Lagt lik ligger, det vet alla. Den som är död är död och allt är oåterkalleligt. Och så kommer en apostel eller några kristna och förklarar att de övertygats om att en som varit död numera lever. Det köpte inte saddukeerna, inte grekerna, inte romarna. Den romerske ämbetsmannens replik är saklig, men avslöjar hur skeptisk han är. Saken gäller en del tvistefrågor inom den judiska religionen och ”en viss Jesus som är död men som Paulus säger är i livet.”1
Aposteln Paulus i Athen
Paulus måste redogöra för vad han lär inför den domstol som samlades på Areopagen i Athen. Domstolen hade den ideologiska kontrollen om hand; vad som helst kunde inte okontrollerat få förkunnas i staden. Det var inte omotiverat. Lukas, som skriver Apostlagärningarna, beskriver fenomenet. ”Athenarna liksom de främlingar som bodde i staden ägnade all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen.”2 Lukas kunde lika väl ha beskrivit oss, medborgarna i dagens mediesamhälle.
Uppståndelsen på Areopagen
Paulus lägger orden väl.3 Först knyter han an till det som athenarna redan vet. De dyrkar en okänd gud. Paulus låtsades inte riktigt om att atenarna nog rest altaret till den okände guden av försiktighetsskäl – om det plötsligt skulle komma en okänd gud som inte räknats upp bland alla andra gudar athenarna hade relation till så fanns det likväl ett altare rest åt honom (eller henne). Den okände guden hade nu gjort sig känd, sa Paulus, och det var alls inte en främmande gud han förkunnade. Gud har skapat tillvaron och är inte långt ifrån oss. Vi har vårt ursprung i honom. Visserligen har människor varit okunniga om Gud men det har Gud haft överseende med (fast Paulus kan vara lite förvånad över att folk inte drar riktiga slutsatser av de fakta de kan se just där de är, Rom 1:20). Nu har det kommit en ny tid: Det kommer en dag när Gud genom en man ska döma världen med rättfärdighet – och att det blir så är bekräftat genom att Gud låtit den mannen uppstå från de döda.
Där gick gränsen. Något så lustigt kunde somliga åhörare inte låta passera utan skrattsalvor och kvickheter.
Varför skulle Paulus envisas med att säga sådant som gjorde att somliga åhörare inte tog hans budskap på allvar? Därför att det kristna budskapet, kerygmat, i grund och botten handlade om uppståndelsen från de döda. Som budskap att marknadsföra var det inte alldeles lämpligt för det var så idiotiskt att folk kunde skratta. Apostlarna hade kunnat säga andra saker – som att det är viktigt att vara aktsam om sitt liv, att det finns förlåtelse för våra misstag och att världen en gång ska ta slut men då börjar något nytt och bättre – om vi varit snälla nog och förresten är Gud snäll och förlåter så det blir bra i alla fall – utom för de riktigt elaka, men sådana är ju som bekant inte vi. Det hade folk köpt och varit glada över. Nu fick Paulus bara med sig några få: Dionysios, Damaris och några till.4
Uppståndelsen gör hela skillnaden
Det är uppenbart att uppståndelsen gör hela skillnaden. En död vishetslärare eller undergörare hade kanske varit av religionshistoriskt intresse, om någon kommit på att han alls funnits. Det är en insikt som förändrar allt. Paulus räknar upp vilka som sett Jesus levande igen och det gör han juridiskt giltigt och undviker dem som sett Jesus utan att ha vittneskapacitet (det är därför inga kvinnor nämns för de kunde efter då gällande lag inte vittna). De första kristna konstaterar ett historiskt faktum. Uppståndelsen ägde rum år 33, i april månad. Det var en händelse som förvånade alla för trots vad Jesus sagt så var detta inte något som hans lärjungar eller hans familj hade väntat sig.
Vad kan vi veta?
