Någon ser bara synden. Någon ser den inte alls. Och någon är rädd för att vara ’säker’… Det är nödvändigt att vi människor, med samma behov men olika bekymmer, får hjälp till frälsningsvisshet.
– Kan Herr Pastorn säga hur man skall bringa en svårligen anfäktad själ att tro på nåden?
Det kunde han inte, pastor Savonius i Bo Giertz’ roman Stengrunden. Han hade ingen hjälp att ge gamle Johannes, som låg på sitt yttersta. ”Det är som om allt ljus hade gått ifrån honom”, sa skjutsbonden till prästen. ”Han ser bara sina missgärningar, men nåden ser han inte. Han har ögon som katten till att se i mörkret, men för ljuset är han blind.”
En annan bild ur en senare berättelse i samma bok. Den gamle kyrkoherden har just fått en ny pastorsadjunkt. Ynglingen tycker han vill presentera sig ordentligt för sin chef.
– Jag vill bara att Farbror skall veta från början att jag är troende.
– Såå, du är troende, det var roligt att höra. Vad tror du på då?
– På Jesus förstås! ropade adjunkten. Jag menar – jag menar att jag har givit honom mitt hjärta!
Då blev gubbens ansikte plötsligt gravallvarligt.
– Menar du att det var något att ge honom?
– Men Farbror! Om Farbror inte ger Jesus sitt hjärta så kan Farbror inte bli frälst!
– Rätt talat, min gosse. Och lika sant är det, att om du tror dig bli frälst därför att du ger Jesus ditt hjärta, så blir du inte frälst. Hjärtat, det är en rostig plåtburk på en avskrädeshög. Just en snygg present! Men där kommer en underlig Herre gående och förbarmar sig över den usla plåtburken och sticker sin spatserkäpp igenom den och petar upp den ur smörjan och tar den med sig hem. Så går det till…
En tredje bild, denna gång ur verkligheten. Jag är kallad till ett hem, där mannen ligger på sitt yttersta. Han har gått troget i både kyrkan och missionshuset, men nu har han kommit i själanöd.
– Jag vet inte om en sån som jag kan bli salig.
– Se på Jesus! Han är försoningen för våra synder och för hela världens.
– Nog vet jag att Frälsaren har försonat allt, men jag vet inte om min tro räcker.
– Men du kan veta att frälsningen räcker. Du får lita på vad Jesus har gjort för dig. Det finns något som heter frälsningsvisshet.
– Så långt kommer jag nog aldrig. Om jag vore säker om Guds nåd, då vore det inte nåd.
Tre själar med tre bekymmer
De här tre bilderna belyser frågan om frälsningsvisshet från olika håll. Vi har mött tre själar. Den första tvivlar på frälsningen därför att han inte ser något annat än sin egen synd. Med den andra är det tvärtom: han är så säker på sin frälsning att han inte alls ser sin synd. För den tredje är det inte synden som är problemet, utan tron. För honom har tron blivit en gärning, som han inte vet om han klarar av. Frälsningsvisshet gör honom nästan rädd, för säker är det farligaste man kan vara.
Läs, bed och lev – för att få veta
Vad säger då Skriften om frälsningsvisshet? Vi kan börja med Joh. 7:17: Om någon vill göra Guds vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Det finns alltså ett sätt att få veta om tron är sann. Och det handlar inte om att tänka, resonera eller diskutera, utan om att pröva i handling. Alltså: låt bli att fundera över om Gud finns, om frälsningen är verklig, om Bibeln är Guds ord. Pröva i stället att göra Guds vilja som om Guds fanns och frälsningen var verklig. Läs Bibeln som om den var Guds ord, bed som om det lönade sig. Då kan du hitta vissheten. Den låter sig aldrig finnas utifrån, bara inifrån. Om någon vill göra Guds vilja så ska han förstå.
Nästa bibelställe är 1 Joh. 5:13: Detta skriver jag till er som tror på Guds Sons namn för att ni skall veta att ni har evigt liv. Vi ska alltså inte bara hoppas utan veta att vi har evigt liv. Och grunden för denna frälsningsvisshet är inte främst en lära utan en person, Jesus Kristus. Det är han som ger frälsning, och han ger den av bara nåd. Visserligen är förutsättningen att vi tror på hans namn, men tron är ingenting annat än våra tomma händer, som vi räcker ut för att ta emot frälsningens gåva. Inte vår prestation, alltså, utan vårt behov.
Och så går vi till Paulus i Rom. 5: Vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. … Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande. Här ser vi att vår visshet i hoppet är en gåva av Guds Ande. En gåva, inte något vi själva ska åstadkomma.
Anden ger visshet i hjärtat
När det gäller Andens roll i frälsningsvissheten vill jag gärna citera Luther i en predikan från 1537: ”Så länge en människa inte tror känner hon ingenting – då finns tron inte heller i hennes hjärta. Men så gjuter Gud den Helige Ande in i deras hjärtan och säger det in i dessa, så att vi i sanning vet att det är så, och inte annorlunda.
