Jesus och nya testamentet befinner sig i djupaste och absolut motsättning till fariseismen. Denna motsättning är fundamental, dvs. en fariseism som tar upp kristna lärosatser är inte längre fariseism och en kristendom som tar upp fariseiska tankegångar upphör att vara kristendom.
Jesus och nya testamentet befinner sig i djupaste och absolut motsättning till fariseismen. Denna motsättning är fundamental, dvs. en fariseism som tar upp kristna lärosatser är inte längre fariseism och en kristendom som tar upp fariseiska tankegångar upphör att vara kristendom.
Följande bygger i stort på Hugo Odebergs läsvärda och nyttiga bok Fariseism och kristendom. Först några oriktiga påståenden om fariseism.
- Fariséerna erkänner ett antal påbud, den s.k. lagen, som man enbart följer till det yttre (s.k. kasuistisk etik). Men den avgörande normen för fariséen var kärleken till nästan, dvs sinnelaget.
• Fariséerna menar att det är tillräckligt att uppfylla buden efter bokstaven. Men den skriftlärde fariséen var väl medveten att han hade med andeingivna ord att göra, ord med djupare betydelse. Vad de däremot strävade efter såsom möjligt, var att finna utgångspunkter hos människan att förverkliga lagen. Som bekant avfärdar Jesus detta: Människan kan inte hålla lagen.
• Fariséerna var hycklare och oärliga människor. Men i ordets vanliga mening – säga ett och göra ett annat – var de verkligen inga hycklare. De fördömde själva detta som en stor synd. Lära och liv måste stämma överens. (När Jesus anklagar dem för hyckleri har det en långt djupare innebörd, som vi snart ska se.)
Vari består då den verkliga motsättningen mellan fariseism och kristendom?
Varför blev konflikten mellan fariséerna och Jesus – och måste alltfort bli – så total?
Farisé är den som vill vara gudfruktig på egen hand, utan behov av omvändelse och förlåtelse, utan önskan att vilja lära känna Frälsaren.
Man kan enkelt uttrycka det så: Fariséen gick verkligen in för att göra Guds vilja – men utan Gud och Jesus Kristus. Det rör sig om människor, som menar allvar med sin fromhet och sin religiösa tro. De tänkte – och tänker – förnuftigt och mänskligt: Har Gud givit buden, har han också givit människan vilja och kraft att uppfylla dem, bara man tar sitt religiösa liv på allvar.
Detta sker med hjälp av Guds nåd. (Så skulle ju f.ö. många gudstjänstbesökare beskriva sin ”kristendom”.)
Fariséen säger alltså: Människan skall och kan välja det goda och när hon då gör det goda blir hon en god och rättfärdig människa. Mot detta undervisar Jesus om människans verkliga väsen: Hon kan av sin natur varken vilja eller göra det goda.
Därmed är motsättningen total och absolut. ”Ett ont träd kan inte bära god frukt.” (Matt. 7:18.) Se också Joh. 8:31–44, 48. Jfr Rom. 2:17–24! De som av hela sitt hjärta gick in för att göra Guds vilja får av Jesus höra att de har djävulen till far och är syndens trälar. De har blivit onda genom att de har föresatt sig att bli goda. (För en djupare diskussion av detta se H. Odebergs a.a.)
Enligt Jesu undervisning kan den ”rättfärdige” aldrig bli frälst förrän han inser sig vara en förlorad syndare, förd till det Odeberg kallar nollpunkten. Frälsningen sker genom den nya födelsen, genom att Kristus själv bor i den människan (Gal. 2:20). Det är kristendom – och bara det!
Att försöka spela denna roll, dvs. att uppvisa ett nytt levnadssätt – kalla det gärna att vara religiös – bedöms och fördöms av Jesus som hyckleri, skådespel. (Odeberg tar här bilden av att dressera ett djur att uppträda som en människa. Djuret blir naturligtvis inte människa för det!)
Modern fariseism som den kan ta sig uttryck i dagens förkunnelse
Där är den ofta kopplad till ord som religiös, religiositet: att människan i sig har ett religiöst anlag, som kan utvecklas för att nå Gud. (Det följande är bara några egna tankar, som läsaren själv kan fundera vidare kring.)
- Naturligtvis synen på Jesus Kristus:
a) Han får ej vara Frälsare utan blir någon form av hjälp-Jesus. Den totala nåden ersätts av delar av egen insats.
b) Hans Ord blir utsatta för s.k. förnuftiga, mänskliga utläggningar: ”Det är klart att Gud måste mena…” Det är aldrig klart! Det är inte fråga om vad vi menar utan vad Jesus menar, när det gäller Guds ord.
• Lagen förkunnas vara en samling regler, gärna i form av syndakataloger. Men lagen är en anklagelseakt, som avslöjar människans radikala ondska, att hon är sämre än synden själv (Rom. 2:17–24).
• Människan förklaras vara både ond och god, dvs. hon har något gudomligt i sig. Jfr dock Jesu undervisning om ett gott och ett ont träd samt Pauli ord ”det goda jag vill gör jag inte” (Rom. 7:14–25). Kort sagt: Människan måste bli en ny skapelse, född på nytt, för att vilja det goda.
• Skådespeleriet. Här kan vi lyfta fram liknelsen om de tio jungfrurna (Matt. 25), riktad egentligen bara till dem som vill vara kristna. Alla tio var så lika; alla ville möta Jesus. Den yttre utrustningen var lika, deras arbetsinsats för Guds rike verkade likvärdig. Omständigheterna var desamma: Alla var trötta, alla somnade, alla var bekanta med ropet och vaknade. Först då märktes skillnaden! Vari består den? Jag tror poängen ligger här: När Jesus kommer nära! Då avslöjas sanningen, vad som är biblisk kristendom.
• Glädjen. Den fariseiska förkunnelsen talar gärna om lag och jag och lägger enligt Jesus tunga bördor på människorna. Men ingen blir egentligen glad över den personens föredöme eller förkunnelse. Så börjar en annan liten människa en dag tala om Frälsaren i en enkel lovprisning. Då blir den förre generad, förstår egentligen inte och börjar tala om något annat – gärna en teologisk fråga. Men det enkla vittnesbördet om Jesus har fått en bedrövad medvandrare att lyfta sitt huvud: här finns nåd och hopp för en fattig syndare.
Fariseism är en surdeg som redan i obetydlig mängd kan förstöra en kristen förkunnelse. Kristendom står för en nyskapad människa i vilken Kristus bor, en människa som då blir ett Kristusbrev för världen, vilket andra kan läsa och blir glada av. Till detta är bara att säga: Amen!
Bert Modig, präst och gymnasielärare