Kyrkoåret kallas den årscykel av kristna högtider som vi firar från advent till domssöndag. Dess huvuddrag utformades under kyrkans första århundraden och det är till sin grundstruktur gemensamt för den världsvida kyrkan.
Söndagen. Söndagen aktualiserar den kristna trons centrum, Kristi offerdöd och uppståndelse och blev tidigt gudstjänstdag. Snart fick också andra veckodagar bära bud om Jesu sista vecka: torsdagen om nattvarden, fredagen om korsdöden, lördagen om den stilla väntan på Guds ingripande. Men söndagen, ”Herrens dag”, var som livets och frihetens stora dag en försmak av den kommande tidsåldern och därmed veckans höjdpunkt. Den blev på trehundratalet också arbetsfri. Dessförinnan hade man firat gudstjänst i gryningen före dagens arbete.
PÅSKEN. Utgångspunkten för kyrkoåret är den kristna påsken, som liksom pingsten firas i anslutning till det judiska heliga året. Eftersom det bygger på månkalendern är dess högtider rörliga. Påskdagen kan infalla mellan 22 mars och 25 april. Påskdagen blev tidigt en viktig dopdag – dopet innebär ju förening med Kristi död och uppståndelse. De som skulle döpas i påsknatten behövde undervisning och inskolning i kristenlivet. På så vis fick påsken sin förberedelsetid. Även efter påsk fortsatte undervisningen, och dopet kom att prägla även söndagarna efter påsk. Alltsammans blev en nyttig årlig repetition också för de redan döpta.
JULEN. Efter hand började man fira också andra viktiga händelser i Jesu liv. Det västerländska julfirandet fick ett fast datum: Juldagen bestämdes till den 25 december. Julen ägnades åt Guds Sons födelse och människoblivande. Även den fick sin förberedelsetid, Advent, och sin efterfirningstid, Trettondedagstiden. Viktiga saker behöver först förberedas och sedan få tid att sjunka in och tillgodogöras. Näst efter påsken kommer julen i betydelse för kyrkans år.
PINGSTEN. Andeutgjutelsen på Pingstdagen är en följd av Kristi inkarnation och försoning. När Jesus efter fullbordad frälsningsgärning återvänder till himlen, lämnar han hela frälsningens rikedom efter sig. Från sin plats vid Faderns högra sida sänder han Anden att förmedla och fördela denna. Den helige Ande gör Kristi verk personligt och levande för oss och skapar så kyrkan och utrustar henne för hennes uppgift i världen.
TREFALDIGHETSTIDEN. De tre stora högtiderna ligger alla under kyrkoårets första hälft och är förutsättning för tiden som sedan följer. Allt vilar på julens, påskens och pingstens händelser. Det Kristus fört in i historien tillämpas på oss och erbjuds oss under Trefaldighetstiden. Det Gud har gjort är grunden för vad han nu gör i våra liv genom sin helige Ande.
FASTetiden. Efter bibliskt mönster i bland annat Jesu fyrtio dagar i öknen, utbildades också Fastetiden. Denna börjar med Askonsdagen och avslutas med Påskaftonen. Fastans första tid handlar om människans kamp, för att sedan under de två sista veckorna, Passionstiden, inrikta sig på Jesu lidande och försonargärning. Med början i eftertanke och bot inför syndens och dödens verklighet i våra liv vandrar vi tillsammans med Jesus. Han kämpar först med oss mot frestelser och allt ont som hör ihop med livet i en fallen värld. Sedan kämpar han ensam för oss och besegrar synd och död. Med honom blir livet en vandring mot påskens seger och flödande ljus.
FRÅN ADVENT TILL DOMSSÖNDAG. Vårt svenska kyrkoår har en markerad upptakt, Advent, och en tydlig avslutning, Domssöndagen. Det ger en bild av livet som en resa mot historiens sista dag, och under den ska det som Jesus gjort och gett få möjlighet att verka och bära frukt i våra liv. När Herren kommer synligt, med makt och glans, ska det bli tydligt om vi tagit emot honom, när han kom till oss fattig och dold i nådemedlens enkla kläder under de år och dagar vi fått av nåd. Kyrkoåret är likt en ”spiral som varv efter varv i ett sammanhängande skeende och utan avbrott för oss närmare slutmålet”.
NATUREN SPELAR MED. På våra breddgrader får kyrkoåret ackompanjemang också av naturen. Firandet av Kristi seger i påsktid sker samtidigt som våren bryter fram med kraft och det börjar spira och växa. Under trefaldighetstiden, som handlar om det kristna livets tillväxt och mognad, blommar det i naturen och växer fram emot frukt och skörd. Mitt i vintermörkret kommer julen med sitt ljus och samtidigt vänder det och går mot ljusare tider.
