En helig plånbok

Hur ska vårt givande se ut? Till vad ska vi ge? Bör man ge ”tionde”? Sverre Bøe, lärare på Fjellhaugs Bibelskola i Oslo, hjälper oss att se vad Bibeln säger om den kristnes givartjänst.

I gamla testamentet står det mycket om templet, offer och präster. Det var Gud som i Mose lag bestämde att folket skulle få förlåtelse för sina synder då de lät offra i templet. När folket följde de detaljerade ordningarna, visste de att de gav Gud rätt i att de hade kränkt honom och att de följde Guds utpekade väg till försoning.

ALLT TILLHÖR GUD

Till offren behövdes ett tempel. Och vid templet behövdes präster både för tillsyn och själva offrandet. Allt detta kostade pengar. Folket skulle betala detta med en tio-procentig skatt, som skulle delas mellan prästerna, templet och de fattiga. Folket skulle också komma med det första av årets skörd, och med allt förstfött från sina djur. På det sättet skulle de påminnas om och bekänna att allt de hade (till  100 procent) kom från Gud, och att det egentligen tillhörde honom alltsammans.

Detta att de gav av förstlingsfrukten, i stället för att vänta till dess att de hade skördat allt och sen ge Gud av det som eventuellt blev över, har också något med det första budet att göra: De skulle ge i tro på Guds fortsatta omsorg om dem. Gud lovade att i rikt mått välsigna dem som gav tionde (Malaki  3:10).

DELA MED ANDRA

I Nya testamentet får vi inte förlåtelse genom offer och tempeltjänst. Och vi behöver inga offerpräster som mellanhänder. Vi har alla genom Jesus direkt tillträde till Gud, och kan gå direkt till honom i bön och tjänst. Därför har vi i NT inga bud om att ge gåvor till tempel och offertjänst. Kristi offer har gjort alla senare offer överflödiga.

I det nya förbundet ska vi därför inte sända tio procent av lön och jordbruksprodukter till Jerusalem. Likväl talar även NT om att vi ska ge av våra intäkter till andra, men det hela har nu fått ett nytt perspektiv.

Det allra mesta av det som står i NT om givartjänsten gäller en speciell insamling som de hednakristna i Paulus’ missionsförsamlingar företog. Det skulle vara en hjälpgåva till de kristna i Jerusalem, som på grund av torka upplevde svält och nöd. Paulus ser något fint i att dessa församlingar, som hade fått evangeliet sänt från församlingen i Jerusalem, nu kunde visa sina tacksamhet i form av en penninggåva.

”UTJÄMNING” MELLAN KRISTNA

Inte på något ställe i NT blir hednakristna ålagda att ge några bestämda procent eller belopp. Det står tvärtom att ”på första veckodagen skall var och en av er hemma lägga undan och samla ihop vad han lyckas spara”,  1 Kor.  16:2. Så ska de kristna ha ordning på sin givartjänst. Lägg märke till att tanken med förstlingsfrukten i GT kan ha en parallell i att Paulus ber dem lägga undan av det första de tjänade under veckan – så kan vi bekänna att Gud kommer först i våra liv.

Insamlingen till Jerusalem var en ren nödhjälp. Poängen ska alltså vara att hjälpa, och  till en viss grad att visa tacksamhet. Paulus säger att det ska ”gå lika till” mellan de kristna i Korint och i Jerusalem, 2  Kor. 8:13 f. Det handlar om att jämna ut skillnaderna mellan vårt överflöd och deras brist. Ska vi följa den principen i dag, måste det betyda att det bör finnas en jämlikhet i människors privata förhållanden hos de kristna i Skandinavien och i t.ex. Etiopien. Det är radikal förkunnelse!

Vi ser också på några ställen i NT att församlingarna ska sörja för mat och underhåll för sina ledare, ”särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning”, 1  Tim. 5:17, 1  Kor. 9:11 .

Vad betyder då detta konkret för oss i dag? Jo, vi ska med ett glatt hjärta som tack till Gud, som sörjer för oss, ge en bestämd och genomtänkt summa så att andra kristnas nöd blir avhjälpt och så att några på heltid kan ägna sig åt att sprida Guds ord!

Om vi alla gav tio procent är det knappast något tvivel om att missionsinsatserna kunde fördubblas.

ATT OFFRA NÅGOT

Givartjänsten kräver av och till försakelse, det vill säga att man låter bli att köpa/göra något man har lust till för att i stället ge till något annat. Ibland talar man om ”offer” i stället för kollekt. Man offrar något av sitt eget för att andra ska få.

Men vår gamla människa kommer aldrig dithän att hon blir glad för att offra och försaka. Ska vi vänta med att ge tills vi helt känner för det, ja, då blir det inte mycket som samlas in som gåvomedel!

Djävulen är alltid aktiv när vi ska ge. En kvinna berättade att djävulen en gång gjorde henne så orolig då hon skulle ge, att hon måste säga till honom: ”Tiger du inte nu, djävul, så ger jag dubbelt upp!” Då fick hon vara i fred.

Å andra sidan finns det tillfällen då djävulen samtycker till att vi ger, gärna mycket. Det är när han frestar oss till att känna oss väldigt fromma när vi ger. Han vill gärna att andra ser det och kommenterar det. Det är ett sätt för honom att få oss att bygga vår kristendom på egna gärningar och känslan av att vara duktig.

EN HELIG PLÅNBOK

Bibelns säger att vi ska låta oss helgas helt och fullt (1  Tess. 5:23 ). Därför skulle man kunna tala om en ”helig plånbok”, ett ”heligt lönekonto” osv. Helig betyder avskild och invigd – avskild från världen och invigd till Gud. Det gäller också våra pengar, vår tid. I ljuset av detta blir givande, tionde, försakelse, förstlingsgåva och offer något väldigt fint och nästan något logiskt. Vi ger bara tillbaka till Herren av det som vi förvaltar, av det som principiellt redan på förhand tillhör honom.

Bön: Fader, tack för allt du ger mig, för allt jag har fått att förvalta. Hjälp mig att få ordning på mitt givande efter din vilja. I Jesu namn. Amen.

Sverre Bøe

Bibelskollärare, Oslo