatsen finner vi i den messianska profetian i Jes. 35, där det betonas att ”de blindas ögon skall öppnas och de dövas öron upplåtas”. Detta bibelställe påminner oss för övrigt om Jesu svar på Johannes Döparens fråga i Matt. 11:3. Jesu svar verkar vid första ögonkast inte vara ett riktigt svar, men om vi noterar att Jesus citerar ur Jesaja, förstår vi att det Jesus säger är att den messianska tidsåldern har kommit, eftersom Jesajas profetia går i uppfyllelse.
Jesaja fick uppdraget att förkunna detta till dess att ”städerna blir öde”. Detta beror på att folket måste gå igenom samma reningsprocess som Jesaja gjort vid sitt gudsmöte. I de inledande fem kapitlen i Jesaja finner vi ett mönster som förklarar sammanhanget.
Jes. 1 innehåller en beskrivning av hurdant Israel är, och den beskrivningen är inte positiv. Folket beskrivs som sjukt och så straffat, att det inte längre går att ytterligare slå det. I Jes. 2 skiftar ordalagen och Israel framställs som ett ljus för folken, och hednafolken ska strömma till Sion. Detta fortsätter i de följande kapitlen.
Israels folk har en kallelse från Gud, och den går ut på att vara ett ljus för folken, men det Israel som Gud ser är syndigt och motsträvigt. Därför måste folket renas, och detta sker genom att Gud låter landet läggas öde.
Men hoppet är inte ute; efter ödeläggelsen ska en stubbe, en rest stå kvar, och den ska vara helig säd. Temat återkommer i Jes. 11. Tiondelen, som det talas om i Jes. 6:13, syftar på det som blev kvar då assyrierna besegrat Nordriket år 722 och därefter intagit 46 judiska städer och belägrat Sydrikets huvudstad Jerusalem år 701. Drygt 100 år senare blev även den tiondelen förstörd, då babylonierna intog staden.
DOM – FRÄLSNING
Växelspelet mellan dom och frälsning pågår i den första delen av boken. Även i det första kapitlet, som kännetecknas av en negativ beskrivning av Israel, ett ”Gomorrafolk” med ”Sodomsfurstar” över vilket Guds dom vilar tung, förekommer växelspelet med frälsningen i v. 18 (något som inte syns i Bibel 2000).
I samband med kung Hiskias försyndelse runt år 700 förkunnar Jesaja i det 39:e kapitlet att folket ska föras bort i fångenskap till Babel. Därefter präglas Jesajas budskap i stort sett uteslutande av frälsningsprofetior. Domen är nu inte bara förutsagd, utan också förutsatt. Eftersom domen är förutsatt förkunnar Jesaja trösteord (40:1) och frälsningsord (43).
GUD OCH MÄNNISKAN
Genomgående beskrivs Gud som den helige och den höge. (Jesaja använder namnet ”Israels Helige” fler gånger än övriga GT tillsammans.) De människor eller folk som förhäver sig, gör sig höga, eller är högmodiga fördöms av profetens förkunnelse. Gud är den höge som använder de olika folkslagen för att utföra sin uppgift, t. ex. Assyrien mot Israel. Assyrien förhävde sig dock och kommer därför att straffas, vilket Jesaja beskriver i en liknelse med en yxa eller en såg, som gör sig större än den som hugger eller sågar (10:15). Rotsynden i Jesajas predikan är högmodet, både kollektivt och individuellt. Guds verk syftar till att ”Herren ensam skall vara upphöjd på den dagen” (2:11).
HERRENS TJÄNARE
I Jes. 41 och framåt kallas Israels folk för ”Herrens tjänare”. Samtidigt är Herrens tjänare inte synonymt med Israels folk, för ibland sätts tjänaren i ett motsatsförhållande till folket (49:5, 6, 53:6 m. fl.). Herrens tjänare är den person som gör att folket kan fungera som ett ljus för folken och vara Herrens tjänare – nämligen den utlovade Messias.
MISSIONSPERSPEKTIV
Även om Israels folk står i centrum i Jesajas bok, spelar hednafolken en viktig roll. Folkets uppgift beskrivs som att vara ett ljus för folken (2:2, 49:6). Lukas utgår från Jes. 49:6 när han beskriver hur hedningarna mottar evangelium i Apg. 13:47. I det 56:e kapitlet kommer detta klarast till uttryck. Främlingen och t.o.m. eunucken ska tillhöra gudsfolket trots Mose lag om förbud mot kastrering (5 Mos. 23:1). Folken ska strömma till Sion (2:2–3) och Guds lag ska utgå från Sion.
Guds ord kommer således också att gälla hednafolk, och därför får du och jag ta till oss av Jesajas ord: ”Det är jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg” (43:25).
Johannes Hellberg, doktorand, Göteborg
Strukturen
Jesajaboken låter sig t.ex. indelas i följande huvuddelar:
I 1 Inledning
II 2–12 Dom över Israel
13–23 Dom över folken
24–27 Frälsningsutsagor
III 28–33 Dom över Israel
34 Dom över folken
35 Frälsning
IV 36–39 Berättelse om Sanheribs
belägring av Jerusalem
V 40–48 Frälsning från Assur/Babel
VI 56–66 Tjänarskapet beskrivet
Avsnitten II och III uppvisar samma mönster som t.ex.
Hesekiel och Sefanja som inleds med dom över det egna
folket, varpå folken får sin dom. Domen över folken
innebär frälsning för egendomsfolket, vilket följer som
tredje och sista del i mönstret.