Gud och det onda

Till kristen tro hör övertygelsen om att Gud både är god och har all makt. Samtidigt vet varje människa att ondska och lidande är en verklighet här i världen.

Detta ger oss problem. Dels på ett filosofiskt plan: Hur går detta ihop rent förnuftsmässigt? Dels på ett existentiellt, trosmässigt plan: När lidandet drabbar oss personligen så leder det till kamp i vårt inre. I prövningen hopar sig frågorna: Gud – varför? Var är du nu? Varför hjälper du oss inte ur det?

De frågorna brottas vi nog alla med, inte minst i livets svåra stunder!

 

God och Allsmäktig

Med tanke på all ondska och allt lidande menar många att det är motsägelsefullt att hävda både Guds godhet och Guds allmakt. Därför behöver vi börja med att stryka under att Gud verkligen är både god och allsmäktig. Gud är god och aldrig ond (Matt. 19:17, 1 Joh. 1:5, Ps. 25:8, Ps. 118:2) och Gud är allsmäktig, dvs. att Gud är suverän och har makt att göra vad han vill. Han har kontrollen (Ps. 115:3, Upp. 4:8, 5:13).

Lösningen på problemet med Gud och det onda ligger aldrig i att pruta på någon av dessa båda egenskaper hos Gud. De är så tydligt omvittnade i Bibeln – de står fast. Då får vi hellre acceptera att vi utifrån vårt mänskliga perspektiv och begränsade förstånd kommer att få leva med paradoxer och motsägelser. Tillvaron är till en del ett mysterium. Gud har uppenbarat somliga hemligheter, men inte alla.

Vi ska nu börja med att se på ondskans problem ur ett frälsningshistoriskt perspektiv:

 

Gud är inte orsaken

Gud är inte den yttersta orsaken till ondskan. Han är själv god och skapade världen god. Men till hans goda skaparverk hörde friheten för änglar och människor att välja antingen att äls­ka Gud och lyda honom eller att ta avstånd. Gud skapade inte en ond värld, men väl möjligheten till ondska – annars hade det inte varit fråga om någon verklig frihet.

Denna frihet missbrukade Satan, som drog med sig andra änglar och människorna i fallet (2 Petr. 2:4, Jud. v 6, Jes. 14:12– 15). Sedan syndafallets dag finns ondskan, men Gud är aldrig dess upphov. Bakom ondskan finns i stället människor och Satan. Alltså ska vi inte skylla Gud för det onda! (1 Mos. 3, 1 Joh. 3:12, Matt. 13:24–30, Jak. 1:13, 17, Luk. 13:16.)

Därför behöver vi inte heller undra om vi gör emot Guds vilja då vi på olika sätt försöker bekämpa sådant som tillfogar människor smärta och lidande – fattigdom, nöd, orättvisor, sjukdom osv. Och vi får frimodigt be om befrielse från sådant som bekymrar oss.

 

Världen är fallen

Världen är nu onormal. Efter syndafallet är världen förvänd och orättvis. Upproret mot Gud har påverkat inte bara människans gudsrelation utan också övriga villkor för livet. Hela skapelsen är nu under förgängelsen, i den ondes våld (Rom. 8:20). Men Gud låter den fallna världen bestå. Katastrofer och nöd tillhör numera livets villkor. Mycket sker som är emot Guds vilja (Matt. 13:28, 23:37).

 

Gud har besegrat ondskan

Gud har redan vunnit den avgörande segern över ondskan! Gud är inte passiv i kampen – han sände sin Son, Jesus Kristus, som oskyldig bar Guds vrede och straff över all synd och onds­ka. Han har på korset i vårt ställe gjort upp med den ondska som bl.a. du och jag är orsak till. Så bevisade Gud i handling sin kärlek till oss! (Rom. 5:8). Tack vare Jesus har nu människan fått sin synd förlåten. Jesus betalade med sitt blod vår skuld inför Gud. Vi kan nu åter bli vänner med Gud!

