”Hosianna Davids son… Bereden väg för Herran…” Återigen har vi fått sjunga de välkända och uppskattade adventssångerna och ännu en gång har det från predikstolar av olika slag förkunnats att vi nu har fått börja ett nytt kyrkoår. Men vad är då kyrkoåret för något? Hur hänger de olika söndagarna ihop? Och vilken välsignelse ligger det i att ta vara på växlingarna i kyrkoåret?
Kyrkoåret är alls ingen skrivbordsprodukt, inget statiskt som fastställts en gång för alla. Det handlar om att leva som kristen i Guds folks gemenskap och då anar vi att det är något som vuxit fram under ganska lång tid, och som också i sina detaljer kan se lite olika ut från tid till tid, och i de olika delarna av Kristi kyrka. Den grundläggande strukturen är ändå densamma överallt.
TILLBAKABLICK
Den första kristna påsken är utgångspunkten. Kristi seger över synd och död firades av den tidiga kyrkan, inte bara varje år, utan varje vecka. Söndagen blev den självklara gudstjänstdagen. På ”Herrens dag” (Upp. 1:10), som då ännu var en arbetsdag, samlades de kristna, ofta i gryningen, och firade att Kristus på söndagens morgon uppstod från de döda och triumferade över mörkrets alla makter.
Längre fram går det att urskilja två sammanhängande kyrkoårstider. De formades under flera hundra år successivt kring jul och påsk, de stora högtidsdagarna. Båda fick en förberedelsetid, med koncentrationen på bot och fasta och en efterfirningstid, som på ett särskilt sätt ville lyfta fram högtidernas konsekvenser för kristenlivet. Påskens efterfirningstid var den mest omfattande. Till den hörde inte bara tiden mellan påsk och pingst utan också hela den framväxande trefaldighetstiden. Ett ständigt växande antal helgondagar på vardagar hör också till bilden. Det var martyrers och helgons dödsdagar man firade – vilka uppfattades som deras himmelska födelsedagar.
Själva begreppet kyrkoår som en sammanhängande årscykel finns inte förrän mot slutet av 1500-talet. Under senare delen av medeltiden fanns över hundra helgdagar utöver söndagarna och ungefär åttio av dem var arbetsfria. Först 1772 fick vi en stor helgdagsreform, som avskaffade flertalet helgondagar. Sentida förändringar har bl.a. inneburit att några helgdagar flyttats till närmaste lördag.
LEVA KYRKANS LIV
När kyrkoåret gestaltas i kyrkans gudstjänster får varje söndag sin speciella prägel. Varje söndag har sitt särskilda tema. Det präglar sångerna och musikvalet i gudstjänsten, antalet ljus på altaret, den liturgiska färg som används, men naturligtvis också urvalet av bibeltexter och förkunnelsen. Man kan se kyrkoåret som ett pärlhalsband, med olika stora pärlor och med skiftande glans.
Vi kan också se på kyrkoåret som det andliga livets kostcirkel. Det syftar ju främst till att ge Guds församling en allsidig själaföda. Lever vi i kyrkoåret och får kyrkoårets hela rikedom komma till uttryck, är det ett skydd mot ensidig kost. Om predikanten själv väljer tema och texter, söndag efter söndag, är risken stor att det är hans stämningsläge och älsklingstankar som styr, mer än församlingens behov. Kyrkoåret med sina tre årgångar av bibeltexter aktualiserar olika sidor av kristenlivet. Under loppet av ett år har det mest grundläggande behandlats och under de två följande kan undervisningen fördjupas ytterligare.
KYRKOÅRETS STRUKTUR
Sett till den inre strukturen finns det fortfarande goda skäl att beskriva kyrkoåret som två stora kyrkoårshögtider, julkretsen och påskkretsen, med var sin förberedelsetid och var sin efterfirningstid. Ibland talar vi hellre om den festrika första hälften, från 1 Söndagen i Advent till Pingst, och därefter den andra delen, den långa trefaldighetstiden, inte mindre viktig men utan några riktigt stora kyrkoårshögtider.
FÖRSTA ADVENT TILL PINGST
Under den första delen koncentrerar vi oss på det som Gud i sin nåd gjort för oss, främst genom sin Son, Jesus Kristus. Där skildras frälsningshistorien med alla de viktiga Kristushändelserna, som tillsammans aktualiserar den orubbliga frälsningsgrund som ligger fast intill tidens slut.
