Hur många svenskar tror på Jesus?
I en undersökning som Sifo gjort på uppdrag av TT ställdes följande fråga till 1000 personer: ”Tror du att Jesus Kristus är Guds son eller inte?” Hela 39 % svarade ja! Som väntat var det fler kvinnor än män, och fler äldre än yngre, som svarade ja. Det är verkligen överraskande och uppmuntrande att så många ännu i vår tid svarar ja på en sådan fråga.
Samtidigt väcker resultatet en del frågor. Att svara ja på Sifo:s fråga är inte självklart detsamma som att vara kristen. Hur många av dem som svarat så bekänner Jesus vara den som räddar dem från syndens skuld till förlåtelse och evigt liv?
Vidare lär det vara en stor andel av dessa som inte söker sig till gudstjänst särskilt ofta. I annat fall hade gudstjänststatistiken visat bättre siffror i vårt land. För en bekännande kristen är gudstjänsten och Ordets förkunnelse något oumbärligt. Man bekänner sig till en kristen gemenskap. En sund kristen tro lever inte isolerad för sig själv. Tänkvärt i sammanhanget är katekesutvecklingens svar på frågan ”Varför kallas du kristen?” Svaret är: ”Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare.” (Kursivering av Till Liv .)
Ändå tyder resultatet av Sifo:s undersökning på att överraskande många har en positiv bild av namnet Jesus. Något betyder Jesus för dem. Och det bör kunna ge råg i ryggen åt evangelisationsarbetet. Tänk om Jesus kunde bli det viktigaste, det enda nödvändiga, för 39 % av Sveriges befolkning!
45 % av de tillfrågade svarade nej på Sifo:s fråga, medan 17 procent svarade ”Jag vet inte”. Uppgifterna är hämtade ur Svenska Dagbladet 24/12.
Världen vänder men vänder kyrkan?
Den frågan ställer Carl-Erik Sahlberg, präst i S:t Clara i Stockholm, i ”Brännpunkt” i Svenska Dagbladet 4/1. Sahlberg menar att det finns många tecken som tyder på att Sverige inte alls är så sekulariserat som vi kanske tror. Han visar på flera förhållanden som tillsammans visar att svenskens andliga längtan har fördjupats. Men kyrkan sviker. Kyrkans 2 000 -åriga missionshistoria kan lära oss vad som är viktigt att prioritera. Sahlberg lyfter fram fyra tänkvärda ting att fokusera i kyrkornas arbete framöver:
- Kyrklig diakoni – för att möta nöden i samhället.
- Bönen – ”Visa mig en kyrka i missionshistorien som vuxit rejält utan att be!”
- Smågrupper – vid sidan om söndagens gudstjänster – där omsorg, själavård, bön och bibelläsning och inte minst evangelisation är naturligt. Det kan vara lättare att bjuda människor till sitt hem än till kyrkan.
- Våga förkunna ”stötestenen” Jesus. Där man talar och sjunger riktigt om Jesus trivs den Helige Ande, och människor dras dit.
Varför missionerar vi egentligen?
I en artikel i Nya Dagen 28/12 ställs frågan till en rad företrädare för olika samfund i Sverige. Inledningsvis konstaterar Nya Dagen att missionsuppdraget för kyrkorna inte är lika tydligt i dag som förr. Och efter att ha läst artikeln finner man det inte svårt att instämma. Det är med sorg man konstaterar tendensen att svenskt missionsarbete håller på att avvika från Bibelns vittnesbörd och uppdrag.
Den första fråga företrädarna ställs inför är vilket som skall prioriteras: Handlingens vittnesbörd genom socialt och diakonalt arbete eller Ordets förkunnelse. Alla företrädarna säger att både ock hör med till missionsarbetet. Så långt kan Till Liv hålla med. Men de flesta tillfrågade tycks mena att handlingar i dag är det tydligaste sättet att förmedla det kristna budskapet. Till Liv anser att Ordets förkunnelse ändå måste vara det viktigaste. Guds ord och förkunnelsen utifrån Ordet är ett verksamt nådemedel som för till tro. Till nådemedlen räknas Ordet och sakramenten, inte handlingarnas vittnesbörd. Sedan är det förstås viktigt att vår tro bär frukt i handlingar som vittnar med Ordets förkunnelse, och inte mot.
