Den 6 maj återkom Hanna-Karin och Workneh Hechamo till Sverige efter fyra och ett halvt års missionstjänst i den Lutherska Kyrkan i Etiopien (LCEt). En vecka senare sitter vi på Missionsgården Strandhems uteplats och njuter tillsammans av försommarsol och underbar sjöutsikt. I ett givande samtal berörs livet i dess helhet, den kristna tron, tjänsten i Guds rike, kulturmöten och relationer människor emellan.
Den 6 maj återkom Hanna-Karin och Workneh Hechamo till Sverige efter fyra och ett halvt års missionstjänst i den Lutherska Kyrkan i Etiopien (LCEt). En vecka senare sitter vi på Missionsgården Strandhems uteplats och njuter tillsammans av försommarsol och underbar sjöutsikt. I ett givande samtal berörs livet i dess helhet, den kristna tron, tjänsten i Guds rike, kulturmöten och relationer människor emellan.
”Hur pass svenska respektive afrikanska är ni egentligen?” undrar jag.
Hanna-Karin, som nyligen blivit pensionär, redogör för sina olika livsepoker och konstaterar att hon vistats 43 år i Sverige, 19 år i Etiopien och tre år i Kenya. Workneh har under tiden summerat sitt liv och funnit att han bott 37 år i Etiopien, 21 år i Sverige och två år i Kenya. ”Vi upplever att vi är på hemmaplan, vare sig vi befinner oss i Sverige eller i Etiopien”, uppger de samstämmigt.
”Efter drygt 20 år i Sverige (1976– 97) – hur kändes det att återvända till Etiopien?”
Workneh medger spontant att det var en berikande upplevelse. Som född och uppvuxen i Etiopien kände han under Sverigeåren en längtan att få besöka sitt hemland, men den politiskt labila situationen gjorde detta svårt.
Att ha fått vistas dessa drygt fyra år i Etiopien har så att säga fyllt ett tomrum i Worknehs liv. Samtidigt var det inte helt lätt att som svensk etiopier återkomma till sin gamla kultur. Folkets liv hade präglats av den inställning som den kommunistiska ideologin framkallat, vilket lett till att människor i allmänhet blivit tillbakadragna, försiktiga och misstänksamma, men sådana attityder fanns inte kvar 1997.
Att vara missionär med dubbel kulturell bakgrund är inte heller så enkelt. Det kan uppstå frågetecken på såväl svensk (MBV) som etiopisk (LCEt) sida: Vems tjänare är man egentligen? Därför tillstår Workneh att det tagit tid och inte varit helt utan smärta att få kontakter och goda relationer till en del medarbetare, under det att det gått utan svårigheter med andra.
”Hur känns det att åter vara i ert andra hemland, Sverige?” undrar jag nyfiket.
Hanna-Karin och Workneh är medvetna om att de kommer hem till ett välorganiserat och materiellt rikt land. Men omställningen är inte utan problem. Dagen efter ankomsten till Strandhem, där makarna Hechamo tills vidare bor, pågick uppstädning efter en nyligen avslutad loppmarknad. En hel del möbler och husgeråd hade blivit över och forslades nu till närmaste soptipp. I Etiopien skulle aldrig någonsin en sådan utrensning kunna förekomma. Kontrasterna är stora och svåra att hantera.
Hanna-Karin reflekterar över hur hon hemma i överflödets Sverige ska kunna förstå varför MBV:s resurser till det pågående missionsarbetet är så relativt begränsade. Men hon förmodar att detta har samband med vilka prioriteringar vi gör, för det förefaller inte som om vi svenskar, inklusive missionsvännerna, ekonomiskt sett har det särskilt dåligt ställt.
I slutet av april höll LCEt sitt årsmöte i Asella. ”Var det något speciellt som stod på dagordningen?” undrar jag.
Hanna-Karin och Workneh redogör för att en reviderad konstitution med giltighet fr.o.m. 2003 antagits, vilket bl.a. innebär en namnförändring till Etiopiens Evangelisk-Lutherska Kyrka (EELC).
Det administrativa arbetet kommer att decentraliseras, och därför kommer fem synoder att etableras: Addis Abeba, Arsi, Hararghe, Wollaita och Dauro Konta.
Församlingarna kommer att få ett större ansvar för verksamheten. Även om resurserna upplevs begränsade, har under det senaste året en större beredskap att ta ekonomiskt ansvar kunnat konstateras bland de kristna. Denna attitydförändring är glädjande!
”Hur upplevs det andliga klimatet i Etiopien?”
Workneh skildrar hur öppenheten i ett relativt demokratiskt Etiopien också medfört att det finns ”ett stort andligt smörgåsbord”. Den avgörande skiljelinjen går mellan nådens och laggärningarnas väg. Många talar varmt för aktiviteter och prestationer, men relativt få framhåller nåden i Jesus Kristus. Här har MBV såväl som EELC en synnerligen viktig uppgift att förkunna budskapet om Jesus Kristus och predika frälsning av nåd för Kristi skull genom tron allena. En återupptäckt av Lilla Katekesen skulle vara en tillgång för församlingarna, menar Workneh.
Då undrar man: ”Ser ni några akuta och påtagliga behov i kyrkan?”
Frågor som berör ledarskap är viktiga. Det behövs goda herdar och visa andliga ledare, som kan föra arbetet och uppdraget vidare. En grundlig undervisning utifrån Guds ord är utomordentligt viktig, betonar Hanna- Karin och Workneh.
Jag undrar: ”När MBV f.n. inte har några missionärer i Etiopien, hur uppfattas det av de kristna i EELC?”
Hanna-Karin menar att ledning såväl som församlingsmedlemmar gärna skulle se att MBV även fortsättningsvis bidrog till kyrkans verksamhet genom missionärsinsatser.
Workneh erinrar sig vad en kristen kvinna i Addis Abeba yttrade strax före makarnas hemresa. På ett varmt och påtagligt sätt hade hon vittnat om betydelsen av de gångna årens MBVinsatser. ”Genom att Guds ord förkunnats för oss har vi fått kunskap om sannningen, frälsningen i Jesus Kristus!” Hon hade i bön tackat Gud för detta, innerligt bett för MBV och missionsvännerna i Sverige och gett uttryck för sin önskan att också yngre och kommande generationer ska ställa sig till Guds förfogande i missionstjänst.
Hanna-Karin framhåller vad församlingsprästen i Addis Abeba påpekat: ”Guds rike har inga gränser! Den världsvida syskongemenskapen får varje dag ha möten med Herren Gud genom Jesus Kristus!”
Samtalet går mot sitt slut. Hanna- Karin har ett spontant tillägg, som måste förmedlas: ”Vi har känt oss burna av förbön, inte minst under de sista, arbetsamma månaderna. Det omöjliga blev möjligt! Tack till Gud och alla missionsvänner för det! Låt oss komma ihåg löftet: ’Var fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves’, (1 Kor. 15:58).”
Intervju: Roland Gustafsson