Bibeln – Helig Skrift? Om kanonprocessen och Skrifterna som bär kyrkan

Enligt många kritiker är kyrkans Bibel, bestående av 66 böcker, ett passerat stadium. Tomasevangeliet presenteras i vissa kretsar som ett ”femte evangelium”. Dan Browns skönlitterära idé om en sen kanonbildning med 80 evangelier inblandade (Da Vinci-koden) har fått ett osannolikt stort genom slag, inte minst i den yngre generationen, liksom en rad nya s.k. evangelier av gnostiskt ursprung. Massmedia hakar på.

Men om Bibeln är grund dokumentet för kristen tro måste det vara helt avgörande vad som är Bibel, och vad som inte är det. Om Bibeln är kyrkans kanon – normen för vad som är kristen tro – förändras kristendomens identitet om vi lägger till, eller drar ifrån. Frågan om kanon och om Bibeln är alltså viktig. För kyrkan är den livsviktig.

Men vad är kanon? Hur blev Bibeln Bibeln – en principiellt välavgränsad samling heliga Skrifter med syfte att vägleda kyrkan, till dess Herren kommer tillbaka för att hämta hem dem som tillhör Honom? Är det kyrkan som avgör hur många evangelier eller andra skrifter som ska ingå – eller ligger nyckeln till kanon frågan i Bibeln själv? Jag tänker kort diskutera de här frågorna. Jag börjar med den grundläggande frågan: Vad är kanon?

Vad är kanon? 

Ordet ”kanon” kommer från det semitiska or det qanä, som betyder vassrör, men med den överförda betydelsen mätstav. I Gamla Testamentet möter vi detta ord i Hes. 40:3–8 och 42:16–19. I den grekisk-romerska kulturen fungerade en kanon som ett precisionsinstrument, en måttstock eller gräns. När denna grundbetydelse av ordet kom att tillämpas på den kristna Bibeln fick det betydelsen måttstock, rättesnöre, prototyp, regel, norm, kriterium, precisionsinstrument eller lista som tillhandahåller en norm eller standard. I Gal. 6:16 i Nya Testamentet används ”kanon” just i betydelsen regel el ler norm. Bibeln kom alltså att be traktas som rättesnöret eller prototypen för kyrkans teologi, som den regel eller norm undervisningen och livet i för samlingen skulle bedömas efter. Bibeln var huvudkriterium i alla tvistefrågor, till och med precisionsinstrument vid teologisk reflexion.

Bibeln som norm krävde också en norm för Bibelns avgränsning. Kanon kan alltså ses som en lista över exakt vilka böcker som ingår i Gamla och Nya Testamentet. Bibeln själv, de profetiska och apostoliska Skrifterna, erbjuder även denna precisering av de egna gränserna, genom sin funktion som ett självrefererande och självorganiserande instrument.

Tre huvudbetydelser av ”kanon” 

Bl.a. utifrån det som sagts ovan kallar väster landets kyrkofader Augustinus (354–430) själva bibelboken för ”kanon” – normen för tron. Sammanfattningsvis hittar vi tre huvudbetydelser av kanon i fornkyrkan:

1. som beteckning på Bibeln som bok (Augustinus, 354–430),
2. som namn på listan (eller innehållsförteckningen) över de böcker som ingår i Bibeln (Athanasius, ca 300–373), och
3. som den norm eller regel (regula fidei) jag som kristen ska hålla mig till och som kyrkans lära och liv bedöms efter (Irenaeus, ca 115–202, Clemens av Alexandria, ca 150– 215, m.fl.).

Dessa tre betydelser av kyrkans kanonbegrepp används självklart inte isolerade från varandra, som forskare ibland sökt göra gällande. Tvärt om förutsätter de varandra.

Självrefererande och självorganiserande

Bibelskrifterna hänvisar till sig själva. Gamla Testamentets profetior pekar mot uppfyllelsen i Nya Testamentet, och vice versa. Det finns t.ex. över tre tusen anspelningar på Gamla Testamentet i det Nya. Dessa hänsyftningar väver samman Skriften till en helhet, ett karakteristiskt drag som saknas i exempelvis Tomas evangeliet och andra halvt gnostiska ”kanonkandidater”, som inte relaterar till Gamla Testamentets berättelse på samma nivå som de ny testamentliga Skrifterna. Bibelberättelsen om Gud och Hans folk som börjar i Gamla Testamentet får sin fortsättning i de äkta nytestamentliga Skrifterna.

