Framför Hanna-Karin sitter en reslig och stilig etiopiska. Hon har inte långt till skrattet och det är med glädje hon besvarar frågorna, där hon sitter i fåtöljen i vardagsrummet i Addis Abeba.
Vem är du?
Jag heter Kebbebush, är 52 år gammal och född i ett område bortom Sululta c:a två mil norr om Addis. Min far var en inflytelserik bonde (balabbat) och ortodox kristen. Han tog mig tidigt med till kyrkan, försökte undervisa mig om kristendomen – men jag begrep inte så mycket av vad det innebar.
Vad minns du från din skolgång?
Som liten hade jag en stor längtan efter undervisning och min far tog mig som 8–9-åring till en ortododox präst för att jag skulle få lära mig läsa. På dagarna passade jag prästens åsna, kokte mot kvällen kaffe åt familjen och sen tog undervisningen vid. Vi hade inga böcker utan fick bara muntligt upprepa vad han läste före. Jag var ensam flicka bland eleverna; de andra var pojkar, som skulle bli diakoner.
Mina släktingar visste inte vad de skulle ta sig till med mig, som bara ville få mer undervisning, så därför skickade de mig till min bror Aseffa, som var lärare i missionens skola i Qersa. Jag fick börja första klass och inte bara lära mig läsa och om kristendomen; av sjuksköterskemissionären Edith Hansen fick jag också handarbetsundervisning – grunderna till det som senare blev mitt levebröd. Jag hade lätt för att lära och klarade av en årskurs per termin. Jag blev konfirmerad och medlem av församlingen. I sexan hade jag Lydia Pettersson som lärare i kristendom, engelska och även i handarbete. Särskilt minns jag hur hon levandegjorde Apostlagärningarnas berättelser – de gjorde ett starkt intryck på mig. Det var också hon som lärde mig bedja. I sjuan och åttan gick jag i Asella, där jag bodde hos släktingar och även då var Lydia mitt stöd och min andliga moder.
Har du något mer minne förknippat med Qersa?
Det var i Qersa jag träffade Timoteus, min man sedan 31 år tillbaka. Jag beundrade honom, han var en bra lärare och så kom han ju från huvudstaden Addis Abeba. Då han inte tålde det kalla klimatet i Qersa blev han förflyttad till det betydligt varmare Harrar, men eftersom han var god vän med Aseffa kom han och hälsade på nu och då. När det så kom ett friarbrev från honom blev jag väldigt glad och sa ischi (ja) genast. Sen jag slutat åttonde klass gifte vi oss, flyttade till Addis och där fick jag möjlighet att fortsätta min skolgång kvällstid. Tolvan avslutade jag sen jag fött två barn.
Hur var livet för övrigt i Addis?
Vi hade inte så gott om pengar och därför sökte jag inkomstkällor. På dagarna gick jag i skolan och på kvällarna sydde och stickade jag sådant som jag kunde sälja. Vi odlade grönsaker som jag sålde, likaså bakade jag injera och sålde. Så blev Lydia förflyttad till Addis och på sin fritid gav hon mig ytterligare undervisning i sömnad två gånger i veckan. De kunskaperna, jämte mina engelskkunskaper gjorde att jag fick arbete på Betlehem, en organisation som tar sig an prostituerade kvinnor och lär dem sömnad så att de kan försörja sig själva på hederligt arbete. De nås också av Guds ord där.
I församlingen i Addis blev jag söndagsskollärare.
Varför började du arbeta i Sululta och sen flytta dit?
Redan medan jag gick i skolan i Qersa tänkte jag mycket på att pojkar och flickor i Sululta också behövde höra evangelium,
likaså mina släktingar. Jag bad mycket över det, förlitande mig på att detta också var Guds vilja. Med några av kvinnorna i Addis delade jag mina tankar och de bad tillsammans med mig.
Det hände ofta att syskonbarn till mig kom till Addis och bodde hos oss under långa tider. Då fick de höra evangelium och några kom också till tro.
När jag fick höra att det dragits el fram till Sululta och att man kunde få tomt där, åkte jag dit med min bror Aseffa. 1987 fick vi en tomt på 500 kvm, där vi byggde ett enkelt litet hus. Ett rum blev till bönsal. Senare utökades tomten, jag byggde stall och skaffade kor.
Vid en tacksägelsestund kort därefter kom den familj som hjälpte mig med djuren till tro. ”Din Gud skall vara min Gud”, sade fadern i familjen. Timoteus, vår äldste son Abel och jag turades om att var vecka åka dit och undervisa dem i Guds ord, vi sjöng och bad. När min bror Aseffa med familj flyttade dit blev vi tre kristna familjer. Församlingsprästen i Addis uppmuntrade oss att fortsätta. Gud har hjälpt oss så vi kunde bygga ett större hus, ja, det är han som startat arbetet där.
Berätta om församlingen och arbetet i Sululta!
Det har nu pågått i tio år och församlingen har växt till drygt 80 medlemmar. Vi började på egen hand utan stöd från vare sig missionen eller Addis-församlingen. Familjemedlemmar och andra stöder arbetet med regelbundna gåvor. Gud manar människor att hjälpa till. Nu har vi en anställd evangelist, som med sitt milda väsen är ett vittne om sin Frälsare både i ord och genom sitt sätt att vara.
Förutom gudstjänster, söndagsskola, konfirmandundervisning och undervisning för dem som skall ingå äktenskap har vi sedan september också en vanlig skola för barn på dagtid och läskunnighetsundervisning på kvällstid. En anställd lärare kommer från lutherska kyrkans församling i Zwai och evangelisten ger bibelundervisning. Vår vision är att få en tomt där församlingen kan bygga skola och kyrka så att vi slipper hålla till i privatbostad.
Hur arbetar ni med att sprida evangelium?
Många som fått tillfälle att höra budskapet för första gången t.ex. vid ett bröllop eller ett stormöte blir intresserade, och då går vi hem till dem och berättar om den kristna tron. Andra gånger går vi helt enkelt från hus till hus och efter inledande artighetssamtal kommer vi med vårt egentliga ärende, nämligen att berätta om Jesus, vem han är och vad han gjort för oss. Många blir intresserade och vill veta mer och då bjuder vi in dem till gudstjänst och undervisning.
Vi har också börjat arbete på två platser utanför Sululta. Guds ord är sant och det är verksamt.
Till sist – du har ju nu som första kvinna blivit invald i den Evangelisk-Lutherska Kyrkans styrelse. Hur ser du på det och vad hoppas du av den uppgiften?
Det är en stor och ansvarsfull uppgift och jag blev trots allt glad över förtroendet. Mer kan jag inte säga än eftersom jag är så ny på posten, men jag behöver mycken förbön, jag liksom kyrkan i stort och dess ledare.
Hanna-Karin Hechamo
Missionär i Etiopien