Hur förstå Bibelns ord: ”Många är kallade, men få är utvalda.” Gud älskar väl alla människor?
Tacksam för svar.
En Jesu vän
Käre vän!
Om vi går till Guds ord med Din fråga kan vi tydligt se att Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta” (1 Tim. 2:4). Detta går som en röd tråd genom hela Bibeln. Gud utväljer i Abraham ett särskilt folk, men detta syftar till välsignelse för alla släkter på jorden (1 Mos. 12:3). Profeterna bekräftar sedan denna Guds universella frälsningsvilja. Den Tjänare som Herren utväljer ska bli ett ljus för hednafolken; genom honom ska Guds frälsning nå till jordens yttersta gräns (Jes. 42:6 och 49:5f). När Jesus kommer talar han på samma sätt om sig själv. En dag får han höra att några män från Grekland frågar efter honom. Då talar han om sig själv som vetekornet, som måste dö för att bära rik frukt, och säger: ”När jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig” (Joh. 12:32). Hans död var en död till försoning för alla (2 Kor. 5:15). Därför befaller han apostlarna att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt. 28:19). Vi kan i Apostlagärningarna och breven se vilket allvar de gör av detta, hur de i resor och strapatser söker nå alla folk och alla slags människor.
Så är det med Guds kallelse. Men hur blir kallelsen mottagen?
Jesus tar upp detta i sina liknelser. I en av dem berättar han om en man, som ville ordna en festmåltid (Luk. 14:16ff). Han bjöd många. Och de tog emot hans inbjudan. När så tiden för festen var inne, skickade han ut sin tjänare för att säga till de inbjudna: ”Kom, nu är allt färdigt.” Men då kom alla med ursäkter! Den ene skulle prompt bese ett markstycke han just köpt, den andre skulle provköra sina nya oxar, den tredje hade nyligen gift sig och ville vara hemma med sin hustru. De var kallade och bjudna. Men de satte sina egna saker före den inbjudan de fått. Därför kom de inte med på festen.
En annan gång berättar Jesus om en kung, som höll bröllop för sin son (Matt. 22:1ff). Men de som var bjudna ville inte komma. Kungen skickade då ut sina tjänare på vägarna för att bjuda alla som de träffade på. Tjänarna gick ut och samlade ihop alla de mötte, både onda och goda. Bröllopssalen fylldes med gäster. När kungen kom in lade han märke till en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han hade ratat den dräkt som kungen lagt fram för varje gäst, därför blev han utkastad. Festen började – utan honom och utan de först inbjudna. Det är till detta Jesus säger: ”Många är kallade, men få är utvalda” (v. 14).
Gud vill att alla människor skall bli frälsta. Han har gjort allt i Kristus för alla. Han sänder sin kallelse till alla. Och där han får börja sitt goda verk, där fortsätter han (Fil. 1:6). Men han tvingar ingen. Därför blir det som Jesus berättar – de som inte tar vara på kallelsen kommer inte med.
Jesus visar oss detta för att vi ska gå till oss själva. Han visar oss hur somliga sätter sina saker här i världen före Guds kallelse. Han vill att vi ska se till så att vi inte är bland dem. Han visar oss hur mer än en som lever i kyrkan egentligen förtröstar på sig själv och ratar det Jesus gjort. Han vill att vi ska tänka efter vad vi förtröstar på.
Alltså, käre vän, svaret på Din fråga ger både tröst och förmaning. Det ger tröst: Gud vill frälsa alla. Detta får vi med glädje och trygghet hålla fast vid, både när vi ser på oss själva och när vi ber för andra. Samtidigt är det förmaning: Vi ska ”göra vår kallelse fast” (2 Petr. 1:10). Vi ska sätta Guds kallelse före allt annat. Och varje dag ska vi klä oss i Kristi rättfärdighet.
Gustav Börjesson
Prost, Sätila