Grundtanken med familjen

Familjen fanns med i Guds plan för människor redan från skapelsen. När Gud skapade man och kvinna till sin avbild välsignade han dem och befallde dem att vara fruktsamma och föröka sig. Ett av Guds syften med familjen är att återspegla Gud. Att skapas till Guds avbild betyder att familjen på något sätt liknar Gud. Fadern, Sonen och den helige Ande är tre personer med egna, särskilda identiteter, men samtidigt är de tillsammans en Gud. De är en enhet med en förmåga att relatera med närhet till varandra och till människor. På liknande sätt är familjen en, men den har också helt skilda personligheter med far, mor och barn. Dessa har en förmåga att relatera till varandra och till andra utanför familjen. När Gud skapade familjen hade han för avsikt att medlemmarna i familjen skulle uppleva enhet, trygghet, närhet och harmoni i sina relationer till varandra.

Sätt Gud i centrum

Vad kan vi som föräldrar göra för att uppnå en sådan enhet inom våra familjer? 5 Mos. 6:4-9 ger oss insikt som kan vägleda oss. Mose börjar med att peka på Guds enhet innan han förklarar hur enheten kan bli en verklighet också i familjen. Den förs­ta principen är att föräldrarna ska älska Gud av hela sitt hjärta och av hela sin själ och av all sin kraft (v. 5). Deras kärlek till Gud ska vara helhjärtat och ska prägla allt de är och allt de gör. Att sätta Gud i centrum är det allra viktigaste.

Lev som ni lär

Den andra principen står i vers 6. Föräldrarna ska lägga dessa ord på hjärtat. Det innebär att ta till sig sanningen, tillämpa den och låta sig förändras. När förändringen sker blir de ett föredöme för sina barn. Det skapar trygghet och harmoni i hemmet när barnen kan se upp till vuxna som är äkta i allt de gör och säger – att de lever som de lär.

När föräldrar sätter Gud i centrum och förändras finns det förutsättningar för ett harmoniskt äktenskap. Ett bra äktenskapsförhållande är av stor betydelse när det gäller barnens utveckling. När föräldrarna verkligen älskar och förstår varandra och visar ömhet mot varandra påverkas barnen på ett positivt sätt. Barnen kommer sannolikt att känna sig trygga och harmoniska och njuta av relationer i familjen.  Då finns det enhet. Men när föräldrarna grälar och är osams med var­andra och inte löser sina konflikter kommer barnen att bete sig på liknande sätt. Risken är stor att barnen söker sig till sina kamrater utanför hemmet. För att skapa ett hem som är harmoniskt och där barnen trivs är det viktigt att föräldrarna visar kärlek och ömhet.

Spontana och naturliga samtal

Den tredje principen finns i v. 7. Du ska som förälder tala om Guds ord och vilja när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Ordet ”tala” syftar inte på att föreläsa utan i stället på dialog och samtal. Det finns naturliga stunder när barnen upplever en större öppenhet att prata med sina föräldrar om väsentliga och känsliga saker. Det är när de sitter tillsammans (ofta måltider), när de går på promenad (kanske cykeltur eller biltur), när det är läggdags och när de stiger upp på morgonen. När föräldrarna umgås naturligt med sina barn på detta sätt får de möjlighet att svara på barnens spontana frågor som dyker upp och att kommentera olika saker som händer inom och utanför familjen. Att hålla andaktsstunder eller samla familjen till aftonbön kan vara något oerhört värdefullt, men det finns en risk att dessa planerade stun­der blir lagiska eller slentrian. De kan också kännas som en plikt både för föräld­rarna och för barnen. Gör det som fungerar bäst för er familj – men fånga de naturliga, spontana stunderna, som kan dyka upp när som helst och som kanske aldrig kommer igen! En förutsättning är att föräldrarna är tillgängliga för sina barn och att de är förberedda på att bemöta sina barn på ett kärleksfullt sätt.

Villkorslös kärlek

En princip som ständigt återkommer i Skriften när det gäller relationer är villkorslös kärlek. Det är en princip som verkligen är nödvändig när det gäller att uppnå enhet i föräldrar–barn relationer. Villkorslös kärlek betyder att de älskar sina barn oavsett omständigheter i hemmet, barnens beteende eller barnens respons till föräldrarna och att de gör det som är för barnens bästa. Men föräldrarna måste också ta hänsyn till hur de uttrycker sin kärlek till sina barn. En förälder kan visa kärlek till sitt barn utan att barnet känner sig älskat. Barnet måste vara medvetet om att han/hon är älskad för att känna sig accepterad och trygg. Detta kallas för kärleksspråk. En del barn känner sig älskade när andra ger dem tid och uppmärksamhet och gör något meningsfullt tillsammans med dem. Andra barn upplever att de är älskade när de får presenter. Att göra en praktisk tjänst för ett barn är ett annat kärleksspråk. För ytterligare andra är det komplimanger och uppmuntrande ord som gör att de kan uppleva sig älskade. Sedan finns det barn som känner att fysisk beröring är det allra viktigaste. En av föräldrarnas uppgifter är att upptäcka sina barns kärleksspråk och sedan att börja praktisera det. När barnen tar till sig sina föräldrars villkorslösa kärlek kommer de att uppleva trygghet.

Svårigheter i familjeliv

Flera svårigheter skulle kunna tas upp i samband med föräld­rar–barn relationer och hur dessa påverkar enheten i familjen. En sådan fråga handlar om balansen mellan föräldrarnas ansvar att fostra barnen genom att sätta upp regler och ge vägledning och att låta barnen utveckla egen personlighet och ta eget ansvar. Risken är att en familj hamnar i ett av två diken. Det ena är att det blir för många eller för triviala regler och att barnen känner sig överbeskyddade. Konsekvensen blir ofta att barnen gör motstånd och det blir en påtaglig maktkamp med många konfliktladdade situationer i hemmet. Det andra diket är att föräldrarna sätter inga eller alldeles för få gränser och att barnen kan få sin vilja igenom.  Konsekvenser av för stora friheter är skolk, missbruk och kriminalitet. Den vägledande principen är att föräldrarnas långsiktiga uppgift är att förbereda barnen för att bli vuxna. Det innebär att barnen bör få mer ansvar och frihet ju äldre de blir.  Men när de får frihet så kommer de att göra misstag. Föräldrarnas inställning är livsviktig – det är ingen katastrof om barnen gör misstag eller fel. Man växer genom sina misstag. Sedan är dialog, som nämnt, ett måste.

Utmaning till föräldrar

Att vara förälder är en av de svåraste uppgifterna i livet. Det finns inga fullkomliga föräldrar och inga föräldrar som inte gör misstag i barnuppfostran. Men Gud visar sitt förtroende för föräldrar genom att ge dem ett fantastiskt uppdrag – att skapa ett klimat i hemmet som gör att det kan finnas enhet, närhet och harmoni.

Bön: Gode Gud, mitt barn är ditt barn. Låt det växa och utvecklas efter din vilja. Bevara det genom oro och nöd, faror och frestelser. Lär mig att förstå när jag ska gripa in och hjälpa, och när jag ska vänta i bön. Ge mig kraft och glädje i dig så att mitt barn kan tro. Och när jag misslyckas – förbarma dig över mig, Fader.  (Ur ”Tillsammans – leva med barn” av Alf B. Svensson s. 175)

John Breneman

Teolog, lärare och terapeut, Gråbo