Utanför staden Kisii i Kenya bor Anna-Brita Albertson. Hon är snart 84 år, kom till Kenya som missionär 1950 och har där arbetat för MBV dels som sjuksköterska och dels med översättning av Bibeln till kisiispråket. Som pensionär har hon valt att bo kvar i Kenya. Hon har nedsatt syn och åldern tar ut sin rätt – men hon gläds över att få komma till söndagens gudstjänst och över alla som kommer dit. Läs det brev hon skrivit till Till Liv – med stor inlevelse och prydlig handstil.
Nyårsdagen 2005. På morgonen läste jag bl.a. Ps. 121: Jag blev glad när man sade till mig: Vi skall gå till Herrens hus. Och dit kom jag. En av våra kyrkomedlemmar körde mig till gudstjänsten. Vi kom i god tid och många människor var redan där.
Så fick jag se prästen och evangelisten komma, åtföljda av 22 personer, unga och äldre, klädda i vita dräkter. Glädje fyllde mitt hjärta. Nu hade den gode Herden varit ute igen, han som sade: Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda och de kommer att lyssna till min röst (Joh. 10:16).
Inbjudan till gudstjänst – i kyrkparken
Vi har i församlingen tre kvinnogrupper, besöksgrupper, som ibland tillsammans med evangelisten är ute i trakten och bjuder människor att komma. De finner nu och då sådana som blivit döpta som barn men sen inte konfirmerats. Det gäller särskilt kvinnor. Kanske gifte de sig tidigt och så blev de borta. Det finns också föräldrar, som tillhör församlingen och ibland kommer till gudstjänsterna, men som inte fört sina barn till dopet. De inbjuds att komma, barnen sätts i en klass och får undervisning.
Kyrkan är alldeles för liten, så numera har vi gudstjänsterna ute i kyrkparken. Där har uppförts en vinkelbyggnad med tak och cementgolv. Det finns också ett enkelt, men vackert och välbyggt litet podium, där altare och predikstol är placerade.
Dop och konfirmation
Nu hade det kommit så mycket folk att barnen, ett 100-tal, ombads att sitta på gräset i skuggan. Bänkplatserna fylldes omgående av vuxna. Gudstjänsten började med sång varefter prästen höll ett allvarligt och kärleksfullt tal till de 22 som samlats framför podiet. Han talade bl.a. om vad dopet och nattvarden innebär. Ungefär hälften av dem skulle döpas och de övriga konfirmeras. Några få skulle tas upp i församlingen, troligen efter att ha tillhört andra kyrkor.
Först blev det dop, då kandidaterna bl.a. fick svara på om de ville följa Jesus, som kallat dem att vända ryggen till Satan. De fick avlägga trosbekännelsen, säga ’ja’ till att döpas till denna tro – och de mottog dopet.
Nästa grupp var konfirmanderna och de fick ytterligare några råd och förmaningar, avlade trosbekännelsen, konfirmerades och inbjöds att delta i nattvardsgudstjänsten.
Sen var det den lilla gruppen som blev upptagen i församlingen. Sist bland dem ett par föräldrar med tre barn, som döptes.
Särskild förbön för söndagsskolan
Så följde själva gudstjänsten med bl. a sång, två textläsningar från GT och två från NT, syndabekännelse och avlösning. En psaltarpsalm sjöngs växelvis av gudstjänstledare och församling. Vi har fyra körer, som sjunger vid nästan varje gudstjänst.
Då evangelietexten lästes kallades alla söndagsskolbarn fram till podiet. Trosbekännelsen följde. Evangelisten bad för barnen och söndagsskollärarna och uttalade Herrens välsignelse över dem. Sen fick de gå till sina klasser. Det har diskuterats om klasserna skall flyttas till före gudstjänsten, för lärarna vill inte gärna missa predikan, som nu följde.
Därefter upptogs kollekt och gudstjänsten avslutades med bön, sång samt en stund för tyst bön. Den apostoliska välsignelsen följde och gudstjänsten var slut.
Varma hälsningar
Sen blev det hälsningar med många varma handslag. Otenyo, vår förre ordförande, kom och hälsade på mig och sa: ”Jag blir så glad över att se så mycket folk komma söndag efter söndag för att höra Guds ord, och så detta, som vi fått vara med om i dag igen. Herren är mitt ibland oss!” Under förra året införlivades två liknande grupper i församlingen och vid flera tillfällen ägde ’vanliga’ barndop och konfirmationer rum.
Hälsningarna fortsatte. Charles, son till vår avlidne pastor Nemwel Omae, kom och sa till mig: ”Jag är så glad att se att du kommer med varje söndag. Min mamma kan inte längre komma. Benen bär henne inte.” Ja, nog har man mycket att vara tacksam för.
Bed – och kom!
Nu, min läsare, skall du inte tro att den stora samling jag nämnt om är en flock helhjärtade, präktiga kristna. Å nej, det finns mycken skröplighet ibland oss, men som det står i en sång: ”Skröpliga och svaga kan Han hult fördraga.” Alla som kommer får höra Guds ord och det skall inte vara förgäves. Men där Guds rike är, där är själafienden inte overksam. Han ställer ständigt till med tråkigheter. Herren är dock den starkaste, som övervunnit den starke. Bed för Guds rike här ute!
Till sist. Jag fick ett vykort på posten. Det var i form och färg som en fågel, och jag läste: ”Kära Anna-Brita. Nu kommer jag snart. Just nu är det mest rörigt. Men jag är så glad att vara på väg igen. Herren är med oss alla. Kram, Gunnel.”1
Tänk om vi fick lite fler sådana vykort, inte nödvändigtvis i fågelform men med ett sådant budskap. Välkomna!
Med hälsningar
Anna-Brita Albertson
1. Gunnel Gustavsson är sedan februari 2005 åter missionär i Kenya.