FÖRÄNDERLIGHET. Kyrkans år bygger på en tradition som vuxit fram under den första kristna tiden. Mycket är sig likt, men somligt har förändrats. Regionala varianter finns, och förändringar görs efter omständigheter och behov. Martyrdagarna samlades till Alla helgons dag. De stora högtiderna hade i svensk tradition både tredje- och fjärdedagar, men dessa försvann i den ”stora helgdöden”, 1772 års helgdagsreform. Flera helgdagar flyttades 1952 till näraliggande lördag eller söndag. En del minns de fyra allmänna böndagarna, vars tidpunkt och texter fastslogs från år till år. De finns kvar, men nu har de fått fasta platser. Så sent som i år försvann Annandag Pingst, åtminstone som arbetsfri dag. Förändringar sker men de stora dragen finns kvar. Inget kyrkoår är heller det andra helt likt. Om påsken är tidig, blir söndagarna efter Trettondedagen färre och trefaldighetssöndagarna fler, och tvärtom om påsken är sen.
ÄMNE OCH TEXTER. Varje dag har sitt bestämda ämne och sina textläsningar. Det finns tre årgångar texter. Vi läser innevarande kyrkoår ur den första årgången. En läsning hämtas ur Gamla testamentet, episteln vanligen ur Nya testamentets brev och dagens huvudtext ur något av de fyra evangelierna. På så vis läses en ansenlig textmängd ur vår Bibel och många texter blir utlagda. Bara tio bibelböcker lyser helt med sin frånvaro i den nuvarande Svenska Evangelieboken. Denna ’kursplan’ är en styrka. Mycket blir läst/ hört under en treårsperiod. Svagheten är dels att texten blir tagen ur sitt sammanhang, dels att delar av Bibeln inte blir lästa. Därför behöver läsningen kompletteras med sammanhängande läsning av Bibelns böcker i andra sammanhang.
Texturvalet kan i viss mån diskuteras. Man kan med skäl vara kritisk till att nuvarande evangeliebok uteslutit vissa texter, t.ex. för den 20:e söndagen efter trefaldighet Jesu egna ord om äktenskapet i Mark. 10:2–9. Därigenom har man tonat ned den kristna synen på äktenskap, familj och hem. Det luktar eftergift för tidsandan. I stället bör givetvis kyrkan med frimodighet tala om det kristna alternativet in i tidens vilsenhet.
SÅNG OCH MUSIK. Vad vore kyrkoåret utan våra stora psalmer, särskilt de som hör samman med de stora högtiderna. Även musiken är betydelsefull. Fastetidens rannsakan och eftertanke förstärks av mollpräglade tonarter, på Långfredagen tystnar kanske till och med orgeln inför försoningens mysterium, medan Påskdagens glädje spricker ut i jublande dur.
FÄRGER. Färgers betydelse och signaler är inte något nytt för kyrkan.
används på Kristusdagarna och är segerns, glädjens, helighetens och himlens färg. Rött är blodets och eldens färg och symboler för Anden och martyriet. Violett står för eftertanke och allvar och är botens och fastetidens färg. Grönt, det växande livets färg, används under trefaldighetstiden. Svart, alltid med inslag av ljus i form av silver eller guld, är sorgens färg och kan användas på Långfredagen och vid begravning.
LJUS. Den levande ljuslågan är en symbol för den uppståndne och levande Kristus. Tydligast markeras detta med det stora påskljuset som från Påskdagen står vid korets norra sida, för att sedan på Kristi himmelsfärds dag flyttas till dopfunten. Tillsammans med altarljusen påminner det oss om hans osynliga närvaro, att ”Herren är i sitt heliga tempel”.
Antalet ljus visar söndagens betydelse: Ju fler ljus på altaret, desto större och ljusare högtidsdag. Dock har man inte fler än sex ljus på altaret. Tre på var sida om krucifixet. Med detta i centrum bildas så en kristen sjuarmad ljusstake, som förkunnar att Kristus är världens ljus.
BLOMMOR. Med sin skönhet och väldoft är blommorna i första hand en hyllning till Kristus. Liksom ljusen som brinner ner, är blommorna när de vissnar både en bild av hans offer och ett offer till hans ära. Regeln är därför att alltid ha offrade blommor, alltså snittblommor på altaret.
MENINGEN MED ALLTSAMMANS. Kyrkoårets gudstjänster vill vara en fest för alla sinnen, där färger, ljus, blommor, toner och symboliska handlingar ackompanjerar söndagens budskap. Allt ska tjäna det grundläggande syftet, som är att förmedla evangeliet. Varje söndag har sitt budskap och tillsammans leder de oss genom frälsningshistoriens drama, dess händelser lyser in i våra liv. För det handlar inte bara om att minnas, utan framför allt om att det som en gång hänt ska bli närvarande och levande för oss som firar gudstjänst här och nu. Vi får ta emot, låta oss påverkas och fira gudstjänst med hängivenhet och glädje. Detta vill den helige Ande göra.
Lars-Åke Nilsson
Bibelskollärare och präst, Örkelljunga