Att bli missionär i dag

Jag höjde på ögonbrynen när jag för ett par år sedan läste en notis i tidningen Dagen om en internationell undersökning, som visade att de missionärer som sändes ut från Sverige var sämst rustade när det gällde missionsutbildning. Kan det vara så? tänkte jag, och kom sedan på att jag själv befann mig i Peru, som korttidsmissionär, utan att ha gått ens en dagskurs i missionskunskap.

Vår familj fick, trots detta, en välsignad tid i Peru. Vid återresan till Sverige kons­taterade vi att om det eventuellt skulle bli aktuellt att resa igen, ville vi dels åka ut för en längre tid än de tre terminer vi haft i Peru och dels få läsa någon kurs i missions- och kultur­kunskap.

Det gick en tid och Gud la en oro, en ny längtan, på våra hjärtan. I samtal med ELM:s missions­sekreterare och andra blev det tydligt att oron var en kallelse att resa ut igen. Våra önsk­ningar om en längre tidsperiod och om studier låg också i linje med vad ELM ville. Därför sitter vi nu åter på skolbänken.

Tre missionärer på skolbänken

Under våren är vi tre ELM-missionärer-på-väg som studerar missiologi (=läran om mission/missionskunskap). Maggan och jag läser vid Missionsinstitutet (MI) på Örebro Missions­skola och planerar utresa till Peru i slutet av sommaren. Sofia Nilsson förbereder sig för arbete i Kenya och läser vid Fjellhaug Misjonshøgskole i Oslo.

Kurserna i Oslo och Örebro behandlar båda ämnen som kulturförståelse, möten med andra religioner och att vara missionär. Man använder delvis samma kurslitteratur vid båda skolorna, och att såväl Fjellhaug som Örebro Missionsskola är skolor på kristen grund märks bland annat på regelbundna andakter. Norsk Luthersk Misjonssamband (NLM) äger och driver Fjell­haug, och merparten av skolans studenter kommer från detta sammanhang. De flesta i Sofias klass är redan inbokade av NLM till något missionsfält. Evangeliska Frikyrkan till­sammans med Alliansmissionen står bakom MI och studenterna kommer framför­ allt från olika fri­kyrk­liga traditioner.

Teori och praktik varvas

Hur är det då att läsa missiologi? Jag ringde upp Sofia, som bor på Fjellhaugs student­hem, för att dela och jämföra upplevelser. Sofia berättar att hon trivs med studierna, som just nu är gans­ka intensiva. Lärarna på Fjellhaug har aktuella erfarenheter från missionsfälten, vilket gör under­vis­ningen ”levande”. Jag håller med henne om att det är viktigt att varva undervisningens teore­tiska delar med praktiska erfarenheter från olika fält och tycker att man lyckas väl med det även på vår kurs. Båda tycker vi att det är givande att få dela farhågor och förhoppningar med andra, som också är ”på väg ut”. Bland Sofias klasskamrater finns någon socionom, någon bonde och någon som ska jobba med radio­mission. Spridningen i klassen i Örebro är lika stor.

Studier innebär ofta flyttning

När jag frågar Sofia om hur det var att flytta till Oslo konstaterar hon att det är dyrt att leva i Norge och att hennes sociala liv framför allt består av kontakt med studiekamrater, men att hon ska gå med i en bibelstudiegrupp.

– Visst hade det varit bekvämare om det funnits en missions­utbildning i Norrköping, där jag bodde, men samtidigt har det varit värt att flytta. Att träffa många nya människor är alltid berikande, och flytten är också en del av förberedelsen för att flytta ännu längre bort.

Precis som Sofia önskade Maggan och jag att inte behöva flytta någonstans för att få studera. På plats har vi dock konstaterat att flytten gjort att vi kan koncentrera oss mer på studierna. Tempot är högt, och föreläsningarna varvas med litteraturstudier och inlämningsuppgifter. Både på Fjellhaug och MI ligger kurserna på hög­skole­nivå (även om man i Örebro kan välja mellan att läsa för högskolepoäng eller som folkhög­skole­kurs).

Stor praktisk hjälp

Sofia och vi har ekonomiskt stöd från ELM under studierna i form av lån, som skrivs av efter en viss tids arbete på missionsfältet. Efter långa yrkesutbildningar (och därtill hörande utnyttjande av det statliga studiestödssystemet) är detta en stor hjälp, och Maggan och jag har dessutom fått hjälp av ELM med barnpassning.

Förberedelser inför kulturkrock

De senaste dagarna har Maggan och jag arbetat med var sin uppgift om religionsbilden i Peru. Maggan har främst läst och skrivit om den romersk-katolska kyrkans närvaro, om den kluven­het folket har fått inför kristendomen på grund av kopplingar till de spanska erövrarna och om dyrkan av helgon och Kristus-uppenbarelser. Jag har försökt lära mig lite mer om den vidskepelse och det mycket stora intresse för häxkonst som finns just kring Chiclayo. Influenser har kommit från djungelindianer, från gamla pre-koloniala traditioner och kanske till och med, via slavhandel, från Afrika. Det är spännande att fundera kring hur vi ska bemöta allt detta i missionsarbetet.

I Sofias blogg (som finns på www.elmbv.se) ger hon en god inblick i hur en missionär under förberedande studier kan tänka och känna:

– Har läst en del under de senaste dagarna, och ord, begrepp och ämnesdelar blandar sig som en sallad i huvudet. Ena stunden tänker jag på kulturchockens olika faser och funderar på hur jag själv kommer att reagera när jag hamnar under ”jag-vill-åka-hem-linjen”. Andra stunden snurrar olika etiska dilem­man runt i mina tankar: det kan vara hur man ska förhålla sig till polygami, reflektioner kring kvinnans ställning i en muslimsk kultur eller funderingar om vilken politisk roll kyrkan spelar i Afrika. Sedan kan tanken slutligen förvirra sig in i kristendomens relation till andra religioner, och då handlar det allt som oftast om kristendomens exklusivitet i motsats till att allt fler i vår samtid menar att religionerna bara är olika vägar till samma Gud. – I relation till det sist skrivna vill jag påminna om ett ord från Jesus. Han säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh. 14:6).

Erik J Andersson

Teolog och läkare, Örebro