De heliga Skrifterna läses sedan apostolisk tid i församlingens gudstjänster. Bibelskrifterna själva övertygar i de kristna församlingarna om sitt anspråk, de inte bara bevisar sig själva vara helig Skrift – med ett tydligt cent rum – utan de bildar själva en helhet: den färdiga Bibeln, där Skrift tolkar Skrift. De organiserar sig själva som kanonisk Skrift från sitt eget centrum – Kristus och Hans kors – inte olikt funktionen hos den genetiska koden hos en cell. Den kände tyske bibelforskaren Kurt Aland (1915–1994), utgivare av bl.a. vårt grekiska Nya Testamente, menar att den nytestamentliga kanonbildningen på ett liknande sätt bör förstås framför allt utifrån Skrifternas organisering kring ett centrum, nämligen den forn kyrkliga kristusbekännelsen och trosregeln, trons kanon (regula fidei).

Vill vi sedan kontrollera äktheten hos denna inifrån bibelböckerna själva sprungna självorganisation till en helhet (den färdiga Bibeln), kan vi tillämpa en form av äkthetstest. Ett en kelt huvudkriterium för en gammaltestament lig Skrift är att den ingår som Skrift i det gam la förbundet mellan Gud och Israel. För en ny testamentlig Skrift gäller:

1. att den är apostolisk, dvs att den är författad av en apostel eller apostlalärjunge,
2. innehåller apostolisk lära och att den därför
3. läses i gudstjänsten i de kristna församlingarna.

En sådan sekundär prövning ägde rum först efter det att den kristna bibelkanon var ett full bordat faktum. Resultatet som kyrkan under de tre första århundradena kom fram till var: 39 gammaltestamentliga och 27 nytestamentliga Skrifter utgör kyrkans bibelkanon (för andra kanonkriterier, se nedan). Kanon är alltså inte något som fastställs av kyrkan i efterhand, utan betecknar det som är givet från början, genom den profetiska och apostoliska undervisningen, som grunden för kyrkans tro (jfr Rom. 10:17). Den utgör Jesu egen undervisning skriftligt förmedlad genom profeter och apostlar också till vår egen tid!

Ändå kan vi tala om en kanonprocess, en historisk process som tar sin början i Gamla Testamentet och fullbordas i Nya, i det apostoliska vittnesbördet om ”de stora händelser som ägt rum ibland oss” (Luk. 1:1; Heb. 1:1–3).

Kanon som skriftnorm och trosbekännelse, lära och liv, har hela tiden funnits med; men människors (eller församlingens/kyrkans) medvetenhet om den och förmåga att sätta ord på den (eller identifiera och urskilja en avgränsning) har vuxit fram i takt med några generationers avstånd till apostolisk tid: den s.k. kanonprocessen.

Kanonprocessen 

Den kristna kyrkan har aldrig varit utan en skriftkanon. Från början gällde de judiska Skrifterna (vårt Gamla Testamente) som normativa, redan i urkyrkan kompletterade av ”Herren” som den absoluta auktoriteten. ”Herren Kristus” kunde inte förstås utan ”Skrifterna”, och vice versa (Luk. 24:27; Joh. 5:39). ”Skrifterna och Herren” eller ”Skrifterna och evangeliet” blev därför den apostoliska formuleringen av den framväxande kristna bibelkanon. Sådana uttryck mö ter vi hos tidiga kyrkofäder. Under 100-talet kunde samma kanon heta ”Gamla och Nya Testamentet”, eller ”profeterna, evangelierna och apostlarna”. Den sistnämnda formuleringen möter i en klassisk kristen bekännelse till Bibeln som kyrkans grund: ”Det är de profetiska, evangeliska och apostoliska Skrifterna som kyrkan genom Guds nåd är grundad på.” Detta läser vi i det katolska s.k. gelasianska dekretet från 500-talet, en kyrklig förordning som behandlar bl.a. kanonfrågan. Redan i detta tidiga västkyrkliga dekret, med rötter i kanondiskussionerna från sent 100-tal och därefter, gäller med andra ord den för den protestantiska kyrkan självklara principen: Skriften som grund för kyrkans lära, liv och identitet.