 

En god tillvaro väntar

En dag, då Jesus kommer tillbaka, kommer Gud att avsluta kampen mot ondskan. Den avgörande striden är redan vunnen på Golgata, men vi väntar ännu på slutstriden. Då ska Gud döma allt det onda, rättvisa ska skipas och Gud kommer att skilja bort allt som är ont från den goda värld som ska bli verklighet. Den goda tillvaro som Gud en gång skapade ska återupprättas – och nu utan möjlighet till syndafall.

Där, i himmelen, väntar en obeskrivlig härlighet utan tårar, synd, nöd, död, sorg eller plåga… (Upp. 21:1ff, 2 Kor. 2:9). Alla de som under livet gått till Jesus och blivit vänner med Gud genom hans förlåtelse ska vara med där (Upp. 7:14). Och vad vi än har plågats av här i livet så är det inget som kan jämföras med den härlighet vi ska få ta del av där! (Rom. 8:18, 2 Kor. 4:17.)

 

Om nu Gud är allsmäktig…?

Detta leder nu till en rad följdfrågor. Vi stannar inför ett par:

• Om nu Gud är allsmäktig – varför låter han den fallna världen bestå? Varför rensar han inte omedelbart bort all ondska? Varför dröjer det innan Jesus kommer igen? Ett svar på de frågorna skymtar i Matt. 13:24–30 samt 2 Petr. 3:9. Det verkar som om Gud väntar för att fler ska få chansen att omvända sig. När det onda ska rensas bort kommer de människor som inte har tagit emot rening från sin synd genom Jesu blod att skiljas bort. Och det vill inte Gud! Han vill förgöra synden och ondskan utan att förgöra syndaren! Gud väntar eftersom han har tålamod med människan! Han arbetar nu för att kalla människor tillbaka till sig. Han vill att alla ska bli frälsta – alla folk ska först ha fått chansen (1 Tim. 2:4, Matt. 24:14). Demonstrationen av Herrens allmakt dröjer – för människornas skull.
• Om nu Gud är allsmäktig – kommer då det onda som drabbar oss från Gud? Har Gud något syfte med lidandet? Här bränner det till och blir riktigt svårt! Det tycks mig som om Bibeln ibland ger oss olika perspektiv. Å ena sidan är det tydligt att Gud inte kan vara den yttersta orsaken till något ont! Och många gånger förhindrar han onda saker att drabba oss. Å and­ra sidan måste Gud, som har allt i sin hand och har all makt, i någon mening ha tillåtit det onda som sker (jämför Job. 1–2, 1 Kor. 10:13 m. fl.). Orsaken till detta är den jag beskrev i punkten ovan – att Gud ännu en tid låter den fallna världen med dess villkor bestå för att ge människor tid att omvända sig. De specifika lidanden vi råkar ut för behöver inte alltid ha något specifikt syfte från Herren. De drabbar – ofta orättvist – eftersom vi lever i en onormal och fallen värld. Men samtidigt tar vår himmelske Far fullt ansvar för det onda som han tillåter. Antingen har han ett gott syfte med det eller så vänder han det till något gott, Rom. 8:28. Det verkar alltså som om vår himmelske och gode Far ibland i denna förvända värld ’måste’ använda sig av nöd, olyckor och lidanden för sina goda och kärleksfulla syften. Ibland ger Herren den sjuke helandets gåva, andra gånger lidandets gåva… (Jämför Paulus törntagg, som han fick ha kvar och som hjälpte honom till ödmjukhet och till att erfara Herrens kraft och styrka, 2 Kor. 12.7ff.)

Ibland är det verkligen svårt att förstå kärlekens Gud och det onda som drabbar oss! Men till tröst får vi ta till oss att Gud vill vara vid vår sida i nöden och prövningen (Hebr. 2:18, 4:15f), och att vi aldrig prövas över vår förmåga (1 Kor. 10:13). Och i ett evighetsperspektiv har vi inget att frukta – ingenting kan skilja oss ifrån Guds kärlek! (Rom 8:31–39.)

Fredrik Carlsson

Präst, Hanaskog