Det sjunde budet: Du skall inte stjäla.
Ja, så talar Gud till oss. Han vet hur vi blir frestade.
Han vet hur det är i nöden. Han vet hur en människa kan känna och tänka när ekonomin har rasat för henne. När hon ängslas för hyran. När hon måste tänka efter i affären, räkna på det hon har lagt i korgen och kanske plocka ur något och lägga det tillbaka i hyllan. En människa som har det så, kan känna sig utlämnad. Hon kan frestas till att stjäla. Men hon är inte utlämnad. När hon vänder sig till Gud och ber, då hör Gud hennes bön, så att hon får det hon behöver.
Hur ska vi beväpna oss mot sådana frestelser? Svar: Vi ska göra det till en vana att dag för dag be Gud om vårt dagliga bröd. Inte tanklöst utan med hjärtat. Hur avgörande denna bön är kan vi lära oss av Agur i Ordspråksboken. Så här återger han vad han har begärt av Gud:
Två ting ber jag dig om, neka mig dem inte intill min död: Håll falskhet och lögn fjärran ifrån mig. Ge mig varken fattigdom eller rikedom, men låt mig få den mat jag behöver. Annars kan jag bli så mätt att jag förnekar dig och säger: ”Vem är Herren?” eller så fattig att jag stjäl och vanhelgar min Guds namn (Ords. 30:7ff).
Men hur är det i våra dagars Sverige? Är det nöd och armod som gör att så många faller för frestelsen till att stjäla? Nej, det är det inte. Det är något annat. Det är tidsandan.
Enligt den tidsanda som råder i dag skall var och en se sig själv till godo. Det gäller att ha och skaffa. Det gäller att få mer. Därför jagar nutidsmänniskan, hon jagar efter mer. I Nya testamentet finns det ett talande ord för detta – pleonexia. Det blir ofta översatt med habegär, men ordagrant betyder det ”lust till mer”. Det är detta begär som präglar vår tid – habegäret. Och vi blir gång på gång påminda om vilken makt det har. Hur det gör människor giriga. Hur det gör människor oärliga, hur det förleder än den ene och än den andre till att fuska eller snatta eller förskingra. En sådan makt har begäret.
Men nu har Gud fört oss in i sitt rike. Vi får leva i Faderns kärlek. Den som släpper Fadern och hans kärlek sugs med av begären i världen. Men om vi håller fast vid Fadern och hans kärlek, då bor hans Ande i oss och vi får kraft att stå emot begären (1 Joh. 2:15ff).
Men om en människa har varit oärlig? Då skall hon ställa det till rätta. Det blir en befrielse. Låt mig berätta om ett tillfälle då jag fick se detta på nära håll. Det var när jag gjorde min värnplikt. En förmiddag då plutonen höll till ute på övningsfältet hade jag och en kamrat tilldelats uppgiften att städa kompanikorridoren. Då hände något oväntat. Dörren till expeditionen öppnades och kompaniadjutanten kom ut. Honom hade vi aldrig att göra med, bara när vi kvitterade ut vår avlöning. Men nu kallade han på oss. ”Kom hit pojkar och se vad jag har här”, sade han. Och så visade han oss ett stort kuvert. Ur det tog han fram ett brev och några underkläder. ”Det är en man som har legat här för länge sedan”, sade adjutanten. ”Han har lagt sig till med några av kronans kalsonger. Det är dem han vill återställa. Han skriver att det är en befrielse för honom att skicka de tillbaka till regementet.”
Så är det. Orättfånget gods bränner. Det är en befrielse att återställa det. Om du har något sådant som tynger ditt samvete, så vill Guds Ande ge dig mod att ordna upp det. Kanske du sitter fast i något, eller kanske är det en gammal historia som du inte vet hur du skall klara upp. Då kan en präst bli till hjälp. Prästen har också möjlighet att återställa det stulna eller lämna ersättning till den person eller affär eller instans det gäller, utan att säga varifrån det kommer. Vilken befrielse det är att klara upp, det får du då erfara. Och du blir viss om att Gud har gett dig förlåtelse för din synd.
Gustav Börjesson
Prost, Sätila