Från det år då Jesus uppstår från de döda till omkring år 200 kan vi alltså urskilja bildandet av en större bibelkanon än Jesu egen Bibel (vårt Gamla Testamente). En kanonprocess äger rum i kyrkan, som innebär att fler Skrifter läggs till de gamla judiska Skrifterna. Denna kanonprocess, som resulterar i vår tvåtestamentsbibel, har sina rötter i Gamla Testamentet, där profetiorna om Messias pekar fram mot uppfyllelsen av dem, som skildras i Nya Testamentet.

Första och sista boken i Nya Testamentet ut ger sig på olika sätt för att vara helig Skrift (t.ex. Matt 5:22, Upp. 22:18–19). Ändå är det frågan om en historisk process som handlar om mottagandet inte bara av de gammaltestamentliga utan också av de nytestamentliga Skrifterna i församlingarna. Ett ord av J. A. Bengel (1687–1752), som Bengt Hägglund nyligen upp märksammat, fångar denna dynamik i kanonfrågan: ”Skriften bär kyrkan, kyrkan bevarar Skriften.” Alltså, Skriften som kyrkans grund, och kyrkan som erkänner, bevarar och aktualiserar Skriften i varje ny tid.

Vad grundas kyrkan idag på? Är det fortfarande Bibeln som bär kyrkan och bär kyrkan Bibeln i sitt hjärta?

Bibelkanon – ”vår läras grundprincip”

För Martin Luther och reformatorerna var det latinska mottot sola scriptura, Skriften allena, en viktig princip. Bibeln själv, snarare än kyrkans tradition, avgjorde lära och kristet liv. För evangeliskt kristna är det naturligt att söka stöd för denna ur kyrkans inre liv sprungna princip i Bibeln själv (2 Tim. 3:16–17; 2 Petr. 1:21), men också i historien. Och vi finner många exempel, som hos den tidige kyrkofadern Clemens av Alexandria (150–215 e.Kr.), omtalad som ”den lärdaste av de gamle”, i en av hans mer kända skrifter, Lapptäcket:

”I Herren har vi vår läras grundprincip som vägleder oss till kunskap, från början till slut … genom profeterna, evangeliet och de välsignade apostlarna. Och om någon skulle föreslå att denna grund var i behov av något tillägg, så skulle den inte längre kunna upprätthållas som grundprincip” (artikelförfatta rens övers. The Stromata or Miscellanies, The Ante-Nicene Fathers, vol. 2, T & T Clark, Grand Rapids, reprinted 1994).

Att Bibeln själv genom sin omistliga funktion för kyrkans liv visar sig vara helig Skrift framgår också av de kristnas hantering av Skriften. Kyrkan inte bara använder Skrifterna som normerande för tron; kyrkan hänvisar också till dem som ”de heliga” eller ”gudomliga Skrifterna”, som ”Gamla och Nya Testamentet” eller ”Gamla och Nya Testamentets kanoniska Skrifter”. Genom denna förståelse av bibelskrifterna har de kristna blivit ett Bokens folk och kristendomen en bokreligion, i ett nytt Andens förbund (Joh. 5:39; Rom. 7:6; 2 Kor. 3:6; 2 Tim. 3:14–17).

39 Skrifter 

Clemens av Alexandria (ca 150-215) hade en elev, Origenes (ca 185–ca 251). Origenes författade omkring två tusen skrifter, bl.a. kommentarer till de flesta av Bibelns böcker. Han visade sig också bli en av kyrkohistoriens främsta lärare.

Origenes förståelse av Bibelns tillkomst lik nar den vi skissat här. I sin Johanneskommen tar skriver han att ”alla Skrifterna utgör en enda bok, eftersom all undervisning som kommit till oss om Kristus är samlad i ett enda helt”. Som bibelforskare kunde Origenes göra undersökningar av vilka bibelböcker som an vändes i de olika församlingarna. Liksom fler talet av de viktigaste samtida judiska och kristna teologerna och ledarna utgick han från att Gamla Testamentets böcker var 22 till antalet (=antalet bokstäver i det hebreiska alfabetet), dvs. de Skrifter som ingick i det gamla förbundet, Guds förbund med Israels folk. Det är samma som vi har idag, våra 39 böcker, eftersom Origenes räknade exempel vis tolvprofetboken som en bok.

