Glädjen som Anden utgjuter i oss gör oss glada över barnaskapet, över gemenskapen i Kristus men även över lidandet för hans skull.
Det händer emellanåt att vi får besök av medkristna från Afrika. Det som jag då särskilt lagt märke till är deras glädje. Jag minns den storvuxna, medelålders kvinnan som med mjuka danssteg visade hur de brukade röra sig när de sjöng i hennes församling. Hennes ansikte lyste av glädje.
Vi kan inte ta oss en sådan glädje själva. Men det finns En som kan ge oss den. Det är Guds Ande! Andens frukt är… glädje (Gal. 5:22).
Och återigen är det som vi har sett förut – den frukt som Anden ger oss, den kommer från Jesus. Han levde i glädje när han gick här på jorden. Denna glädje har Anden nu med sig till oss.
Jesu glädje börjar i Fadern
Vi ser i evangelierna hus Jesus är glad i sin Fader, glad över den gemenskap han har med Fadern. Han jublar i den helige Ande och prisar Fadern: ”Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen vet vem Sonen är utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” (Luk. 10:21f).
Därför är han glad över att utföra Faderns vilja. Han säger det till lärjungarna vid Sykars brunn: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk… Den som sår och den som skördar kan glädja sig på samma gång” (Joh. 4:34,36).
Och särskilt glad är han när han ser Guds bortkomna barn komma tillbaka. Han vill att andra ska dela denna glädje med honom och med himmelens änglar (Luk. 15:6–7,9–10, 23 och 32).
Han är glad över gemenskapen med dem som tar till sig hans ord och tror på honom – han kallar dem bröder och systrar (Mark. 3:34). Han längtar efter att med dem få fira påskmåltiden då han instiftar nattvarden (Luk. 22:15).
Han röjer en märkvärdig glädje inför lidandet – han vet att han just i detta blir förhärligad (Joh. 17).
Det är denna glädje som Anden nu har med sig till oss.
Vi får dela Jesu glädje
Anden är barnaskapets Ande. Här börjar glädjen – i barnaskapet. Jesu innersta glädje var hans glädje i Fadern. Nu får vi dela den med honom. Vi behöver inte leva i träldom och i fruktan. Vi har fått barnaskapets Ande. Vi säger ”Abba Fader”. Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn, Guds arvingar som ärver riket med Kristus (Rom. 8:15ff, Gal. 4:6f). Här börjar glädjen!
Och den förnyas i Jesus (Fil. 4:4). När vi tar till oss hans ord och umgås med honom i bönen – vilket vi behöver för att tro och för att leva i kärlek – då får vi också erfara glädje, glädje i Ordet, glädje i bönen (Joh. 15:7, 10f), glädje i gemenskapen och särskilt i nattvarden (Apg. 2:42 och 46).
Vi får också erfara något som gör oss förvånade: Vi blir glada i andra människor – även sådana som vi inte brytt oss om förut – glada över att se dem och få göra något för dem.
Alldeles särskilt blir vi glada när människor kommer till tro (Apg. 15:3).
Men det mest överraskande sker när någon i omgivningen smädar oss för vår tro. När vi märker hur det som vi har i Kristus kan utlösa en oresonlig hätskhet, då kan vi känna glädje, glädje över att vi får dela Jesu smälek. Vi börjar förstå att apostlarna kunde bli glada över att de fick lida för Jesu skull (Apg. 5:41), och att de kristna mitt i motståndet uppfylldes av glädje i den helige Ande (Apg. 13:52).
Andens frukt är glädje!
Gustav Börjesson
Prost, Sätila