Profeten Jesaja levde 700 år före Jesu födelse. Han förkunnade då frimodigt Guds ord för sin samtid. Folkets olydnad fördömdes men Jesaja framförde även Guds löften om försoning och återupprättelse. Låt Jesaja tala till dig, in i ditt liv – om Jesus, Messias, som har kommit och är din Frälsare!
Profeten Jesaja levde 700 år före Jesu födelse. Han förkunnade då frimodigt Guds ord för sin samtid. Folkets olydnad fördömdes men Jesaja framförde även Guds löften om försoning och återupprättelse. Låt Jesaja tala till dig, in i ditt liv – om Jesus, Messias, som har kommit och är din Frälsare!
PÅ SENARE TID har vi från olika håll uppmanats att göra upp med den dömande gudsbild som vi finner i (vissa delar av) Gamla testamentet. Kulturpersonligheter och biskopar talar alla om den stora skillnaden mellan Gamla testamentets tid och vår, och därmed om behovet av att (om)tolka bibelordet.
Särskilt stötande verkar texter om Guds vrede vara. Att en god Gud skulle kunna uppmana ett folk att utrota ett annat uppfattas som en omöjlig tanke. Ändå presenteras det just så i Gamla testamentet. Låt oss för ett ögonblick tänka bort Guds vrede och bara läsa, tala och fundera kring Guds ’goda’ sidor.
Man kan då tänka sig att de bibelord som talar om straff och dödande är tankar från en förlegad tid, att dessa texter är uttryck för en felaktig uppfattning om Gud. Med ett sådant synsätt blir det ganska mycket av Gamla testamentet som får redigeras bort. I förlängningen kan det ju då inte heller ha varit en god Guds gärning att låta templet ödeläggas och folket föras i fångenskap.
Vid närmare eftertanke måste också delar av Nya testamentet redigeras bort, t.ex. berättelsen om Ananias och Safira (Apg. 5), och inte ens Jesus klarar sig. Vid ett tillfälle driver Jesus ut köpmännen ur templet och välter deras bord.
Men den yttersta konsekvensen av en teologi, som menar att en god Gud inte kan vredgas, blir att också Jesu död på korset måste strykas. Orden om att Människosonen en dag ska döma människorna är likaså uteslutna. Som vi ser är det ingen liten justering av den kristna tron som ett sådant tankesätt medför. Tvärtom, det resulterar i en annan religion.
Låt oss då resonera vidare. En god Gud kan inte älska allt, inte det onda. Sådana här tankar leder oss in i det klassiska teodicé- problemet. Avsikten här är inte att försöka svara på detta problem i upplysningens kölvatten, utan att skissa de bibliska mönster som förklarar korset och dess anstöt. Vi ska göra det med utgångspunkt från de kända orden i Jesaja 53.
En oväntad och avvisad tjänare (52:13–53:3)
När Gud utlovar sin frälsning i Gamla testamentet talas det oftast om en segerrik och mäktig kung, som utbreder rätten och befriar egendomsfolket. I detta fall handlar det i stället om en man, som saknar mänsklig skönhet och majestät. Liksom vid flera tillfällen i Israels historia ska frälsningen komma genom ett barn (Samuel, David) och inte genom den som just då har makten. Nya testamentet ger oss en förklaring: Messias första ankomst skedde i lidande och förnedring. Hans andra ankomst i majestät väntar och hoppas vi på.
Att det är fråga om Guds ingripande framgår av att det är Herrens arm (v. 1) som uppenbaras. I Jesaja markerar det uttrycket alltid ett frälsningsingripande från Gud själv. Rotskottet ur förtorkad jord (v. 2) är en anspelning på ett tidigare ord om Messias (Jes. 11:2).
Det som sker ska emellertid inte vara uppenbart för alla. Alla ska inte se att det är herren själv som verkar i detta. Detta förklarar varför Tjänaren ska förkastas av sitt släkte, trots att han ska vara framgångsrik.
Att Tjänaren inte utgörs av folket framgår av v. 6, som visar kontrasten mellan ’vårt’ handlande och Tjänarens.
Antika judiska skrifter vittnar också om att Tjänaren är Messias, även om nutida judendom inte talar om det. Jesaja 53 läses inte heller i synagogorna. En antik, judisk-arameisk parafras (Targum) säger uttryckligen att det handlar om Messias. Alltså kunde också judar i antiken tänka sig en lidande Messias!