Vid sidan av dessa kunde vissa s.k. apokryfa skrifter, t.ex. Syraks bok eller Salomos vishet, lä sas, inte minst i uppbyggelsesyfte, men utan att ingå i bibelkanon. Från och med 300-talet kommer dessa och andra apokryfa skrifter p.g.a. sin popularitet i många församlingar att ingå i många västkyrkliga bibelutgåvor. Kritiker till denna utveckling saknas inte. Bland dessa finns arianismens (som förnekade Jesu väsensenhet med Fadern) främste bekämpare, biskop Athanasius av Alexandria (ca 300–373), den liturgiske förnyaren, 300-tals biskopen Cyrillus av Jerusalem (d. 387), den kände kappadokiske teologen Gregorius av Nazians (ca 329–390) och den store bibelöversättaren Hieronymus (347– 419/20). De håller sig alla, i princip, till den judiska kanonavgränsningen, Gamla Testamentets 22-bokska non, dvs. vårt nuvarande Gamla Testamente.

27 Skrifter 

Nya Testamentets Skrifter var 27 till antalet. Dessa var kända i församlingarna. Sju av Skrifterna var emellertid ännu inte helt erkända av riktigt alla församlingar, nämligen Hebreerbrevet, Jakobsbrevet, 2 Petrusbrevet, 2 och 3 Johannesbreven, Judas brev och Uppenbarelse boken. Det handlade då oftast om viss osäker het om apostoliskt författarskap. Den sist nämnda, Uppenbarelseboken, var så vitt vi vet över huvud taget inte omstridd förrän efter år 220, över hundra år efter nedtecknandet och mottagandet i församlingarna som Skrift.

Hebreerbrevet ingick tidigt, från mitten av 100-talet, i Paulusbrevsamlingen och var egentligen oomstritt i östkyrkan. Om Hebreerbrevet skriver därför Origenes (185–251):

Tankarna i brevet är underbara och står inte efter dem som finns i apostelns erkända brev; det måste alla medge som läser apostelns skrifter uppmärksamt. … För min del menar jag att tankarna är apostelns men uttryck och satsbyggnad kommer från någon som skrev ned och redigerade läsarens ord. Om någon församling betraktar det ta brev som Paulus så får den göra det, ty det är inte utan skäl som de gamle har över lämnat det som ett brev skri vet av Paulus. Men vem som skrivit brevet, sanningen om det känner bara Gud. De upp gifter vi fått är dessa: några säger att Clemens, den romerske biskopen, har skrivit det, andra att Lukas gjort det, han som skrev evangeliet och Apostlagärningarna. (Ur Eusebios kyrkohisto ria, Artos, Skellefteå 1995.)

Origenes lärare, Clemens av Alexandria (ca 150–215), hade dessutom redan skrivit kommentarer till alla bibelböckerna (även de omstridda), dvs. till alla de 27 nytestamentliga Skrifterna. Han räknade därmed in dem bland de heliga Skrifterna.

Ny forskning har visat att denna 27-bokska non publicerades som ett komplett Nya Testa mente redan mot slutet av 100-talet. Enligt bibelmanuskriptforskaren David Trobisch går så gott som alla kyrkans senare bibelutgåvor till baka på denna tidiga 100-talsutgåva av Nya Testamentet. Två hundra år senare, år 367, bekräftar den store brobyggaren mellan öst- och västkyrkan, biskop Athanasius, med en kanonlista i sitt kända 39:e påskbrev till församlingarna, att endast dessa 27 Skrifter ska ingå i Nya Testamentet. Den efterföljande kyrkohistorien har på det stora hela hållit sig till denna kanon.

Inte fler! 