Vi kan veta mycket om vad de första kristna sa och förstå hur de tänkte. De menade inte att uppståndelsen från de döda var något annat än det lätt konstaterbara: graven var tom, kroppen var borta och de mötte Jesus levande. Men jag undrar om vi inte skulle vara noga med detaljerna – för i det som går förbi nästan omärkligt kan sammanhanget visa sig. Jag tänker på tre mycket små detaljer:
Maria Magdalena kommer till graven och förväxlar Jesus med trädgårdsmästaren. Hon har med sorg och fasa sett att graven är tom och drar väl den enda möjliga slutsatsen att till den nesliga avrättningen kommer också gravplundringen. Det var inte så konstigt. En förbrytares kropp skulle helst bara slängas bort. När ”trädgårdsmästaren” säger ”Maria”, vänder hon sig om: ”Rabbouni!” Johannes, som berättar, förklarar för sina läsare att det ordet betyder Mästare. Och han behöver nog förklara för i den unga Kyrkan brukade man säga ”Kyrie” i stället, herre. Maria säger till Jesus vad hon och de andra som följde honom brukade säga. Hade repliken konstruerats i efterhand, hade den varit annorlunda, anpassad efter lyssnarna. Nu står den som den var och blir ett äkthetstecken.5
Det andra handlar om fisk. De kristna hade mötte Jesus och trodde att de såg en vålnad, berättar Lukas. Jesus svarar att en ande inte har kött och ben, kolla själva! Och så ber han om fisk och äter.6
Det tredje är den lilla förklaringen hos evangelisten Lukas att det fanns de som ”av idel glädje och förvåning” inte kunde tro att Jesus uppstått.”7 Det de varit med om hade blivit en omtumlande chock. Så som det blivit går det faktiskt inte till. Den som tvekar inför talet om uppståndelse är i fromt sällskap och just så klok som några av de första lärjungarna.
Det synliga vittnar om det osynliga
Egentligen har jag emellertid på senare tid allra mest fascinerats av korset. De kristna var ju inte dumma. När Jesus togs ner från korset stod pålen kvar. Man hissade nämligen upp den som skulle avrättas på korsarmen och satte upp ett anslag om vilket brottet var. Någon tog vara på den bräda som målats och satts på Jesu kors; valnötsträ med vit grundfärg och röd text på tre språk, där latinet och grekiskan skrivits från höger till vänster av en målare som var van att skriva på hebreiskt vis. Halva brädan finns kvar fortfarande. Men pålen som satts i marken togs inte bort utan användes på nytt fram till början av 40-talet. Då behövdes ny tomtmark och den gamla avrättningsplatsen bebyggdes. Pålarna slängde man i en grop – men de kristna visste var och till platsen för avrättningen kom pilgrimer. Några känner vi till och några årtal vet vi.
Det finns en trons materialitet som en gång var självklar. Med egna ögon hade människor sett det som visade sig ha en djupare mening, men det som var andligt var alltid också materiellt. Det är det som är poängen med det vi kallar sakrament – synligt och osynligt på en och samma gång. Det synliga bär något mer med sig.
Det gäller förstås uppståndelsen. Somligt såg alla. Och så var det några som slogs av en insikt: ”Det är så korkat att det måste vara sant!” eller ”Vi har själva sett!” Skulle de första kristna ljugit ihop en bra historia, hade de berättat något mer sannolikt än detta bokstavligen otroliga. Men det som tycktes vara den fullkomliga idiotin visade sig vara den stora sanningen. Och de första kristna var beredda att gå i döden för den insikten. Någon slutsats borde vi kunna dra av det förhållandet.
Dag Sandahl
Präst och teol dr, Kalmar
1 Apg 25:19. 2 Apg 17:21. 3 Apg 17:16–34. 4 Jag kunde också ha påmint om hur Petrus befrias ur fängelset, Apg 12 – för det är också en riktigt sanslös och slapstickbetonad påskberättelse om hur hopplösa lägen aldrig är riktigt hopplösa när nu Jesus har uppstått. Detta är de första kristnas erfarenhet. Se hur Paulus fortsätter att lägga ut sitt tema i 1 Kor 15. 5 Joh 20:11–18. 6 Luk 24:36–43. 7 Luk 24:41