Maria Magdalena – det första vittnet till Kristi uppståndelse

Maria Magdalena var den som först fått möta den uppståndne Frälsaren. Han hade gett henne uppdraget att gå till hans lärjungar med en hälsning: ”Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.” Maria hade skyndat iväg till lärjungarna och berättat att hon sett Herren och att han sagt henne detta.

”Kristus lever, underbara ord…”

Kristus lever! Det är denna verklighet som visar att Jesus har besegrat dödens makt, att syndaskulden är betald, att Gud är försonad och att himlens port, för Jesu skull, står vidöppen för alla människor.

Graven är tom. Kristus lever. För Maria förbyttes förtvivlans tårar i ett jubelrop: Min Mästare, du lever!

Paulus talar om uppståndelsens betydelse i 1 Kor.15. Har inte Jesus uppstått från de döda, så är vår tro meningslös och vi är alltjämt kvar i våra synder. Då har också de gått förlorade som dött i tron på Kristus. Om det bara är för detta livet som Kristus är vårt hopp, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men Paulus kan utropa i triumf: Nu har Kristus uppstått från de döda!

”Döden är uppslukad i seger! Du död, var är din udd; du dödsrike, var är din seger? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer genom lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!”

Budskapet om Kristi segerrika uppståndelse förvandlar ännu i dag sorgens tårar till glädjeropet ”Min Herre, min Frälsare!”

Kvinnan från ”Fiskarnas borg”

Maria från Magdala kom från en stad strax norr om Tiberias. Det arameiska namnet Magdala betyder ”fiskarnas borg” och visar att orten av gammalt haft betydelse som fiskeläge. Josefus berättar att det i Magdala fanns 40 000 invånare och en fiskeflotta på 230 båtar. Talmud omtalar att där fanns 300 affärer som handlade med duvor. De duvor som offrades i Jerusalems tempel kom från Magdala. Maria var alltså från en ganska stor stad med ett blomstrande näringsliv.

Första gången vi möter Maria Magdalena i evangelierna är i Luk. 8:1–3. Jesus vandrade tillsammas med sina tolv lärjungar från stad till stad och från by till by och bar fram evangeliet om Guds rike. Med dem följde många kvinnor, som betjänade dem med vad de ägde. Tre av dessa kvinnor är nämnda vid namn. Först i raden står Maria Magdalena.

Jesus hade mött Maria tidigare. Det står att hon hade blivit befriad från sju onda andar. Detaljerna känner vi inte till. Kanske var det girighet hon varit bunden av, det som är avgudadyrkan (Kol. 3:5). Mötet med Jesus hade gett Maria en innerlig kärlek till Jesus och en ny syn på hennes ägodelar, så att hon gärna och med glädje tjänade Jesus och hans lärjungar med det hon ägde. Kanske var det denna förändring i Marias liv som smittat av sig, så att många andra kvinnor gjorde på samma sätt, i glädje tjänade Jesus och hans lärjungar med det som de ägde.

Allt förlorat

Maria hade följt med från Galileen upp till Jerusalem och även där tjänat med vad hon ägde (Matt:27:55–56, Mark:15:40–41). Säkert hade hon och de andra kvinnorna också varit med när de stora skarorna hyllade Jesus vid hans intåg i Jerusalem. Med fröjd och stor hänförelse hade man sjungit: ”Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden.” Människor hade brutit kvistar av träden, brett ut sina mantlar på vägen och hyllat sin konung och profet, Jesus, Mästaren från Nasaret i Galileen.

Men så hade situationen hastigt förändrats. Översteprästerna och fariséerna hade gripit Jesus, dömt honom till döden och även tvingat den romerske ståthållaren Pilatus att utlämna honom till att korsfästas, trots att denne insåg att Jesus inte gjort något som förtjänade döden.

Maria och de andra kvinnorna hade följt med ut till Golgata och stått på avstånd och sett på. Johannes berättar att Jesu mor Maria och hennes syster, som också hette Maria, och Maria Magdalena stod vid Jesu kors. Kanske var det när Maria Magdalena på avstånd såg Jesu mor och hennes syster som hon vågade gå närmare. Nedanför korset stod också lärjungen Johannes. De hade på nära håll sett och hört det som hände på Golgata. Den gisslade och törnekrönte Jesus hade själv burit sitt kors. Soldaterna hade brutalt spikat fast honom vid korset men Jesus hade bett för dem: ”Fader, förlåt dem. De vet ju inte vad de gör.” Till sist hade Jesus utropat med hög röst: ”Det är fullkomnat.” Sedan hade han böjt ned huvudet och gett upp andan.

Maria Magdalena hade varit med även vid gravläggningen. Hon hade sett hur Josef från Arimatea och Nikodemus tagit ner Jesu kropp, svept den i en linneduk och lagt den i den nyuthuggna klippgraven och hur de sedan rullat en stor sten för öppningen.

Allt vunnet

Tidigt på första veckodagen, medan det ännu är mörkt, har Maria Magdalena gått ut till graven för att göra sin älskade Mästare och Herre den sista tjänsten genom att smörja hans kropp. Men hon finner att stenen är bortvältrad och Jesu kropp är borta. Vad skall hon tänka? Inte ens den döda kroppen finns kvar!

I sin rädsla och förtvivlan springer hon till Petrus och Johannes och talar om vad hon upptäckt. De i sin tur löper ut till graven och konstaterar att det är som Maria sagt. Bindlarna ligger där och huvudduken, hoprullad på en särskild plats. Johannes ser och tror.

När lärjungarna åter gått hem till sitt står Maria kvar utanför graven och gråter sorgens och övergivenhetens tårar. Då hon blickar in i graven får hon se två vitklädda änglar, som frågar: ”Kvinna, varför gråter du?” Hon svarar: ”De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de lagt honom.” Jesus står nu bakom henne och ställer samma fråga: ”Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?” Men Maria känner inte igen honom, inte förrän Jesus kallar henne vid namn: ”Maria!” Då vänder hon sig om. Den rösten känner Maria igen! Hon svarar med ett jubelrop: ”Rabbuni!” Det betyder ”min mästare”.

Kristus är verkligen uppstånden. Han lever. Graven är tom. Herren har sagt: ”Jag har kallat dig vid ditt namn. Du är min.” (Jes.43:1.) Också du får utropa ditt ”Rabbuni!” Min Herre och Mästare, du lever!

Harald Waldemarson, predikant, Vikbolandet