Varför då dessa 27 och inte fler skrifter? Det viktigaste kriteriet för bedömningen av en nytestamentlig Skrifts kanonicitet var redan tidigt apostolicitetskriteriet, att den var skriven av en apostel eller apostlalärjunge. Evangelium enligt Matteus och Johannes hade auktoritet genom apostoliskt författarskap, Markus genom Petrus auktoritet och Lukas genom Paulus, som en enstämmig fornkyrklig tradition om vittnar. Kyrkohistorikern Eusebius (ca 260–ca 339) avslöjar dessutom ett par intressanta detaljer om Lukas författarskap: ”Apostlagärningarna har han inte författat efter hörsägner utan som ögon vittne. Man säger att Paulus avsåg Lukas evangelium, när han skrev enligt mitt evangelium” (jämför 2 Tim 2:8; Rom. 2:16). Och Origenes fyller i: ”Detta av Paulus prisade evangelium har han [Lukas] skrivit för hednakristna.”

P.g.a. ett sådant apostolicitetskriterium gick det inte under sent 100-tal att lägga ny skrivna texter till Nya Testamentet. I den s.k. Muratoriekanon heter det t.ex. om den mycket omtyckta skriften Hermas Herden, när den förs på tal som en möjlig del av Bibeln:

”Hermas skrev Herden alldeles nyligen, i vår egen tid, i Rom medan hans bror Pius inne hade biskopsstolen i kyrkan i Rom … Och därför bör den verkligen läsas; men den får inte läsas offentligt för folket i församlingen, varken som del av profeterna, vilkas antal är komplett, eller som en del av apostlaskrifterna, för den har kommit till efter deras tid” (Muratoriekanon, ca 200 e.Kr., i Bruce Metz ger, The Canon of the New Testament, Clarendon Press, London 1987).

Detta apostolicitetskriterium kompletterades av ett renlärighetskriterium, att Skriften inte kunde innehålla gnostisk eller annan heretisk lära. Utifrån detta kriterium kunde exempelvis det s.k. Pet rusevangeliet utmönstras om kring år 200 av biskop Serapion av Antiokia, när frågan ställdes av församlingen om denna text kunde läsas i gudstjänsten. Om Petrusevangeliet, Tomasevangeliet och liknande skrifter ”som under apostlanamn getts ut av heretikerna” skriver Eusebius:

”Inte en enda av dessa har ansetts värd att nämnas av någon av de lärare som står i den kyrkliga traditionen. De uttrycker sig helt annorlunda än apostlarna. Tanke och tendens avviker helt från verkligt ren lära och det syns tydligt att det är fråga om heretikers påhitt. De bör därför inte ens räknas till de oäkta skrifterna utan förkastas som helt orimliga och gudlösa.” (Eusebios kyrkohistoria, Artos. Skellefteå 1995.)

I den tidiga kyrkan kom renlärighetskriteriet till uttryck inte minst genom den nära förbindelsen mellan Bibeln och den s.k. trons kanon eller regel, som så småningom blev fixerad i den gamla kyrkans trosbekännelser, den apostoliska och nicaenska. Bibeln och trons ka non/regel var oskiljaktiga för tidiga kyrkofäder som Irenaeus och Clemens av Alexandria; Bibel och trosregel (regula fidei) utgjorde två sidor av en och samma norm. I detta sammanhang skriver Clemens av Alexandria (ca 150–215) på ett ställe att ”kyrkans kanon utgörs av samstämmigheten och harmonin mellan lagen och profeterna och det nya förbundet som blivit över lämnat vid Herrens Jesu ankomst”.

Helig Skrift – Heliga namn 

Som en sorts bekräftelse av denna nära relation mellan den kristna trosbekännelsen (regula fidei) och Bibeln hittar vi huvudorden i bekännelsen markerade i de kristna bibel texterna. Det handlar närmare bestämt om gudsnamnen ”Gud”, ”Fadern”, ”Herren”, ”Jesus”, ”Kristus”, ”Sonen” samt ”Anden”. Redan i apostolisk tid markerades dessa gudsnamn i de kristna bibelhandskrifterna genom förkortning av gudsnamnet, så att i regel första och sista bokstaven skrevs ut med ett streck över förkortningen. Dessa gudsnamn markerades genomgående på det sättet i de kristna bibelmanuskripten. Markeringarna finns i praktiskt taget alla våra 5 500 nytestamentliga och i de gammaltestamentliga grekiska kristna bibelhandskrifterna. Även i över sättningar till andra språk markerades de kristna gudsnamnen, precis som i Lutherbibeln och i våra gamla svenska biblar ända in på 1800-ta let, där de två namnen ”HERren” och ”JEsus” markerades med versaler, i såväl Gamla som Nya Testamentet. Dessa markeringar av guds namnet kallas bland bibelvetare för nomina sacra eller nomina divina, heliga namn eller guds namn. Kopplingen mellan dessa universellt förekommande nomina sacra i kristna bibel handskrifter och den judiska markeringen av Tetragrammet, JHWH, är tydlig.

