Hopp för Kenyas gatubarn

I slutet av september ägde en konferens om gatubarn rum i Nairobi. Phylis Kilbourn från USA, en av förgrundsgestalterna inom detta område med mångårig global erfarenhet, var huvudtalare.

Deltagarna kom från en mängd olika kyrkor och samfund. Några var erfarna gatubarnsarbetare, andra på väg att börja och ytterligare andra hade allmänt ledande funktioner i sina församlingar. Det var en av de största pingstförsamlingarna i Nairobi som anordnade konferensen. Denna församling har ett barnhem fem mil söder om staden, och det gavs möjlighet till ett mycket intressant studiebesök där. Från Nakuru ELCK deltog pastor Yeremiah Nyangáu, evangelisten Richard Gwako och församlingsäldste Florence Otuoma tillsammans med Rakel Smetana, Kerstin Nilsson och artikelförfattaren. Allt som allt var vi c:a 250 personer.

Allmänt

Programmet var gediget och välstrukturerat med föreläsningar, diskussionspass, information och framträdanden av gatubarn. Varje dag inleddes med sång och bön. I pauserna såldes föremål som tillverkats av barn på olika institutioner.

Det är svårt att sammanfatta alla lärdomar och starka intryck från fyra dagar i en kort artikel, men något ska jag försöka förmedla. En sak som gladde mig personligen och väckte tacksamhet till Herren var alla de medverkande kenyanerna som visade kompetens, kunskap och engagemang. Det finns resurser i landet!

Röda trådar

Hela konferensen genomsyrades av kristen tro och livssyn samt uppfattningen att Guds församling har en särskild kallelse att ta sig an barnen som hamnat så fel och förmedla Guds kärlek till dem. Kristna har en helhetssyn på människan.

Det betonades att den andliga vården är central, och det var gripande när en av deltagarna i en avslutande bön sista dagen närmast ropade ut: ”Herre, vi kan ge barnen mat och kläder, se till att de får hem och skolgång, visa dem kärlek och uppskattning – men vad hjälper det om de inte lär känna dig och då går evigt förlorade?”

En annan röd tråd var att det verkligen finns hopp för dessa barn, men att det gäller att få kontakt med dem så tidigt som möjligt. Ju längre tid på gatan, desto mer manifesta problem. Gatubarn kan fortsätta att ha en ilska inom sig, även när de kommit till en god miljö och fungerar bra utåt. Denna vrede bottnar i förluster. De har vid något tillfälle blivit berövade det som är barns mest elementära behov – föräldrar, kärlek och omhändertagande – och ofta hamnat i ondskans våld på ett påtagligt sätt. Så försvinner även hoppet. Här citerades Jesu ord i Joh. 10:10: ”Tjuven kommer bara för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit för att de skall äga liv och äga det i överflöd.” Ett personligt möte med Frälsaren och hans kärlek är enda boten mot ilskan. Själavård måste till för andlig läkning – och ofta även för fysisk hälsa.

Viktiga principer

Planera arbetet med en grupp, helst en församling, som kan känna sig rå om arbetet och bidra med resurser. Satsa på förebyggande arbete med familjer – börja i församlingen, det finns riskfamiljer där också! Bli barnens talesmän mot orättvisor, både i det lilla dagliga formatet och i samhället.

Håll arbetet på nivåerna ”inhemskt”, dvs. miljöanpassat, och ”mer för mindre”, dvs. låg kostnad. Håll kanalerna till myndigheter öppna för att få stöd och inte bli ifrågasatt. Ta tid för att skapa kontakter och lära känna barnen enskilt med deras personliga behov och situation för att hjälpa rätt. Se upp för gruppbildningar och strukturer – enskilda barn kan ta skada om man skiljer ut dem. Arbeta med motståndet och hindren. De största finns hos oss själva: Kan du se bakom smutsen, språket, trotset och lukten? Utveckla programmet i etapper och olika nivåer – utspisning, dagcentra, skolgång, övernattning, kontinuerligt boende. Visa och ge barnen andra alternativ i livet än gatan. Uppsökande av barnets familj och en återförening ska vara ett övergripande mål, men kräver mycket i insats. Gå med i ett nätverk för utbyte av idéer, uppmuntran, utvärdering och koordinering. Kom ihåg och respektera barnets rätt till val och frivilligt deltagande – det får inte fråntas rätten att styra sitt liv. Granska dina personliga skäl för deltagande i gatubarnsarbete. En lärare talade en gång med en grupp gatubarn om kärlek och frågade vad skillnaden är mellan att ”tycka synd om” och ”ha medkänsla”. En liten pojke svarade: ”Du kan ge mig bröd, när jag är hungrig, om du tycker synd om mig. Men om du brer marmelad på brödet, då har du verklig medkänsla.”

Konferensen tände teamet

Det var fascinerande att diskutera med våra kenyanska medarbetare i pauserna. Gatubarn var inget nytt för dem. Nu fick de insikt i vad som driver ut dem på gatan. Barnens och familjernas nöd blev påtagligt deras. Kunskap om vad som kan göras gav dem hopp. Praktiska exempel stärkte viljan att göra något. Det var med stor beslutsamhet och glädje som de återvände till Nakuru för att dela med sig av visioner i församlingen och arbeta för att omsätta teori i praktik. ”Icke genom någon människas kraft skall det ske…”

Karin Gunnarsson, missionssekreterare