Artikeln i Nya Dagen fortsätter med att fråga hur samfundens företrädare ställer sig till religionsdialog. Till Liv menar att det i missionsarbetet är viktigt att respektera andras tro och försöka sätta sig in i den. Men när man talar om dialog är utgångspunkten ofta den att de olika religionerna bär på så stora sanningar att de var för sig kan erbjuda människor en god relation till det gudomliga. Flera av svaren i Nya Dagen förvånar oss negativt. Dialog i stället för mission verkar vinna mark i samfund där man inte hade väntat sig det. Flera av dem ger tveksamma svar. Jesus ställning förskjuts från att vara den enda vägen till frälsning till att bara vara den främsta. Pingströrelsen företrädare säger: ”Gud är verksam i alla religioner, men jag tror att man kan få ett fullödigare liv i mötet med Kristus.” Sorgligast svar ger nog Svenska Baptistsamfundets företrädare: ”Det är väldigt viktigt att ge människor möjlighet att ta ställning till erbjudandet. Men även en muslim är lydig Gud. Vi måste kunna hjälpa en muslim att bli en bättre muslim genom det kristna budskapet. Man måste inte förneka sin bakgrund.”
Till Liv konstaterar med sorg att det mest angelägna av allt – att peka på Jesus som den enda vägen till Gud och det eviga livet – tycks tonas ner i flera av samfundens missionsarbete. Eller som Nya Dagen skrev: ”Allt fler talar om dialog, inte om att rädda människor till himlen.” Men missionens uppdragsgivare, Herren Jesus själv, sade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Därför är mission kyrkans viktigaste uppgift.
Det samfund vars företrädare tydligast stod för klassisk, biblisk missionssyn är Svenska Alliansmissionen.
Japanska barn tror på en skapare
I Creation ex nihilio 2/00 stod följande intressanta notis att läsa: ”Barn tror på Gud oavsett om de mött religiös tro eller ej, har en studie visat. En psykolog vid universitet i Oxford, Olivera Petrovitch, och hennes forskarassistenter har funnit att barn, som de studerat i Storbritannien och i Japan, givit likartade svar på frågor om vem som skapat olika föremål i naturen. Dessa barn, som aldrig påverkats av någon lära om Gud genom religiösa samfund, visade sig ha abstrakta föreställningar om en skapare. De japanska assistenterna sade sig vara förvånade över barnens svar: ’Vi japaner tänker oss inte någon skapare – det ingår helt enkelt inte i den japanska filosofin.’ ” Studiens resultat ger stöd åt det som i den kristna läran brukar kallas en naturlig, medfödd gudskunskap. Det innebär att Gud har uppenbarat, nedlagt en insikt, i människans hjärta om en personlig Gud som skapat världen. Se Rom. 1:19–20, 2:14–15 . Men den allmänna kunskap vi kan få genom skapelsen, naturen och samvetet är dock inte tillräcklig för lära känna Gud som nådig i Kristus. Till det har Gud gett oss den särskilda uppenbarelsen, den Heliga Skrift. Genom den naturliga gudskunskapen ser vi Gud ”på ryggen”, men inte ansikte mot ansikte.
Västlaestadianerna firar nattvard utan präst Kyrkans Tidning , nr 48 , skriver: ”Västlaestadianer har beslutat att under en prövotid fira nattvard och döpa utan medverkan av präst. ‘Vi kan inte längre med gott samvete delta i en gudstjänst i Svenska kyrkan’, säger laestadianen Evald Larsson.” En annan laestadian, Bror Ekstam, förklarar i Nya Dagen 5/12 att orsaken är att kyrkan alltmer avlägsnar sig från Guds ord. Han nämner som exempel Ecco Homo, svag luthersk profil och ordningen med kvinnliga präster.
Till Liv delar kritiken. Situationen i Svenska kyrkan är svår. En nödsituation råder som inte är lätt att hantera. Men en sak kan – och bör – vi alla göra: be för Svenska kyrkan!
Holland har legaliserat aktiv dödshjälp
I slutet av november 2000 blev det klart att Holland blir det första landet i världen som legaliserar dödshjälp. I en kommentar från Ja till Livet som skickades ut när beslutet blivit känt säger läkaren och organisationens ordförande Tomas Seidal att ”det holländska beslutet innebär något av ett paradigmskifte. Läkaren står inte självklart för bevarande av liv, som den som läker, botar och tröstar. Nu kan läkaren även vara den som avsiktligt berövar patienten livet, vilket är mycket anmärkningsvärt.” Den nya lagen i Holland tillåter även minderåriga att från 16 år själva fatta beslut om dödshjälp. Tomas Seidal kommenterar: ”När vi vet hur många unga människor som idag p.g.a. exempelvis mobbning eller utanförskap är djupt deprimerade eller till och med försöker ta livet av sig, ter sig en sådan här utveckling rent stötande.”
I ett kommande nummer av Till Liv kommer en artikel som tar upp frågorna kring både aktiv och passiv dödshjälp ur kristen synpunkt.
RED.