Intressant nog har de flesta nutida bibelutgivare valt att ha kvar endast den judiska (och kristna) markeringen av Namnet, vanligtvis som ”Herren” i Gamla Testamentet, utan stöd i den kristna handskriftstraditionen, där Namnet markeras även i Nya Testamentet. Bibel 2000 väljer dock att konsekvent ta bort alla markeringar av Namnet. Men ett bättre alternativ i framtida bibelutgåvor vore naturligt vis att följa grundtexten, vilket för Nya Testamentet skulle innebära markering av åtminstone HERREN, GUD, JESUS, KRISTUS och ANDEN, men också av FADERN och SONEN (de två sistnämnda är inte lika konsekvent markerade som de övriga nomina sacra i handskrifterna). Dessa markeringar av nomina sacra ska par en enhetlighet inom bibelkanon. Genom dessa markeringar framträder redan på textplanet ett tydligt Skriftcentrum: Den treenige Guden själv med starkt fokus på Jesus.

Guds namn var alltså teologiskt mycket centralt för de tidiga kristna (Matt. 28:19; 1 Kor. 8:6; Fil. 2:9), så centralt att de markeras som de viktigaste Orden i Guds Ord. En skatt den nutida kyrkan låtit ligga i glömska, i vilken Skriften och Namnet – den heliga Treenigheten – är oskiljbara.

Delsamlingar i NT 

Större delen av Nya Testamentet nedtecknades sannolikt under andra hälften av första århundradet (de första Paulusbreven skrevs i slutet av 40-talet e.Kr.). I början cirkulerade dessa skrifter som mindre samlingar mellan församlingarna.

Den första samlingen texter inom Nya Testamentet som avgränsas som en enhet verkar vara Paulusbreven, vilket sker mellan åren 80 och 110 e.Kr.

Uppenbarelseboken bildar en egen enhet inom Nya Testamentet; denna bok utger sig för att vara helig Skrift när den nedtecknas (Upp. 1:3), och i slutkapitlet hittar vi den s.k. ”kanoniska formeln”, om att inte dra ifrån något eller lägga till något till det som står skrivet (Upp. 22:18–19).

Om vi går till evangelierna, så innebär deras vittnesbörd att det egentligen inte finns fler än ett evangelium, det fyrfaldiga, nämligen Evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Runt år 150 e.Kr. verkar det vara omöjligt att lägga något ytterligare evangelium till detta, det fyrfaldiga evangeliet. Tidiga kyrkofäder som Irenaeus (ca 115–202), Clemens och Origenes bekräftar denna kanon avgränsning av evangeliet.

Den fjärde delsamlingen i vårt Nya Testamente, den s.k. Praxapostolos, bestående av Apostlagärningarna och de katolska breven kunde under ett par hundra år skilja sig åt mellan olika regioner i den gamla kyrkan.

Sammanfattningsvis kan vi säga att en avgränsning har skett av tre av Nya Testamentets fyra delsamlingar runt år 150 e.Kr. Mot slutet av 100-talet ges sedan hela vårt Nya Testamente ut som prototyp till den 27-bokskanon som alltsedan dess fått prägla inte bara kyrkohistorien, utan kulturlivet globalt, inte minst som västerlandets ”stora kod” (jfr. The Great Code, Northrop Frye, 1912– 1991).

Den stora berättelsen 

Bibeln som vår kulturs ”stora kod”, eller ”stora berättelse” förutsätter Bibeln som en enhet. De olika Skrifterna i Bibeln är utifrån det här syn sättet inte så mycket ett bibliotek av böcker som en sammanhållen text.