Straffad för andra (53:4–6)
Bakom språkbruket i dessa verser döljer sig offerterminologin från Tredje Mosebok (t.ex. 5:1). De människor som behöver offra sägs flera gånger ”bära på missgärning”, och den ena bocken på Stora Försoningsdagen bär folkets missgärningar och överträdelser (3 Mos. 16:21–22).
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid. Det hebreiska ordet för frid har också innebörden av helhet och harmoni (Bibel 2000). Tjänarens verk kan ge oss fred, frid och harmoni.
Varför behövs detta straff? I Gamla testamentets värld, liksom bland religionerna i den dåtida omvärlden, är det självklart och utsagt att ingen människa kan leva utan att synda mot sin gud. Bibelns Gud är helig och majestätisk, vilket innebär att det som är ont inte kan vara i hans närhet utan att Guds vrede väcks och förtär det onda. Denna vrede är inte möjlig att manipulera bort, den måste tömmas ut. Guds stora nåd innebär att han låter denna vrede drabba sin Tjänare.
Därför kan den som i sig är ond få gemenskap med Gud. Varje människa kan iklädas Tjänarens försoningsverk och då finns inte Guds vrede där. För den som är i Kristus finns inget straff, eftersom Guds vrede har tömts ut, den varar inte för evigt (Ps. 103:9, Rom. 8:1). Den som väljer att tacka nej till detta blir kvar under vreden. Det går däremot inte att leva under nåden och vreden samtidigt.
Det finns i Bibeln ett samband mellan synd och sjukdom, för om synden inte funnes, skulle sjukdomen inte heller finnas. Sambandet är emellertid inte sådant, att det bakom varje sjukdom ligger en konkret synd, som förklarar varför just den personen drabbats (Luk. 13:1–5). Att Tjänaren också bär sjukdomarna vittnar om ett framtida liv utan dem.
Den oskyldige drabbas (53:7–9)
I dessa verser slås det otvetydigt fast att Tjänaren inte lider för sina egna missgärningar utan för andras. Tjänaren framstår som ett får, som medvetet om slakten som väntar, ändå låter sig ledas till den. Han samtycker till det som sker utan att öppna sin mun. Det är alltså inte fråga om en profetgestalt, som likt Jeremia (11:18–20) liknar sig vid ett lamm, som ovetande bli bortfört till slakt. herrens Tjänare väljer själv att gå mot döden i andras ställe.
Det är viktigt att poängtera att tjänaren själv inte är skyldig till det han lider för. Notera växlingarna mellan olika pronomen: han led, vi gick fria. Det behövdes ett felfritt djur då man skulle offra i Israel. Det behövdes en felfri människa då Gud skulle försona världen med sig själv. Tjänaren tar på sig lidandet och går själv i döden. Ingen tog Jesu liv, utan han gav sitt liv!
Många rättfärdiga (53:10–12)
Det som skulle ske var inte ett utslag av nyckfullhet hos en gud, som inte kunde kontrollera sin vrede. Nej, det var herrens vilja att slå honom, Tjänaren skulle bli ett skuldoffer för att herrens vilja skulle ha framgång genom honom (Bibel 2000 ändrar ordalydelsen utan handsskriftsstöd).
Tjänarens verk leder till att många får rättfärdighet. Han lider inte bara för sig själv och inte heller bara för de sina, utan för många. Han är inte bara en förebild eller symbol, utan en som bär ”deras skulder”.
Ett syfte som kommer till uttryck är att han ska få se avkomma. Genom det som sker kommer släktträdet att utökas långt utöver de biologiska ättlingarna. Nya grenar kommer att ympas in i trädet. Tjänaren ska också få ett långt liv, vilket innebär ett liv efter graven (v. 9).
Då man läser och mediterar över detta Jesajas evangelium kan man inte annat än förundras, trots att det finns så många olika meningar om rätt ordalydelse och rätt översättning. Den som vill studera på djupet kan ägna sig åt sådant, men långt viktigare är att man läser texten i frälsningsavsikt och låter den ”driva till Kristus”. Få bibelord talar väl så tydligt om Kristi verk som detta!
Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.
BÖN: Tack, Jesus, för att du kom för att tjäna och ge ditt liv till lösen för många! Öppna på nytt mina ögon så att jag ser att du gjorde det för mig!
JOHANNES HELLBERG
Teol. kand, Göteborg