Finns det en GUD?

Bedömning & Åtgärd: Tidigare väsentligen frisk, 44-årig egenföretagare, gift och två barn, söker med tre dagars anamnes på blod i urinen. Inga andra symtom. Normalt blodvärde. Urinodling tas. Påbörjar sedvanlig utredning: Remiss för cystoskopi och urografi. Patienten går hem. Informeras att söka åter vid försämring.

Ovanstående skulle kunna vara avslutningen på en journalanteckning från kirurgakuten. Blod i urinen kan man ha av en rad olika anledningar. De flesta helt ofarliga, även om en del behöver behandlas.
– Kan det vara något farligt? Mannen på akutmottagningen frågar. Svaret är ”ja”. Blod i urinen kan ibland vara första tecknet på en tumör i urinvägarna. Därmed är misstanken väckt. Och även om sannolikheten är liten att det finns en cancersjukdom, så är frågan av en sådan tyngd att man måste försöka besvara den. Att läkaren skulle skicka hem patienten med beskedet att det nog inte är cancer vore inte bara obarmhärtigt, det vore direkt fel. Och därför går läkaren vidare med olika undersökningar för att – förhoppningsvis – kunna utesluta en cancersjukdom. Frågan förpliktigar.
Andra exempel på förpliktigande frågor kan vara när en kvinna misstänker att hon är gravid. Hon måste inte aktivt söka svar på frågan, men att förneka frågan är i längden en omöjlighet, och kanske är det bättre att veta. Eller om en okänd person ringer till polisen och säger att det finns en sprängladdning i en papperskorg på centralstationen. Den kommer att explodera om tre timmar. Frågan är ställd. Misstanken kan vara liten om att det verkligen rör sig om en bomb, men om så skulle vara fallet blir konsekvensen av att negligera frågan förödande. Påståendet i sig förpliktigar.
Livet ställer varje människa inför sådana frågor och påståenden. Att vända sig bort kan vara den första instinkten. Kanske håller man kvar vid den. Men i längden blir det ohållbart att välja bort frågan. Det är bättre att söka svaret.

Det finns en viktig fråga!
En fråga finns som är större än alla andra: Finns det en gud? Det är en fråga som inte är lätt att hantera för någon ärlig människa. Den är svår just för att den är så stor. Hur ska en liten människa kunna fundera kring något så stort som möjligheten att det finns en gud? Många väljer att inte ens försöka. Antingen drar man slutsatsen att frågan är obesvarbar (agnosticism) eller så ser man till att ha huvud och almanacka så fyllda av andra frågor och aktiviteter att man håller frågan ifrån sig.
Men frågan finns där. Finns det inte någon gud gör det förstås inget att frågan nonchaleras. Precis som det inte är någon skada skedd om det inte fanns någon cancer eller bomb i exemplen ovan. Men om det finns en gud, vilka blir då följderna av att inte ha försökt besvara frågan?
För inte så länge sedan var tron på att det finns en gud självklar för många människor. Men några generationers ifrågasättande har följts av att de flesta svenskar inte har någon gudstro. En del inte alls, andra håller frågan ifrån sig. Det som förr var självklart är nu förlorat. Man kan se sekulariseringen i vårt samhälle som en slags kollektiv glömska.1 Men frågan om det finns en gud gör sig påmind. I samhället när det inträffar katastrofer eller då någon bångstyrig profet ropar medan samhället hyschar. I enskildas liv när ett barn föds, när sjukdom drabbar eller …
… när någon ställer frågan: Tror du att det finns en gud? Nu ställer jag den frågan till dig. Och jag ber dig fundera över den. Stor och ogripbar är frågan. Men den förpliktigar. Finns det en gud så är inget besvär för stort för att få frågan besvarad. Börja söka svaret! Jag kan inte bestämma var du ska börja ditt sökande efter svar. Men om du söker ärligt så är jag övertygad om att du förr eller senare måste öppna en Bibel. Det kristna anspråket är just att det finns en gud. Det anspråket kommer du att behöva möta i ditt sökande efter svar.

Sök svaret!
Egentligen är jag här tveksam till att gå ditt sökande i förväg. Vandringen är din. Men samtidigt är jag så glad över hur Bibeln hanterar frågan om det finns en gud att jag vill peka på några saker Bibeln säger. Något om svaret och något om sökandet.
Finns det en gud? Ja, säger Bibeln, det finns en gud och bara en gud. Jag är Herren och ingen annan finns. Det finns ingen annan Gud än jag.2 Hurdan är då Gud? Bibeln ägnar stort utrymme åt att beskriva Gud för att vi ska kunna ana hurdan han är. Trofast, god, rättvis, evig, mäktig …
När Bibeln beskriver riktigt nära möten mellan människor och Gud är det en egenskap hos Gud som oftast blir den helt dominerande: heligheten.3 Gud är helig. I det ligger att han är helt igenom genuin. Hos honom finns inte den minst brist, inte den minsta fläck, inte den minsta lögn eller förställelse. Godheten, kärleken och sanningen existerar utan begränsning i honom.
Inför heligheten står (i de bibliska berättelserna kan människan sällan förbli stående, hon kastar sig till marken) människor fascinerade och förskräckta. Fascinerade och nyfikna för att i det heliga finns allt det goda som djupast attraherar en människa. Förskräckt och med en önskan om att fly för att i det heligas närhet syns tydligare än någonsin de brister man bär på. I jämförelse med det perfekta är ingenting ens ganska bra.

Gud finns – vänd dig till honom!
Är vi då tvingade till att för alltid leva avskilda från Gud på grund av hans helighet? Ur en synpunkt sett är det en rimlig slutsats, men Bibeln ger ett annat svar… Den Helige själv säger: Vänd er till mig, folk från hela jorden, så skall ni bli hjälpta. Jag är Gud, ingen annan finns.4
I samma andetag säger Gud att han är den ende guden och att han lovar hjälp till varje människa som vänder sig till honom. Hjälp att närma sig heligheten. Få del av heligheten. Den levande Guden erbjuder Dig att leva med honom. Den evige Guden erbjuder Dig en evighet med honom. Frågan om det finns en Gud är stor och förpliktigande. Svaret är större och befriande!

Erik J. Andersson
Teol. kand och läkare, Halmstad