Framställningen av Bibeln som en enhet har ofta utgjort en viktig kristen identitetsmarkör. Just Skrifternas enhet kom att betraktas som en dogm av de tidiga kyrkofäderna. Lagen, profeterna, evangelierna och apostlaskrifterna ut gjorde tillsammans de heliga Skrifterna. Gam la och Nya Testamentet bildade en enhet, de två delarna av Bibeln förstods i ljuset av var andra, med Kristus som kärna och stjärna! Och de lästes i gudstjänstens sammanhang. Augustinus ord är vägledande: ”Nya Testamentet ligger dolt i det Gamla, Gamla Testamentet ligger öppet i det nya.”

Det finns många sammanhållande band som förenar Bibelns böcker, inte minst de många inombibliska citaten och hänsyftningarna till andra bibeltexter. Även de s.k. nomina sacra för enar de olika bibelböckerna till en enhet. Det faktum att första och sista boken i Nya Testamentet utger sig för att vara helig Skrift, en direkt fortsättning på den gammaltestamentliga uppenbarelsen, skapar också förutsättningar för sammanflätandet av de två skriftsamlingarna, Gamla och Nya Testamentet, till ett enda helt, en enda bok. Bibelns egen verkningshistoria har resulterat i den Bibel vi möter idag. Och som den tyske nytestamentlige forskaren Gerd Theissen påpekat, så utgjorde den tidiga kristendomen redan 70–120 e.Kr. en ”sluten litterär gemenskap” (a closed literary fellow ship) med de heliga Skrifterna som kärna. När vår tid gärna vill söndra, plocka isär, lägga till och dra ifrån, visar en enkel historisk tillbakablick att med Bibelns historia är det tvärtom. Bibeln är en enhet som håller ihop, men som inte släpper in nya läror eller nya skrifter. Denna sammanbindande kraft visar sig också utåt, mot församlingen, som den tyske, lutherske prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer särskilt understrukit: ”Det är verkligen bibeltexten som sådan som binder samman hela den kristna församlingen till en enhet. Den försäkrar oss om att vara sammanbundna till en enda familj av bröder och systrar, inte bara med den kristna för samlingen i det förgångna och i framtiden, utan med hela den samtida kyrkan. Som sådan har bibeltexten en oerhörd enande, ekumenisk betydelse.” (Reflections on the Bible: Human Word and Word of God, Hendrickson, Peabody, MA 2004)

Tomas Bokedal 

Teol. dr, lärare vid Församlingsfakulteten, Göteborg

 

Litteratur i urval:

Barton, John, The Spirit and the Letter: Studies in the Biblical Canon, SPCK, London 1997.

Beckwith, Roger T., The Old Testament Canon of the New Testament Church and its Background in Early Judaism, Eerdmans, Grand Rapids 1985.

Bokedal, Tomas, ”Bibelläsning i fornkyrkan – några reflexioner”, i Rune Imberg och Torbjörn Johansson, Nåd och sanning – Församlingsfakulteten 10 år, Församlingsförlaget, Göteborg 2003, s. 59–72.

Bokedal, Tomas, The Scriptures and the LORD: Formation and Significance of the Christian Biblical Canon. A Study in Text, Ritual and Interpretation, Lunds universitet, Lund 2005.

Nymann-Eriksen, Henrik, ”Bibelens kanon”, i Henrik Bartholdy m.fl., Skrift og åbenbaring, Credo Forlag, Köpenhamn 1997, s. 151–170.

Hägglund, Bengt, ”Kanon-frågan i ny belysning”, Svensk Pastoraltidskrift, nr 19, 2006, s. 585–588.

MacRae, Allan A., ”Bibeln och kanonfrågan”, i Seth Erlands son (redaktör), Ditt ord är sanning: En Handbok om Bibeln tillägnad David Hedegård, Pro Veritate, Uppsala 1971, s. 56–74.

Metzger, Bruce M., The Canon of the New Testament: Its Origin, Development, and Significance, Clarendon Press, Oxford 1987.

Odeberg, Hugo, ”Nya Testamentets kanon. Några data”, i HugoOdeberg, Skriftens studium, inspiration och auktoritet, 2:a omarbetade upplagan, EFS-förlaget, s. 47–57.