Målet för predikan, dopet, sakramentet och avlösningen är att vi skall veta att Kristus har lidit för oss. Därutöver skriver den Helige Ande det in i vårt innersta, i hjärtat. Ty hos dem som hör det tänds en inre låga, så att hjärtat säger: ’Det är förvisso sant, om jag så skulle dö hundra gånger om för detta.’”
Det är alltså Guds Ande som gör tron så levande i oss att den kan bli frälsningsvisshet.
Fast då uppstår frågan: hur och när får vi Guds Ande? Då kan jag inte låta bli att citera Stengrunden en gång till. Det är en orolig själ som frågar pastor Savonius:
– Hur skall man kunna veta säkert om man är kallad av Guds Ande?
Savonius funderade ett ögonblick, så grep han husförhörsboken, prasslade med bladen och läste:
– Christina Jonsdotter… jo, du är kallad av Gud själv, ty här står du upptagen bland hans döpta. Den saken kan du aldrig tvivla på.
– Men om man ingenting känner?
– Så känner Gud desto djupare!
Just så är det. Frälsningsvissheten kan inte vara grundad på våra känslor. Vi får hålla oss till fakta: Jesus har dött till frälsning för hela världen, och denna frälsning blev min när jag döptes. Jag behöver inte gå omkring och känna efter om jag känner mig döpt, jag är det. Inte heller behöver jag känna mig frälst, jag är det. Känslorna skiftar ju stund efter stund, men frälsningen vilar på säkrare grund.
Tvivel på den egna tron
Därmed har vi avvisat de salighetshinder vi såg i de båda första bilderna ur Stengrunden. Gamle Johannes tänkte för lågt om Frälsaren, när han trodde att hans synd kunde skilja honom från Guds kärlek. Den unge pastor Fridfeldt tänkte för högt om sig själv, när han trodde sig kunna vinna frälsningen genom att ge Gud sitt hjärta som present. Frälsningsvissheten måste grundas på Jesus allena.
Men vad ska vi säga i det tredje fallet? Där hade vi en man som visste att han var försonad med Gud genom Jesu blod, men som inte visste om han hade tagit emot försoningen i en rätt tro. Jag kan tänka mig ett samtal med honom ungefär så här.
– Du vet ju att Jesus gav sitt liv för att frälsa syndare. Har han sagt Det är fullbordat, så kan varken du eller jag ta något därifrån.
– Ja, men hur ska jag kunna veta att detta gäller mig?
– Står det inte Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son? Hör inte du till världen? Då kan du förstå att det var dig Gud älskade, att det var för dig han utgav sin Son, för att du inte skulle förgås.
– Ja, men om jag inte kan tro det rätt? Det står ju för att var och en SOM TROR på honom inte skall förgås…
– Nu ska jag ställa den avgörande frågan: Behöver du frälsningen? Vill du ha den?
– Ja nog vill jag det. Det är ju därför jag har sånt bekymmer.
– Då säger jag: det bekymret, det behovet, den viljan är din tro. Tron är som att räcka fram sina tomma händer mot Gud. Mer kan ingen människa göra, och mer har aldrig Gud begärt. Förstår du? Allt ger han dig av bara nåd: syndernas förlåtelse, liv och salighet. Allt detta är ditt. Vill du ha det? Viljan att ha det kallas tro.
– Jo, nog vill jag – men varför känner jag mig så ängslig då?
– Därför att det finns en fiende som vill ta ifrån dig din trygga förvissning om vad Jesus har gjort för dig. Men det ska han inte få göra! Du är ju döpt till frälsning och evigt liv. Och nu kan du vara viss om att varken liv eller död eller några krafter i djupet skall kunna skilja dig från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre (Rom. 8:38–39).
Visshet i Frälsaren
Nu har vi nått slutet av dessa rader, och allt jag vill säga dig om frälsningsvisshet kan sammanfattas så här: ”Ängsliga hjärta, upp ur din dvala! Glömmer du alldeles bort vad du har? Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap. Ännu han lever, densamme han var.” Förstår du? Du tänker så mycket på vad du inte har: hur du saknar tro, fromhet, frälsningsvisshet, så du håller på att alldeles glömma bort vad du har. Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap! Det är ju där din frälsningsvisshet ska grundas, inte i dig men i honom. ”Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta! Glöm inte alldeles bort vad du har! Även den timma tjockaste dimma solen fördöljer, är solen dock kvar.”
Det kan väl hända att det blir lite dimmigt för dig ibland. Men det gör inget att du inte är någon stjärna, så länge bara
Solen är kvar. Nu är den faktiskt kvar, och så länge du inte glömmer bort det kan du ha frälsningsvisshet. Inte i dig, men i Honom.
Staffan Ljungman
Präst, Osby