Guds välsignelse följer mig! På höglandet, knappt två mil från Chesinende, ligger Saino pastorat – en lantbruksbygd i nybyggarområde. Där bor och arbetar Daniel Okonu, och hemma hos honom får vi ta del av hur Gud förändrat hans liv.
I mitt arbete möter jag många olika människor. En som jag lärt känna lite mer är Daniel Okonu, som bor i Saino. Han blev vald till ungdomsledare i pastoratet 2003 och har sedan varit med på en del resor och seminarier i ungdomsarbetet. Okonu är 27 år – en lågmäld, ganska kort person, tjänstvillig och hjälpsam. Det berörde mig starkt när han en gång berättade om hur han sett välsignelsen av att frivilligt hjälpa till och att ge till arbetet i Guds rike.
Eftersom jag vill prata mer om detta, möts vi i hans hem tillsammans med hans hustru Merren och deras tre barn. Jag frågar först om hans liv som kristen, och så här berättar han:
– Jag är uppvuxen i en familj som brukade gå i kyrkan. Som barn gick jag i söndagsskola och fortsatte sedan i ungdomskören. Men jag var nog egentligen inte kristen. Jag provade på olika saker och vande mig vid att röka och dricka öl. En kväll när vi avslutat en synod (stormöte) gick jag iväg med mina kompisar. Vi drack mycket. Det slutade med att jag somnade ute. Efter det började jag fundera på vad jag egentligen höll på med, men jag fortsatte ändå. Min far varnade mig allvarligt, men jag tyckte bara att han gjorde fel som la sig i. Jag rökte i smyg, och när Merren hittade cigarettfimpar i mina fickor, ljög jag för henne. Jag fick hosta och blev förkyld. Då tänkte jag att det kanske var p.g.a. rökningen och insåg jag att jag inte kunde leva så.
Livet förändrades
– Mina vänner övergav mig när jag försökte lämna mitt dåliga liv. Mina föräldrar kunde först inte tro att det var sant att jag förändrats, men när de såg det blev de glada. Gud fortsatte verka också i min familj. De hade tidigare druckit och även bryggt öl. Efter hand slutade de med detta, men inte för att jag är ordförande utan för att Gud har talat till deras hjärtan.
Jag undrar hur hans relation till Gud har förändrats sedan han blev en aktiv kristen.
– Jag har blivit annorlunda inuti, och lämnat dåliga vanor. Tidigare höll jag mig borta från präst och evangelist men det gör jag inte längre. När jag blev vald till ungdomsledare var det mycket som verkade svårt, men jag bad Gud om hjälp och när det kom närmare var det inte längre svårt. Jag läste också mycket och var med på seminarier. Jag insåg att jag hade varit borta från Gud – men han tar hand om mig! Jag fortsätter att be och jag ser hans hand verka.
Bön och försoning
Okonu valdes till ordförande i församlingen i början av 2005. Han berättar att han fick problem i samband med att han skulle köpa timmer för att bygga ett större hus. En granne blev gripen, men det skulle egentligen ha varit Okonu. Han försökte på allt sätt att få den andre mannen fri och det lyckades till slut. Då hade han haft ett antal sömnlösa nätter, många resor och spenderat mycket pengar. Under denna tid bad han mycket själv och han och hans fru bad tillsammans.
När jag senare pratar med Merren, berättar hon att många undrat varför hon inte lämnade Okonu då, och människor ifrågasatte varför de skulle komma till kyrkan om kristna beter sig så.
Grannen var också en församlingsmedlem och han och hans familj valde att gå till en annan av våra församlingar lite längre bort. Det tog lång tid och flera besök, bl.a. tillsammans med prästen, innan de kunde försonas, ta varandra i hand och dricka te tillsammans.
– Jag har bekänt och bett Gud om förlåtelse, och han har förlåtit mig kabisa, fullständigt. Jag var som Job i Bibeln men jag har bett till Gud och han har hört!
Rikt välsignad – vill ge vidare
Vi kommer in på livet som kristen och detta att ge frivilligt – att ge av sitt för Guds rike och för att hjälpa andra.
– Vi har fått så mycket välsignelse, och jag är glad över att min fru också har hjärta för att ge. Det är inte så, att jag säger att vi ska ge till något och hon accepterar, bara för att jag är hennes man. I stället är hon helhjärtat med.
– En del säger: ”Jag har gett så mycket, nu räcker det, nu är det andras tur”, men vi kan inte säga så. Någon sa till mig att när du tillönskas Guds välsignelse så blir du verkligen välsignad! Prästen (som inte bor där permanent) undrade om jag känner mig tvungen att ge bara för att jag är ordförande, men så är det inte. Jag vill ge, och jag har sett välsignelsen.
– Det började när präststudenten var här på praktik. Vi upptäckte att de som var ansvariga för att ge honom mjölk inte gjorde det. Då gav vi honom av den mjölk vi fick från min mamma. Sedan fick vi mer mjölk. Vi delade också grönsaker med honom, och många gånger åt han hos oss. Ändå har vi aldrig saknat mat.
– Jag hade två hönor som började lägga ägg vid min brors affär, så jag tog hem dem. Men då fick vi inga ägg. Vi gav båda hönorna till prästen eftersom det var söndag och han kunde behöva lite ägg före gudstjänsten. Sedan skulle jag hugga något och upptäckte ett rede med ca 20 ägg! Jag tog in några och tänkte att hönan kanske fortsatte att lägga. Då visade det sig att den andra hönan värpt många ägg. Det här lärde mig att ge och att inte vara rädd för att det ska saknas. Förra veckan visade det sig att hönan hade gömt äggen. Nu ruvar hon dem och så blir det kycklingar. Guds välsignelse följer mig!
Evangelium till alla!
Merren har suttit vid elden och lagat mat medan vi pratat. Viktoria Skilling, på besök i Kenya, sitter också med och har tagit några kort. Vi blir bjudna på ugali och kött, och sedan te. På eftermiddagen ska Okonu med kören hem till en av körmedlemmarna, men innan dess ställer jag ett par frågor till. Den första gäller hans uppdrag som ordförande. Vad är hans mål, hans önskan för församlingen i Saino? Och för pastoratet?
– Jag önskar att alla skulle vara redo att ge och att hjälpa till med arbetet. Och att alla ska frukta Gud. Många, både av församlingen i Saino och i pastoratet, har lämnat kyrkan. Jag önskar att de skulle komma tillbaka, och jag hoppas att evangeliet sprids här hos oss!
Slutligen undrar jag om de har någon favoritvers?
Merren nämner Ps. 119:1–5 och Okonu Ps. 133, om broderlig kärlek. Jag tänker för mig själv: Ja, han är verkligen en sådan som försöker att reda upp och ha goda relationer till andra.
Herre, bevara dem i din kärlek! Låt inte synd eller framgång dra dem bort från dig!
Kerstin Nilsson
Missionär, Chesinende i Kenya