Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus. Jer. 31:31.
Gud hade slutit förbund med ett litet folk och man hade ömsesidigt utväxlat löften. Mose säger i 5 Mos. att Gud slöt detta förbund ”med oss själva som står här i dag”. När förbundet slutits hade folket med en mun svarat Herren: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra.” De ord Gud gav dem hade stora löften med sig. Mose säger att Gud befallt att buden och föreskrifterna skulle läras för att folket skulle följa dem i det land dit de var på väg. Men det man så högtidligt lovat höll man så illa att av alla dem som lämnat Egypten endast två kom in i det utlovade landet.
Detta är en bild av människors förhållande till Gud i allmänhet. Till himlen kommer man inte med automatik. Den fallna världen med dess ondska kan inte förenas med Gud. Tron på Gud och hans ord saknas. Profeternas skrifter vittnar tydligt om att Gud ville Israels barn inte ha att göra med. Hedningarnas liv i deras närhet intresserade dem långt mer. Som dem ville man leva och inte alls i enlighet med Guds ord. Människans naturliga väsen är sådant.
Guds pedagogik är att låta profeten Jeremia komma med ett nytt ord: Herren ska sluta ett nytt förbund. Här ställer han inga krav alls, förbundsvillkoren är i stället: ”Jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg.” (Jer. 31:34.) I det hjärta där detta sker är Herren känd och där finns hans lag skriven.
Det första förbundet hade en brist: Människorna saknade förmåga att fullgöra vad Gud ville. Inte ens Gud kunde med en otalig mängd föreskrifter få dem till det utlovade landet. Vi svenskar lever i ett land med mångfaldiga föreskrifter som vi är tvingade att följa. En del klarar vi av, andra bryter vi mot, kanske utan att ens veta om dem.
I vårt förhållande till Gud väntar döden – den eviga döden – om hörnet om det är via föreskrifter vi ska till himlen. Denna död är en förbannelse för alla överträdelsers skull. Men det nya förbundet, det som Jeremia såg i framtiden, innebär att Gud utgav sin egen Son, offrade honom och lät honom dö för våra synder. På den grunden kan Herren säga ”Jag skall förlåta deras missgärningar.” Den gärningen ska inte ske i framtiden, den är redan utförd. ”Så är det skett och världen står med all sin synd otalig, så frälst att blott i tron hon går till Lammets sår, är hon på stunden salig.” Din väg till himlen är öppen därför att Jesus har följt alla Guds föreskrifter i ditt ställe. Sedan den första pingstdagen predikas detta budskap. Guds Ande utgöts över världen för att världen skulle få se det som förvandlar ett människohjärta – Ordet ”Människa, dina synder är dig förlåtna”.
Ingemar Helgesson, predikant, Gullsjö