De tre avslutande böckerna i tolvprofetboken riktar sig till det folk som finns kvar på andra sidan exilen i Babel. Historien har vänt och de kan med glad förväntan vända blicken framåt.
Haggai
En rest av det judiska folket har återvänt från Babel och börjat återuppbyggnaden av templet. Bygget avstannar emellertid och ligger nere en längre tid (Esra 1–4) och man ser i stället om sitt eget hus. År 520 sänder Gud profeten Haggai, som kritiserar folket och visar att välsignelsen uteblir på grund av deras handlande. Han uppmuntrar folket att på nytt ta itu med tempelbygget och arbeta i förtröstan på Guds löfte om sin närvaro och hjälp. Folket lyssnar, får nytt mod ur Guds Ord och lyder.
Slutorden riktar sig till folkets ledare, Davidsättlingen Serubbabel. Gud betygar att han är utvald, utrustad med gudomlig auktoritet och står under särskilt beskydd.
Regeln då som nu lyder: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
Sakarja
Strax efter Haggai börjar Sakarja sin verksamhet; båda nämns i Esra 5:1 och 6:14.
Bokens första del (1–8) innehåller tio märkliga syner, som är relaterade till folkets återupprättelse och tempelbygget. De syftar till att uppmuntra folket och ge det hopp. En mäktig syn är scenen inför Guds tron, där översteprästen Josua får förlåtelse och renas från exiltidens orenhet. Han och hans folk får genom Guds nåd börja om apå nytt.
Templet blir färdigställt och invigs år 516, sjuttio år efter dess förstörelse. Detta är ett tecken på att Gud nu åter bor mitt bland sitt folk. Men den gyllene tidsålder som man hoppats på låter vänta på sig. Folket får uppleva svåra tider, men välsignelserna i det lilla är förebud till något bättre som väntar.
Den andra delen (9–14), som innehåller både domsord och frälsningsutsagor, är ovanligt rik på Messias-löften och kom att få stor betydelse för Jesus under hans sista vecka på jorden. Där finns löftena om Sions rätte kung, som kommer på en åsna, om befrielsen och förbundsblodet, om hörnstenen från Juda, om honom som blir genomborrad och om svärdet som vänds mot Guds herde. Här vänds blicken framåt mot den kommande Messias, hans förkastelse och upphöjelse. Se, din konung kommer till dig.
Malaki
Boken är uppbyggd som en dialog kring folkets frågor och Guds svar. Situationen som beskrivs liknar den Esra och Nehemja verkar i. Tidsmässigt pekar detta på andra hälften av 400-talet.
Det lilla Juda, med kanske 150 000 invånare på en yta av 30×40 km, har viss självständighet, men är dock utan egen kung och underställt Persien. Trots att templet är i funktion och stora löften givna, både om Guds närvaro och om en kommande Messias, så präglas folket av uppgivenhet och likgiltighet. Det verkliga hotet kommer inte från en främmande makt utan det kommer inifrån dem själva. De är olydiga mot Gud och tar det lätt med hans Ord.
Malakis budskap är att Herren fortfarande älskar sitt folk och står fast vid sitt förbund, och att han förväntar sig lydnad och trohet av sitt folk. Även om det inte nu ser ut att löna sig att satsa sitt liv på Gud, så ska Herrens dag komma och göra skillnaden mellan rättfärdig och ogudaktig tydlig.
Slutorden ställer Moses undervisning, förbundet med dess plikter och löften, i centrum. De utlovar också en ny Elia (enligt NT Johannes Döparen; Luk 1:17). Elia var profeten som radikalt bekämpade den religiösa kompromissen – försöket att tjäna både Gud och avgudarna. Mose och Elia står som portalgestalter för den gammaltestamentliga uppenbarelsen, med uppgift att bereda väg för honom som är den gudomliga planens innersta hemlighet. På förklaringsberget möter vi dem tillsammans med Jesus – Frälsaren. Innan den siste i raden av GT-profeter tystnar, får han ge löftet: För er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar.
Lars-Åke Nilsson
Präst och bibelskollärare, Åsljunga