Det finns ett andligt mörker, som de allra flesta Guds barn måste igenom någon eller flera gånger under sin vandring mot det himmelska målet. Det kan ha varierande längd och styrka. Det kan återkomma olika ofta. Men normalt undgår ingen sann kristen detta mörker, som vi brukar kalla anfäktelse.
Det finns ett andligt mörker, som de allra flesta Guds barn måste igenom någon eller flera gånger under sin vandring mot det himmelska målet. Det kan ha varierande längd och styrka. Det kan återkomma olika ofta. Men normalt undgår ingen sann kristen detta mörker, som vi brukar kalla anfäktelse.
Detta är ett ämne, som inte särskilt ofta tas upp i dag. Men så länge det finns levande tro, är anfäktelse ett aktuellt och angeläget ämne. Ty Guds barn drabbas av anfäktelse.
ANGREPP FRÅN TVÅ HÅLL
Anfäktelsens mörker består i angrepp på en människas tro. Detta angrepps karaktär är tvivel åtföljt av djup oro.
Den ena formen av angrepp äger rum, när det utsås tvivel i en människas inre på allt det som har med Gud att göra: Gjorde Jesus verkligen under? Kan det vara sant att Jesus uppstått? Har Jesu korsdöd verkligen någon betydelse för oss, så att människors skuld har sonats? Är det sant att Bibeln är Guds ord, Guds uppenbarelse av sig själv och sin vilja? Finns Gud över huvud taget? 1
Den andra typen av angrepp består i att det utsås tvivel – inte på Bibelns eller försoningens verklighet – utan på att jag själv får tillräkna mig Bibelns löften om förlåtelsens hemlighet; tvivel på att jag får räkna mig själv för ett Guds barn. Jag vet, att Bibeln är sann, att Jesus har dött för alla, att han har uppstått och lever. Det är bara det, att jag av en eller flera orsaker inte har del i denna frälsning, fastän jag verkligen önskade det. 2
ANGRIPAREN
Anfäktelsens angrepp kommer från mörkrets furste. Med stor list möter han olika människor. Den troende människa som han inte genom förförelse, t.ex. genom pengar/ägodelar, maktbegär eller njutningslystnad eller genom falsk lära, lyckas dra bort från tron anfaller han med tvivel. Han vet om våra svaga punkter. Hans mål är att slå tron i stycken.
Men det är bara det, att djävulen inte har tillträde till Guds barn med mindre Herren Gud själv gett sin tillåtelse. Jesus säger till Petrus: ”Se, Satan har begärt att få sålla er som vete.” Det mörker Petrus och de andra skulle igenom var ett anfall från den Onde, men denne behövde utverka tillstånd från Guds tron! Det är samma sak med Job. Läs det första kapitlet om samtalet mellan Satan och Gud angående Job.
Den Onde kan inte göra mer än han fått tillåtelse till. Det betyder, att den anfäktade i djupaste mening inte i anfäktelsens stund är utlämnad åt den Onde utan förblir i Guds hand. Ty vår himmelske Fader behåller kontrollen men tillåter anfäktelsens mörker i ett bestämt syfte.
DEN ANGRIPNE
Anfäktelsens mörker kan bara komma över Guds barn. Det är endast sant troende som kan bli föremål för den Ondes brinnande tvivelspilar. Ingen annan än den, för vilken tron på Jesus är en omistlig skatt, kan lida av att den är förlorad. Det är när man har smakat att Herren är god, som det blir fruktansvärt, om man blir överfallen av tvivel på Bibelns sanning eller Guds existens. Först när man vet, vilken oerhört dyrbar gåva syndernas förlåtelse är, blir det outhärdligt ångestfyllt, om man inte längre vågar tro, att synderna är förlåtna. Det är bara för den som har levt i förtrolig samvaro med Jesus, som det kan bli så mörkt som det var för Emmaus-vandrarna, när de började berätta för sin okände medvandrare om sitt mörker.
SYFTET
Den Ondes syfte med anfäktelsens förvirring är att bringa den troende ur fattningen och bort från tron. Men Guds kärleksfulla syfte med sin tillåtelse är att få rena och fördjupa tron.