Julkretsen börjar med julfastan, alltså de fyra adventsveckorna, som bereder väg för julfirandet – ”Kristi födelses fest”. Julen firades ursprungligen som en del av Epifanía, Guds uppenbarelse, kring det vi kallar Trettondedag Jul, men de s.k. kristologiska lärostriderna i den tidiga kyrkan gjorde det angeläget att på ett särskilt sätt markera Guds människoblivande i Jesus Kristus. Människobarnet som föddes i stallet var Guds Son. Denna tydliga betoning av inkarnationens under är betydelsefull, också med tanke på vår egen tid, när vi ser tendenser till att Jesu gudom förnekas bl.a. genom att jungfrufödelsen ifrågasätts.
Under julens efterfirningstid får vi betrakta olika sidor av Herrens härlighet. Kyndelsmässodagen, som några av oss är vana vid att kalla för lillajul, avslutar julens efterfirningstid med den gamle Simeons glädje över att ha fått skåda frälsningen, ett ljus med uppenbarelse och härlighet som Gud har förberett för alla folk.
Därefter följer påskkretsen. Först kommer förfastans båda söndagar kring Guds nåd och Guds Ord. Genom dessa båda teman förbereds vi för den ”kärlekens väg” mot Jerusalem som vi får anträda redan på Fastlagssöndagen. Den dagen, och de båda följande, blåmåndagen och fettisdagen, utgör fastlagen där fettisdagsbullarna egentligen hör hemma. Med Askonsdagen börjar påskfastan och kyrkoåret ändrar med ens karaktär. Den violetta färgen markerar fastan som en botens kyrkoårstid. Prövningens stund, Den kämpande tron och Ondskan i världen är teman som understryker allvaret dessa veckor. För varje vecka närmar vi oss Jerusalem och för varje vecka fördjupas budskapet, så att det under passionstiden, de två sista veckorna före påsk, är Försonaren och Korset som helt får dominera. Stilla veckan är veckan som förvandlade världen. Kristi kyrka går från mörker till ljus, från död till liv. ”Kristus är sannerligen uppstånden.” Påsken förändrar allt. Stenen är borta. Dödens makt är bruten.
Söndagarna efter påsk fäster uppmärksamheten först på dem som mötte Jesus och sedan på dem som blev påskens vittnen. Kristi Himmelsfärds Dag och Pingst avslutar den festrika delen av kyrkans år och då är evangeliet, med Hjälparen, den Helige Andes kraft, redan på väg ut över världen.
TREFALDIGHETSTIDEN
Den andra hälften av kyrkoåret, trefaldighetstiden, lyfter därefter fram allt det som Gud i sin nåd gör med oss i sin Kyrka. Det börjar följdriktigt med dopets söndag, sedan följer kallelsens och omvändelseropets söndagar och därefter en lång rad andra söndagar, som på olika sätt behandlar trons växt och mognad, både i efterföljelse och ansvarstagande. Dessa söndagar berör både den enskildes andliga utveckling och hela församlingens andliga växt.
Alla dessa dagar är den liturgiska färgen grön och markerar därmed kristenlivets tillväxt och mognad. Mot kyrkoårets slut riktas så småningom blicken allt tydligare framåt och uppåt. Vi ser fram emot Jesu ankomst. Temat är Jesu advent. Hans sista advent och hans nya advent. Kyrkan vet att han kommer, under alla förhållanden kommer han tillbaka och Kyrkan vill inte vara oförberedd. Vi försöker läsa tidens tecken och ha en hög beredskap. Om hans återkomst i härlighet, för att döma levande och döda, dröjer, kommer han ännu en gång med ny nåd till sin Kyrka. Det är tecknet på att det ännu finns själar som kan räddas och att det inte är slut på hans barmhärtighet. Kyrkoåret skall alltså inte tänkas som en linje utan mer som en cirkel, där början och slutet hör nära samman med varandra.
FÖR DIG OCH MED DIG
När kyrkofäderna talade om treenigheten gjorde de det inte till ett teoretiskt problem om hur Gud kan var en och tre på samma gång. De sade: Fadern har två armar, den ena är Sonen och den andra är den Helige Ande. De båda armarna sträcker han emot oss, för att dra oss in i sin kärleks famn.
Kyrkoårets uppbyggnad, först den förra delen med allt det som Gud gjort för dig genom sin älskade Son, sedan den andra delen med allt det som Gud gör med dig, genom Ande och Ord i sin Kyrka, kan kanske hjälpa dig att under detta nya kyrkoår upptäcka Faderns båda armar och genom dem lyftas ännu närmare hans hjärta.
Tord Nordblom kyrkoherde, Spekeröd