REDAKTIONEN •
Dietrich Bonhoeffer och hans tyska Bekännelsekyrka åberopades i det högtidstal av biskop Obare som publicerades i Begrunda nr 1 – 2005, s. 35–39. I tider av meningsskiljaktigheter i samhälle och kyrka finner vi oss ibland stå i opposition till våra motståndare. (Just det!) Någon gång kan vi tänka att de inte tänker självständigt, inte är öppna för argument eller liknande. Vi kan till och med uppfatta inställningen som ren dumhet. Bonhoeffer styrker oss i den uppfattningen i ett avsnitt om just dumheten i sin postumt (1951) utgivna bok Motstånd och underkastelse, s. 19–21. Han ger oss likväl på intet sätt rätt att förakta någon annan människa – hur ”dum” vederbörande än är. Det är en minst lika utmanande tanke. Avsnittet nedan skall ses i ljuset av att det skrivits mot bakgrund av motståndsmannen Bonhoeffers erfarenheter under Hitlers regim i Tyskland före och under andra världskriget. Han greps 1943, misstänkt för högförräderi och avrättades i april 1945.
”Dumheten är en farligare fiende till det goda än ondskan. Mot det onda kan man protestera, man kan avslöja det, man kan i värsta fall förhindra det med våld, ondskan bär alltid självförintelsens grodd inom sig, eftersom den åtminstone framkallar ett inre obehag hos människan. Mot dumheten är vi värnlösa. Varken med våld eller protester kan man få rät sida på den; sakskäl tar inte; fakta som motsäger den förutfattade meningen behöver helt enkelt inte bli trodda – i sådana fall blir den dumme rentav kritisk – och kan man inte komma ifrån sakskälen, skjuter man dem helt enkelt åt sidan som intetsägande undantag. Och den dumme är till skillnad från den onde restlöst självbelåten; han kan till och med bli farlig, eftersom han retad gärna går till attack. Därför måste man vara försiktigare med den dumme än med den ondskefulle. Aldrig mer tänker vi försöka övertyga den dumme med skäl, det är meningslöst och farligt.
För att veta hur vi skall komma dumheten till livs, måste vi söka förstå dess natur. Så mycket är säkert, att den inte till sitt väsen är en intellektuell defekt, utan en mänsklig. Det finns människor med ovanlig intellektuell rörlighet som är dumma, och det finns intellektuella tröghuvuden, som är allt annat än dumma. Denna upptäckt gör vi till vår överraskning i bestämda situationer. Därvid får man mindre intrycket att dumheten är en medfödd brist än att under vissa omständigheter människor görs dumma, respektive låter sig fördummas. Vi lägger vidare märke till, att denna defekt är mindre vanlig hos avskilt och ensamt levande människor och människogrupper som av tvång eller böjelse lever i flock. Så är kanske dumheten snarare ett sociologiskt än ett psykologiskt problem. Den är en särskild form av historiska omständigheters inverkan på människorna, en psykologisk följdföreteelse till bestämda yttre förhållanden. Vid närmare påseende visar det sig, att varje stark yttre maktutveckling, den må vara politisk eller religiös, slår en stor mängd människor med dumhet. Ja, man vågar nästan tala om en socialpsykologisk lag. Den enes makt behöver den andres dumhet. Processen är inte den att vissa – till exempel intellektuella – anlag plötsligt skrumpnar eller för tvinar, utan människan förlorar sin inre själv ständighet under maktutvecklingens övermäktiga tryck, så att hon mer eller mindre omedvetet avstår från att ta ställning på egen hand. Att den dumme ofta är egensinnig, betyder ingalunda att han är självständig. Man märker redan vid samtal, att man inte har att göra med honom själv personligen, utan med slagord, klichéer och dylikt som fått honom i sin makt. Han är trollbunden, bländad, intill kärnan missbrukad och misshandlad. Sålunda förvandlad till ett viljelöst instrument blir den dumme i stånd till allt ont men samtidigt ur stånd att inse det onda. Häri ligger risk för ett diaboliskt missbruk, som kan döma människor till slutlig undergång.
Men just här blir det alldeles tydligt, att ingen undervisande utan blott en befriande handling kan övervinna dumheten. Därvid måste man acceptera, att en äkta inre befrielse i allmänhet kan komma till stånd först efter den yttre befrielsen; dessförinnan är alla försök att övertyga den dumme lönlösa. Ur detta förhållande kan det kanske också förklaras, varför vi i en sådan situation förgäves bemödar oss om att få reda på vad ”folket” egentligen tänker och varför denna fråga är så överflödig för den som tänker och handlar under ansvar – så länge denna situation råder. Bibelns ord att gudsfruktan är vishetens begynnelse, säger att människans inre befrielse till ett liv i ansvar inför Gud är det enda verkliga övervinnandet av dumheten.
För övrigt har dessa tankar över dumheten det trösterika med sig, att de inte alls tillåter oss att betrakta flertalet människor som under alla omständigheter dumma. Det kommer i verkligheten an på, om de maktägande anser sig ha mest nytta av dumheten eller av den inre självständigheten och klokheten.
Människoförakt?
Faran för att vi låter oss gripas av människoförakt är mycket stor, fastän vi vet att vi inte har någon rätt till det och på den vägen råkar in i det ofruktbaraste av allt förhållande till människor. Följande tankar kan bevara oss mot denna frestelse: genom människoförakt förfaller vi just till våra motståndares svåraste missgrepp. Den som föraktar en annan människa, kan aldrig åstadkomma något gott med honom. Ingenting av det som vi föraktar hos andra, är vi själva helt fria från. För det mesta kräver vi mera av andra än vi själva är villiga att ge. Varför har vi hittills brukat bedöma människorna med deras frestelser och svagheter så orealistiskt? Vi måste lära oss att snarare ta hänsyn till vad människor har att stå ut med än vad de gör och underlåter. Det enda fruktbara förhållandet till de andra – just till de svaga – är kärleken, dvs. viljan att hålla fast vid gemenskapen. Gud själv har inte föraktat dem, utan blivit människa för människornas skull.”
Månne inte Bonhoeffer här i själva verket skildrar en aspekt av den huvudfiende som Bibeln och katekesen kallar världen? Och när han talar om att vi inte skall tro att vi är fria från det som vi tror oss ha rätt att förakta hos en annan, skildrar han då inte en sida hos den huvudfiende som Bibeln och katekesen kallar vårt eget kött?