I Bibel och bekännelseskrifter talas om Kristi trefaldiga ämbete: Jesus är själv Ordet från Gud som vi får lyssna till, han offrade sig för oss och är nu upphöjd över allt – och han vill dra alla till sig!
Nåd vare med er och frid ifrån [– – –] Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet (profeten), den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar (konungen). Han som älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod (översteprästen)… (Upp. 1:4–5).
Här nämns Jesu tre ämbeten, vilka förebildades i Gamla testamentet. I Israel insattes profeterna (1 Kung. 19:16), översteprästerna (2 Mos. 30:30) och konungarna (1 Sam. 10:1) genom att smörjas med olja.
Den kommande Frälsaren, som de fromma väntade på, kallades den smorde (hebr. Messias, grek. Kristus). Han skulle vara smord med Guds egen Ande, som oljan är en sinnebild för. Jesaja profeterade: Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall HERRENS Ande vila (Jes. 11:1–2). I den messianska Psalm 45 heter det om den kommande Frälsaren: Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina bröder (v. 8).
Jesus, profeten – lyssna till honom!
Mose profeterade för Israel: En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall Herren, din Gud, låta framträda åt dig. Honom skall ni lyssna till (5 Mos. 18:15). Profetian uppfylldes då Jesus framträdde: Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son (Hebr. 1:1–2).
Jesus fullföljde profetämbetet från de gamla profeterna. Dessa predikade nämligen endast vad Herren ingivit dem att säga. De falska profeterna däremot predikade sina egna hjärtans syner1 och följde sin egen ande2. Jesus frambar inte självsvåldigt något eget budskap, utan han säger om Fadern, att han som har sänt mig är trovärdig, och det jag har hört av honom förkunnar jag för världen (Joh. 8:26).
Ändå innebar Jesu profetämbete något alldeles nytt. Han sade aldrig ”Så säger Herren!” som profeterna utan ”Jag säger er”, eftersom han själv är JAG ÄR, HERREN, den som talat genom profeterna. Jesus kom från himmelen och kunde såsom ett ögonvittne, en förstahandskälla, vittna om de himmelska tingen. Den som kommer från himlen är över alla. Vad han har sett och hört vittnar han om.3 Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma, och ingen människa har sett [honom] eller kan se [honom]4, men den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.5
När Jesus som tolvåring samtalade med de lärda i Jerusalems tempel var det inte märkligt, att alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar. Vem har väl större förståelse för och djupare inblick i Skrifterna än dess Herre och upphovsman!
Den som vill ha andligt och evigt liv måste ta emot detta av Jesus, och honom möter man i Ordet. Han säger att hans ord förblir i hans lärjungar.
Jesus, översteprästen – bar din synd!
Översteprästernas offertjänst i det gamla Israel var förebådande, framåtsyftande. Någon verklig försoning kunde den inte åstadkomma. För att förstå varför vi behöver en överstepräst, som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna (Hebr. 7:26), måste vi ha Guds helighet klar för oss.
I helighetslagen säger HERREN till Israel: Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig (3 Mos. 19:2). Till den helighet som Gud har och som han kräver av sitt folk hör att vara syndfri, absolut ren, god och kärleksfull. Sådan är Gud och sådant måste det folk vara som skall höra honom till. HERREN förbannar alla dem som inte lyssnar till hans bud och gör efter dem6.
Samtidigt lär Skriften att Gud är full av nåd. Detta innebär för många människor en motsägelse. Men på en punkt går Guds vrede och hans kärlek ihop, och det sker i den kristna religionens hjärtpunkt: Kristi kors. Där möts Guds vredgade straffdom över världens synd och hans kärleksfulla förlåtelse. Herren har bestraffat alla synder – inte en enda har han låtit passera, men han bestraffade dem i Sonen. I samme Son förlåter han samtidigt alla överträdelser, all synd och skuld.
Ingen av oss i synd fallna människor kunde rädda sig själv. Priset som skulle betalas för vår skuld var för högt, men Jesus friköpte oss. Han är vår Frälsare, eftersom han genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud (Hebr. 9:14).
Detta gjorde han som nådeförbundets överstepräst. I den himmelska helgedomen stänkte han sitt blod över nådastolen, locket på förbundsarken, där lagtavlorna förvarades. Det var samma blod som just då rann ur hans kropp, där han hängde på korset. Jesu rena, gudomliga blod övertäcker lagtavlorna, som vi förbrutit oss mot. När Gud blickar ned mot lagens överträdda bud ser han bara sin Sons rena, oskyldiga blod.
Jesus, konungen – upphöjd över allt och alla!
Jesus är efter sin mänskliga natur av Davids kungaätt7 och efter sin gudomliga natur den evige Konungen8.
Jesaja fick i Jerusalems tempel med obeslöjade ögon se den himmelska tronsalen, där HERREN Sebaot satt på en hög och upphöjd tron och lovprisades av änglarna. Om Jesus heter det i Joh. 12:41: Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet och talade om honom. Jesaja såg alltså Jesus sitta på den upphöjda tronen, lovprisad av änglar!9
Eftersom Jesus är ett med Fadern har han del i allmakten, även till sin mänskliga natur. Men under sin förnedringstid på jorden brukade han den endast vid särskilda tillfällen.
Såsom uppstånden och himlafaren utövar han nu allmakten oinskränkt. Han uppstod kroppsligen och han inträdde i himmelen med sin mänskliga, förhärligade och oförgängliga kropp. Han återinsattes i den härlighet han till sin gudomliga natur ägt innan världen var till.
Gud har upphöjt Jesus Kristus över allting. I centrum av hela tillvaron, på tronen i himmelen, sitter en människa, med kropp och lemmar som vi, med oinskränkt konungamakt. Är det inte svindlande! Chrysostomos skriver: ”Det är ett stort och obegripligt under, att vårt kött sitter däruppe och tillbedes av änglar och ärkeänglar. Så ofta jag betänker detta, är det som om jag bleve försatt utom mig själv” (SKB, s. 690).
Syftet med Jesu allmaktsrike är att samla alla hans utvalda genom alla tider och från alla håll. Att världen ännu i dag finns till beror uteslutande på att hela skörden ännu inte är insamlad. Många undrar varför Jesus dröjer så länge med sin återkomst i makt och ära. Petrus svarar: Det är inte som många tror, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig (2 Petr. 3:9). När sedan alla utvalda har inbärgats kommer Jesus tillbaka och håller dom. Detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma (Matt. 24:13).
Jesu allmakt tjänar alltså hans kyrkas verksamhet på jorden. Tänk vad främmande denna sanning är för dem som inte kommit till tro på Jesus Kristus! De betraktar kyrkan som något oväsentligt i samhällets periferi. Men det är just för kyrkans skull, och hennes ännu ofullbordade missionsuppdrag, som hela universum ännu existerar10.
Jesu nåderike, hans trogna församling, regerar han inte med sin allmaktshand. Dess medborgares hjärtan regeras av hans kärlekshand genom Ordet, dopet och nattvarden.
Jesus har också ett tredje rike, där han härskar till evig tid, härlighetsriket. Det riket har samma medborgare som nåderiket, men nu har dessa nått sitt mål, den eviga saligheten.
Lars Borgström
Komminister, Uppsala