Just där Satan sätter in sitt anfall finns oftast en svaghet i tron eller trons liv. Kanske ett Guds barn har slappnat av i detta att tydligt hålla sig till Guds ord, att med allvar bruka det. Då kan den Onde slå till och låta mörka tvivel på Bibelns sanning stiga upp i den kristnes inre. Men Herrens bakomliggande syfte är att rena tron och förnya förtröstan på Guds ord.
Vägen tillbaka kan emellertid vara svår. (Läs gärna den i not 1 nämnda, tänkvärda artikeln av Rosenius ”Om de hemska tvivlen…”.) Den avgörande överbevisningen på Bibelns sanning får en människa, när hon följer och håller sig till det som står skrivet. Enligt Johannes säger Jesus: ”Om någon vill göra dens vilja som har sänt mig, så skall han förstå om denna lära kommer från Gud eller om jag talar av mig själv.”
En kristen kan ha kommit in i ett högmodstänkande, som på något sätt kan likna Petrus höga tankar om sig själv. Petrus måste ”ner” – inte för att tillintetgöras – men för att förkrossas. Herren ville befria honom från hans tro på sig själv, den tro som han höll för att vara en tro på Jesus. Den bittra gråten på skärtorsdagskvällen blir ett ohyggligt mörker: Jesus förlorad – och jag själv är orsaken. Men det dröjde inte så länge förrän ljuset kom. ”Han har visat sig för Simon”, hör vi lärjungarna berätta för Emmausvandrarna. ”Jag har bett för dig, att din tro inte skall bli om intet”, hade Jesus sagt. Och Petrus’ tro förnyades och blev en tro endast på Jesus, och inte en förtröstan på hans egen tro på Jesus. Där ser vi Guds syfte, när han tillåter den Onde att föra Guds barn in i anfäktelsens mörker.
BEREDSKAP
Det är viktigt att vi som kristna gör oss beredda på, att anfäktelsens mörker kan komma med sin andliga förvirring. Om vi är inställda på detta, och även gör klart för oss vad anfäktelsen innebär och syftar till, så blir det en hjälp till rening av tron och till en vaksamhet, som kanske kan hindra anfäktelsen eller göra att den inte blir så svår.
Till beredskapen hör kanske också att göra riktigt klart för sig själv, vad det innebär att vara döpt, trolovad med Kristus. Den vetskapen kan vara en stor hjälp, när anfäktelsen kommer.
Ut ur anfäktelsen kan ingen annan än Herren själv föra en människa. Det är han som kan öppna ögonen, så att vi ser att han är hos oss och vi känner igen honom, så som Emmaus-vandrarna gjorde.
Men kanske får vi vänta på hjälpen, så som den kananeiska kvinnan fick göra, hon som enträget bad Jesus om hjälp för sin besatta dotter (Matt. 15). Då gäller det att vänta i bönen, gärna med hjälp av Psaltarens böner. Det handlar om bön att Herren skall visa vad i mitt eget liv som är i olag. Att han får visa synden. Eller otron på det som Jesus gjorde för mig på korset.
Det är viktigt att stanna på platser, dit Jesus brukar komma, dvs. bland Guds folk, vid Ordet. Då Tomas kom och var med bland de andra lärjungarna, kom Jesus och tog honom ut ur hans tvivel.
Låt mig, utan att gå närmare in på det, bara nämna till vilken hjälp det själavårdande samtalet – kanske med bikt – har varit för så många anfäktade. Det kan bli alldeles avgörande att få höra en medkristen personligt säga: ”Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar dig från all synd.”
Till sist: Glöm inte att anfäktelsen faktiskt är ett andligt livstecken. Det är ju bara den äkta, levande tron, som blir anfäktad. Läs gärna sv. psalm 571.
Bengt Birgersson missionssekreterare, präst
1) Om detta mörker skriver C O Rosenius en mycket tänkvärd artikel under rubriken ”Om de hemska tvivlen på allt heligt, med vilka somliga Guds barn plågas” (Samlade skrifter, band II). Han tar sin läsare med in i sin egen mörka tid som informator utanför Stockholm och visar hur han kom loss.
2) Även här finns en likaledes läsvärd artikel av C O Rosenius under temat ”Kristus förlorad och Kristus ändå inte förlorad” (Samlade skrifter, band II).