”Ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”, skriver Hippokrates, den gamle greken, i sin läkared. Ett motto som är lätt att ta till sig som kristen. Men hur är det att arbeta i en rationaliserad sjukvård, i ett sekulariserat samhälle, där ekonomin får en alltmer avgörande roll?
David Nilsson har träffat två kloka kvinnor, Inga Svensson och Anna Sturesson, för att diskutera svårigheter och möjligheter, och ta del av deras erfarenheter som läkare respektive sjuksköterska.
Finns det plats för Gud och religion i en sjukvård som bygger på ”vetenskap och beprövad erfarenhet”?
Inga: Jag ser ingen konflikt mellan vetenskap och kristen tro. Gud var med från början, han är själv grunden för all kunskap. Vetenskap är samlade iakttagelser från den verklighet Gud skapat. Med hjälp av modern teknik hämtar man lättare in kunskap, och iakttagelserna kan verifieras och förklaras.
Anna: Det finns stor plats för Gud och religion. Inom omvårdnadsteori är det ’inne’ att diskutera grundläggande värderingar och livsåskådning. Som sjuksköterska är det fullt möjligt att på en anställningsintervju få frågan vilken värdegrund man har. I internationella sjuksköterskeorganisationens etiska kod sägs det bl.a. att man ska sköta sitt eget andliga välbefinnande. Jag uppmanas alltså att vårda min gudsrelation!
Kan och får man praktisera sin kristna tro öppet i mötet med patienter?
Anna: I vår etiska kod står också att man ska ta hänsyn till människors värderingar, vanor och tro. Man måste ’lyssna av’ patienten. Men om jag är öppen så ger Gud mig tillfällen att dela med mig av min tro utan att trampa på folk. På dialysavdelningen kommer de flesta patienterna flera gånger i veckan under lång tid, man lär känna varandra väl och det blir ofta en familjär stämning. Då får man tid att bygga upp det förtroende som behövs för att kunna prata om mer än bara väder och vind.
Inga: Det måste ske med försiktighet, vishet och på patientens villkor. Jag har svårt att ta upp frågor som rör tron om de inte kommer från patienten. Det är patientens rättighet att styra vad samtalet ska handla om. Men Gud leder. Han kan möblera om i väntelistor, jourschemata etc, så att jag får möta en viss patient. En eftermiddag när jag var på väg att gå hem från en dag på akuten, tog jag mig an en extra patient, en ung kvinna, som mådde väldigt dåligt. Två år senare träffade jag en dam som hade suttit i väntrummet under tiden. Flickan hade kommit ut strålande glad och berättat att det var en kristen, kvinnlig doktor. Ett exempel på att Gud många gånger använder oss utan att vi vet om det.
Anna: Som kristna har vi en uppgift att förmedla ett holistiskt synsätt på våra medmänniskor, vi är alla kropp, själ och ande. Det är lätt att de psykologiska och andliga behoven glöms bort.
Vilken plats har bönen i er yrkesutövning? Och tron på helande och underverk?
Inga: För mig känns det främmande att be om helandets gåva. Jag tror det kan vara svårt att hantera den i sin läkarroll. Det finns andra verktyg som jag kan använda i Guds tjänst: kunskap, läkemedel, operationer m.m. Det gäller att hantera dessa med omdöme. Om Gud i sin nåd vill ingripa med ett helande så får vi lämna det åt honom. Sen kan ju klart den naturliga läkningsprocessen ses som ett helande.
Anna: Jag ber ofta inför svåra arbetsuppgifter, och jag ber för mina patienter. Känns det passande händer det att jag frågar om jag får be för dem. De flesta är positiva till det, och en sådan fråga kan också öppna för en djupare kontakt. Men man måste också vara försiktig så man inte inger falska förhoppningar. En av mina patienters hustru låg svårt sjuk en gång, och jag lovade att be för dem. ”Jag vet att det hjälper”, sa jag. Kort därefter avled frun och det var inte helt enkelt att möta den patienten igen.
Inga: Jag ber också inför svåra arbetsuppgifter. Ibland ber jag för patienter som berört mig på ett särskilt sätt, men jag gör det i ensamhet. Det kan nog slå fel att be tillsammans med patienten. Om jag har en patient som behöver hjälp med att ta till sig att hon är allvarligt sjuk, och i nästa stund ber med henne om ett helande så sänder jag dubbla budskap, vilket knappast är till gagn för henne. I sådana lägen är det bättre att hänvisa till sjukhuskyrkan eller liknande.
Har ni stött på några etiska konflikter?
Inga: Jag tycker att den moderna synen på själviskhet är svår. Orsaken till utmattningssyndrom förklaras ibland med att man ”har ägnat för lite tid åt sig själv, ställt upp för mycket för omgivningen”. Visst behöver vi vårda oss själva men man får inte glömma att det finns glädje i att ställa upp för andra. Balansen är viktig. Det själviska livet är ju faktiskt en följd av syndafallet. En annan viktig orsak till att människor i dag mår dåligt är att Mammon har blivit så stor. Folk ägnar mer tid åt jobb och prylar än åt familjen och vännerna. De existentiella frågorna trycks undan. Som kristna har vi alla en uppgift att bejaka allmänmänskliga behov av gudsrelation, kärlek, glädje, gemenskap, vila etc.
Även inom sjukvårdspolitik och -organisation har det den sista tiden blivit tydligt att det är pengarna som räknas. En budget i balans tycks viktigare än god vård, och som personal är man utbytbar. Att man gör ett gott arbete är mindre väsentligt. Och många i ledande ställning verkar vara mer måna om sin egen position än om verksamhetens bästa.
Som sjukvårdspersonal möter man människor i kris, man tvingas hantera dystra prognoser och lämna tunga besked. På vilket sätt kan det vara en styrka att vara kristen
i detta sammanhang?
Anna: Det är en väldig styrka och tröst att ha med Gud i vardagen. På min arbetsplats är vi fyra aktivt kristna sjuksköterskor av totalt femton. Det sätter så klart sin prägel. Jag blir stärkt av att höra mina arbetskamraters vittnesbörd och får lättare att själv dela med mig av min tro. Vi kan också uppmuntra varandra på ett speciellt sätt. En av mina kolleger har ett träkors, lagom stort att hålla i en knuten hand. Ibland när hon ser att jag oroar mig för något kan hon sticka handen i min ficka, lägga ner korset och säga: ”Du behöver det här i dag!”
Inga: Att få ha Gud som en samtalspartner i bönen är en stor tillgång. Han kräver inte det orimliga av oss, utan ser våra begränsningar och förlåter när det går fel. Det är knappast Gud som ger oss prestationsångest. Det är också en stor nåd att få tjäna och förhoppningsvis ära Gud genom sina tjänster för människan, skapelsens krona.
samtalet har lämnat kvar en del tankar och funderingar. Konstigt att man som läkare inte vill kunna hela. Det verkar ju paradoxalt. Men det rymmer nog också en stor portion vishet. Vi har olika uppgifter och olika verktyg. Detta blir tydligt när man jämför dessa två kvinnor och deras syn på sin yrkesroll. Det är skillnad på att vara medicinskt ansvarig och att ha omvårdnaden i fokus. Det finns också skillnader i personligheter, och det fina är att Gud kan använda oss alla på sitt unika sätt. Med de gåvor vi har får vi sprida Guds kärlek och stå upp för de kristna värderingarna. Inte minst inom sjukvården behövs folk som vågar vara en röst åt svaga och utsatta, som vill värna människovärdet och som pekar på Jesus, som alltid tröstar.
David Nilsson
AT-läkare, Helsingborg