Jag sitter nära elden, framför allt för att hålla mig varm, men också för att det känns tryggare att vara nära ljuset mitt i mörkret. Vi är fem stycken i natt och vi turas om att vara vakna. Oj, vad ögonen känns tunga. Det är svårt att hålla sig vaken när det är så tyst. Bara knastrandet från elden hörs, och andetagen från fåren och de andra. Det är bäst jag reser på mig och går runt lite så att jag håller mig vaken.
Egentligen borde jag väl vara glad över att jag har ett arbete, att jag kan tjäna ihop några slantar till mamma hemma i Betlehem. Hon har det så tungt sedan pappa dog. Sex barn att försörja, så nog känns det bra att dra sitt strå till stacken, men herde… Det borde väl finnas något bättre jobb till mig – jag var ju faktiskt ganska duktig i skolan hos rabbinerna i synagogan. Jag kunde väl åtminstone bli någon sorts hantverkare, så att jag slapp vara borta om nätterna. Jag kan ju inte vara herde hela livet. I alla fall inte när jag gifter mig och bildar familj, det går ju inte att leva på herdelön! Kanske skulle man söka jobb hos romarna, som tullindrivare till exempel – men nej, det skulle aldrig gå. Jag kan inte svika mamma och mitt folk, hellre svälter jag ihjäl.
Ibland är jag lite avundsjuk på kung David. Tänk att en herde kunde bli kung. Men det var väl andra tider då. På den tiden var det nog fint att vara herde, och det var ju hans far som ägde fåren. Men nog är det konstigt att Herren utvalde honom till att bli kung, och vilken kung han var! Tänk om jag hade levt på den tiden. Då hade jag sluppit att bli utsugen av dessa romare. Nu ska vi betala skatt också. Alla vuxna män ska betala skatt och det går inte att smita undan, för kejsaren bestämmer att alla ska registreras på sin hemort. Tur att vi hör till Betlehem, så att vi slipper resa iväg som många andra.
Och de där löftena till David, som också profeterna talade om, vad har det blivit av dem? Varför finns det inga profeter i dag? Herren har ju inte talat på flera hundra år! Kommer det någon Messias?
Jag sätter mig ner vid elden igen och börjar tugga på ett torkat fikon. Det ska väl hålla mig vaken, men tankarna glider iväg som i en dröm.
Plötsligt är allt bara ljust, jag vet inte om jag drömmer. Det står en skinande man framför mig. Jag är livrädd. Han säger med lugn röst att vi inte ska vara rädda.
– Jag kommer med ett glädjebud till alla. I dag har en Frälsare fötts år er i David stad, han är Messias, Herren. Och detta ska vara tecknet för er, att ni ska hitta ett nyfött barn som ligger lindat i en krubba.
Hela himlen fylls med änglar, som sjunger det vackraste jag någonsin hört: Ära åt Gud i höjden och frid på jorden… Min rädsla är försvunnen och jag tror jag är i himlen. Jag hoppas innerligt att det inte bara är en dröm, för allt är så fint!
Men det fina försvinner lika plötsligt som det kom. Jag tittar på de andra och de är lika vakna och förundrade som jag. Vi måste ha drömt samma sak, eller så var det ingen dröm. Jag är helt säker på att Herren har talat till oss. Vad var det han sa…? Ett nyfött barn i en krubba. Men det är ju omöjligt. Alla barn som föds under normala förhållanden får en egen säng. Ingen bebis läggs tillsammans med djuren. Jag har ju alltid delat madrass med mina syskon, men när mina syskon föddes fick de en vagga, som mamma gjort i ordning så fint. Det måste vara smutsigt och farligt att ligga i en krubba…
Har Messias äntligen fötts? Men hur då? Vad menade ängeln? Självklart måste vi undersöka det här. Alla vill genast till Betlehem. Men vem ska passa fåren? Vi blir nästan osams, för ingen vill stanna. Vi lottar och oturen faller på mig och Natanael. Jag tycker så synd om mig själv, men de andra lovar att skynda sig tillbaka om de hittar barnet, så att vi också ska få se Messias.
Nu är jag inte trött längre. Tankarna snurrar i huvudet. Vad är det som händer? Är det sant, eller är allt bara en dröm? Har vi blivit tokiga? Var det verkligen änglar vi såg, och himlen som öppnades? Känslan, då himlen fylldes av änglar och sång, kommer tillbaka gång på gång. Jag vill hålla kvar lyckoruset inne i mig. Det är som om inget annat längre spelar någon roll. Herde och fattig, ockuperad av romare, ändå känner jag mig som den lyckligaste i världen. Det enda jag riktigt vill är att få uppleva detta igen. Är det i denna tillvaro pappa är nu? Är det så här i himlen? Ljuset och lyckan som jag upplevde var så starka att jag också känner en oro i mig. Det är för fint för mig. Jag känner mig så självisk, så simpel. Jag passar liksom inte in i den tillvaron.
– Om det nu är Messias som är född, kommer han då att bli kung och befria oss från romarna?
Natanael avbryter mina funderingar. Vi börjar prata om vad detta kan innebära. Kommer vi att befrias från romarna? Kommer det här lilla barnet att bli som kung David? Blir det fred på jorden nu? Ska vi fortsätta att vara herdar eller kommer allt att förändras?
När de andra kommer tillbaka är de sprickfärdiga – de pratar i mun på varandra, så det tar en stund att reda ut allt. De hittade barnet i krubban med en gång. Ett ungt par från Galiléen är här för att skattskriva sig, och de hade inte hittat någon annan plats än en grotta att bo i. Det är ju så mycket folk i Betlehem nu vid skattskrivningen. Där hade barnet fötts, utan hjälp av vare sig släktingar eller vänner. Det var bara de två och barnet, där bland djuren. Så ensamt och fattigt.
– Men vi tvekade inte en sekund, det stämde precis med ängelns ord. Dessutom förstod vi på barnets föräldrar att de visste om att barnet var Herrens utvalde. De blev glada över vårt nattliga besök och vår berättelse om änglarna som visat oss vägen dit. Kvinnan ville veta i detalj vad ängeln sa och vad kören sjöng. Hon sög in allt, precis som om hon var rädd att missa något.
Det har börjat ljusna när jag och Natanael äntligen närmar oss Betlehem. Vad det är spännande att jag snart ska få se Messias! De andra sa att grottan ligger innan man kommer in i staden, och deras beskrivning stämmer precis. Vi kliver in i det fuktiga och unkna rummet. Det luktar svett och hö. Där halvligger en trött, men lycklig kvinna, och i famnen har hon ett knyte.
– Herrens frid, hälsar vi, och det är just vad vi känner. Känslan från ängen då himlen öppnades återkommer. Det lilla hjälplösa barnet är tveklöst Messias. Trots att det är så annorlunda mot vad vi människor tänker, så stämmer barnet precis med ängelns budskap. Här är verkligen Herrens frid. Ja, Herren själv är så påtagligt nära.
Jag är så lycklig! Tänk att jag, en egoistisk och fattig herde, får vara en av de första som ser Messias! Inte ens kung David fick vara med om något så underbart. Herren är då underlig i sina val! Nu vet jag att Herren bryr sig om mig och alla andra. Jag skulle genast vilja rusa hem till mamma och berätta att Messias har kommit, att Herrens löften var sanna. Nu väntar andra tider – för frälsningen har kommit till världen!
Emma Birgersson
Sjuksköterska, Gagnef