Ska du åka på konfaläger? Ska du konfirmera dig? Så kan det låta, men vad betyder det?
Ska du åka på konfaläger? Ska du konfirmera dig? Så kan det låta, men vad betyder det?
Det latinska ordet confirmatio betyder ”bekräftelse”. (Jmf. eng. confirm = intyga.) Den ordagranna tolkningen av frågan: ”Ska du konfirmera dig?” blir alltså: ”Ska du bekräfta dig?” Är det kyrkan, som bekräftar sin medlem och visar att man förväntansfullt räknar med den döpte? Eller är det konfirmanden, som bekräftar att hon vill tro och förverkliga sitt dopliv? Eller är det både och?
Övergångsrit
På alla kontinenter, i alla kulturer och religioner förekommer ceremonier vid viktiga milstolpar i livet, t.ex. födelse, parbildning och död. När flickan blir kvinna och pojken blir man, markeras och bekräftas detta genom olika mer eller mindre smärtsamma ritualer. De blir fullvärdiga stammedlemmar. Även Human-etiska förbundet, som inte tror på någon gud, anordnar borgerlig konfirmation.
Men i teologisk mening är konfirmationen inte någon övergångsrit och inte åldersbestämd.
Kyrklig sed
Vad är då konfirmationen? Bibeln ger oss knappast något tydligt svar (Se 1Tim. 6:12, Matt. 28:19–20.) Kan kyrkohistorien hjälpa oss?
I urkyrkan var dopet den handling som renade från all synd, därför att den döpte sattes ihop med Jesus, hans död och uppståndelse. Dopet förde in i en ny gemenskap och en ny uppgift, att leva för Gud. Den döpte blev Guds barn och fick del av Helig Ande. Det var i regel apostlarna som döpte. I fornkyrkan var det biskoparna som döpte och förmedlade Anden.
Tertullianus skriver: ”Den döpte fördes till biskopen och smordes med olja med bön om den Helige Ande och fick treenighetens insegel tecknat på pannan.” Sedan tog församlingen emot den (vuxne) döpte i påsknattvarden.
Biskoparna fick senare så många att döpa att de inte hann med. Då fick presbytererna (prästerna) rätt att döpa, men biskoparna skulle därefter bekräfta dopet och förmedla Anden genom handpåläggning. Väntetiden ökade alltmer och barnens dop bekräftades först vid åtta–elva årsåldern.
Vid konciliet i Orange år 441 finner vi för första gången termen ”confirmatio”.
Medeltiden ställde frågan: Vad ger konfirmationen som inte dopet ger? Vid konciliet i Florens år 1439 blev konfirmationen ett sakrament, som fullkomnar dopet till helgelse och kamp.
Thomas av Aquino utvecklar helgelse- och kampmotivet. Konfirmationen blir det sakrament som i en avgörande utvecklingsålder ökar nådestillförseln med alla de gåvor som behövs för ett segerrikt andligt liv.
I den ortodoxa kyrkan (östkyrkan) har man hela tiden velat hålla fast vid fornkyrkans sätt att hålla samman dophandlingen, handpåläggningen och Andens gåva. Därför sker konfirmationen och den första nattvarden inom ramen för dopgudstjänsten. Spädbarn blir alltså konfirmerade och får ta emot nattvarden vid sitt dop.
Reformationen
För-reformatorerna (waldenser, katharer, Hus, Wycliff och de Böhmiska Bröderna) förnekade konfirmationen som sakrament. Den är inte instiftad av Jesus och ingenting kan komplettera dopnåden.
Luthers inställning var klar: Dopet ger allt! I dopet blir man renad från synden, blir insatt i Guds rike och får den Helige Ande. Det är inte biskopen eller prästen som ger Anden, utan det är Gud som gör det efter sitt ord och löfte. Man skulle alltså kunna slopa konfirmationen. Men Luther kunde tänka sig att behålla konfirmationen som en god mänsklig ordning. Alltså knöt Luther huvudintresset till undervisningen i den kristna trons huvudstycken (katekesen).
Luther såg inte konfirmationen som en förutsättning för den första nattvardsgången. Däremot önskade han i sin Formula Missae (1523) en prövning av de församlingsbor som kom till sakramentet. I det sammanhanget talade han också om konfirmationen. ”Konfirmationen skall icke betraktas så som biskoparna vill. Dock finner vi icke något fel i att var präst examinerar barnen i tron för att se om den är äkta och allvarlig, lägger sin hand på dem och konfirmerar dem.”
Efter hand utvecklades olika former av konfirmation inom reformationens kyrkor. Några lade vikt vid katekesundervisningen som en förberedelse till nattvarden. Andra betraktade förbönen och handpåläggningen som en sakramental handling. Åter andra betonade konfirmationslöftet och upptagandet i de troendes gemenskap.
Olaus Petri, Sveriges reformator, ansåg inte konfirmationen nödvändig. Men den kunde vara ett stöd för den kristnes tro. Han underströk vikten av att undervisa barnen före deras första nattvardsgång. Den svenska linjen blev därför att se konfirmationen som huvudförberedelse till nattvardsgången.
Pietismen
tog sig an konfirmationen på ett avgörande sätt. Spener försökte skapa en förnyad ungdomsundervisning med fornkyrkans förberedelse av dopkandidaterna som förebild. Spener ville att den unge fördes fram till en personlig avgörelse, ett fromt liv och en medveten andlig trolovning med Kristus.
I pietismen blev det i konfirmationen som dopförbundet till slut fick sin fulla giltighet, eftersom det då kompletterades med den unge kristnes personliga förnyelse i omvändelse och pånyttfödelse.
Upplysningstiden
påverkade konfirmationsseden så, att den främst blev samhällets myndighetsrit. Den blev starkt moralistiskt präglad. Ungdomarna skulle lära sig att veta hut.
Existentialismen
har förvandlat konfirmandtiden till en period då man upptäcker sina känslor. Egna och gemensamma upp levelser har kommit i centrum, och diskussioner med värderingsövningar.
I dag
drabbas alltså konfirmanden av en mängd influenser och signaler eftersom dagens konfirmationsläsning bär på ett historiskt arv, som spretar åt många håll. Att finna någon klarhet i detta är verkligen en stor utmaning.
Slutsats: Konfirmationen är en mänsklig ordning och blir vad man gör den till. Den är en stor möjlighet och ett stort ansvar för alla inblandade. Därför får man fråga varje församling och varje lägergård vad de menar med den konfirmation som sker där.
Lämpligen kan konfirmationstiden ta fasta på Jesu ord i dopbefallningen om att döpa och ”lära dem att hålla allt vad jag har befallt er” (Matt. 28:18–20). Konfirmationstiden bör då ge kunskap, så att man kan bekräfta den tro man är döpt till, samt vägledning i hur man lever ett kristet liv.
Lars Artman, ungdomssekreterare & präst, Örkelljunga